Till Bokmässan 2022!

Hurra – i nästa vecka åker jag till Göteborg och bokmässan! Där kommer jag att medverka i ett scenprogram och tre monterprogram:

Fredag den 23 september klockan 11.30-12.00 samtalar jag med Svante Helmbaek Tirén i Bokförlaget Stolpes monter (B02:25) och klockan 16.00-16.30 blir jag intervjuad om Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender av journalisten Lotta Gröning i Axess monter (C03:42). https://bokmassan.se/programs/tora-wall-om-traditioner-och-hogtider-encyklopedisk-kalender/

Lördag den 24 september 11.45 – 12.30 medverkar jag i seminariet ”Vad är det vid söker”, ett samtal om folktro lett av journalisten Anna Lindman tillsammsn med kyrkohistorikern Joel Halldorf och skribenten Svante Helmbaek Tirén (scen F4): https://bokmassan.se/programs/vad-ar-det-vi-soker/. Klockan 15.30-16.00 blir jag intervjuad av Svante Helmbaek Tirén i Bokförlaget Stolpes monter (B02:25).

Övrig tid kommer jag att vimla omkring på mässan och chanserna för att träffa på mig i Fantastikgränd kommer nog att vara särskilt stora. Hoppas vi ses där, på någon av mina programpunkter eller någonannanstans bland alla böcker och underbara berättelser!

Några ord om traditioner och varför vi firar dem

Jag får ofta frågan, för det mesta från journalister, om varför vi egentligen firar jul eller klär en stång med blommor på midsommarafton eller äter våfflor på våffeldagen eller spökar ut oss på halloween. Inget fel med det förstås, varför är naturligtvis en fullt relevant fråga om man är intresserad av traditioner och kulturhistoria. Ofta får jag en stark känsla av att de förväntar sig att svaret skall vara djupt meningsfullt och analyserande (men ändå så enkelt och okomplicerat att det skall gå att sammanfatta på max 1000 tecken).

Antingen lutar förväntningarna åt något i still med ”Tradition X är inte särskilt gammal, utan kom till Sverige från Tyskland vid slutet av förra sekelskiftet…” eller åt: ”Tradition X är uråldrig, dess rötter finns att söka i det gamla mytomspunna Babylon där de står nedskrivna i en av världens äldsta böcker skriven av sin tid störste magiker vid namn…”. Det första av dessa två är väldigt ofta det svar jag verkligen ger, det andra har jag (tråkigt nog) aldrig gett (mestadels eftersom jag hittade på det medan jag skrev och att det är oetiskt att lura journalister).

Inget av dessa svar (vare sig det etiska eller det oetiska) ger dock egentligen svar på frågan om varför vi firar en tradition, snarare är det svar på frågor om hur traditioner kommit till. Hur har traditionen vuxit fram, hur har den färdats över jorden, hur har den förändrats över tid och i mötet med nya kulturer (för traditioner förändras alltid) och hur ser den ut idag?

Men faktum är att jag faktiskt har ett kort och koncist svar på det mer existentiella varför. Nämligen: för att det är roligt.

Och ibland för att det är sorgligt förstås. Eller för att traditionen skapar en viss stämning och fyller oss med en obestämbar känsla av förväntan eller vemod.

Naturligtvis gäller det här inte alla traditioner. En del traditioner är mörka och förtryckande och borde aldrig ha blivit traditioner till att börja med, andra traditioner kan vara betungande för någon fast andra tycker att den är rolig och så vidare.

Men påfallande ofta är dock traditioner något som man gör för att det på ett eller annat sätt är kul att skoja med varandra eller att klä ut sig. Eller för att ha ett skäl att träffa människor man tycker om och äta gott och kanske sjunga en snapsvisa eller två. Eller att göra fint och markera att vardagen för en kort tid är ersatt med något festligare.

Vad jag, på många omvägar, försöker komma fram till är att traditioner (trots ordets bokstavliga betydelse) ofta handlar om en känsla, en stämning, en upplevelse i nuet – och att om man ser traditioner på detta vis, så kanske det inte spelar så stor roll om de förändras, försvinner eller byts ut – deras existentiella funktion kommer alltid att hitta nya former som passar in i de ”nu” framtiden bär med sig.

Att tända stora elda är ett exempel på en stämningsfylld tradition som vandrat mellan olika högtider och har haft olika betydelse i olika tider och på olika platser.

Att tända stora elda är ett exempel på en stämningsfylld tradition som vandrat mellan olika högtider och har haft olika betydelse i olika tider och på olika platser. Foto: Tora Wall

Julgranarna och ljusen i vinternatten

I lördags morse reste jag hem från Åbo med morgonfärjan och passerade förbi domkyrkan på väg ner mot hamnen. Det var dimmigt och ljusen i julgranen framför kyrkan lyste så vackert genom dimman, mycket vackrare i verkligheten än vad fotot nedan förmår återge.

Julgranens historia är inte alldeles klarlagd – vilket ju ofta är fallet med traditioner – men i den form vi känner julgranen idag finns rötterna i 1500-talets Tyskland. Där föddes seden bland protestanter, som förespråkade en stilla jul med familjen i hemmet fram för de katolska traditionerna med processioner och skådespel ute bland folk.

Kanske är förebilden till julgranen hämtad från äldre traditioner, där granen troddes skydda mot onda makter och sattes upp utomhus som skydd under juletid, men det går inte att säkert uttala sig om ett sådant samband. I Sverige hackade man gran- och enris och strödde över golvet, och avskalade granstammar med toppen kvar sattes på var sin sida om ytterdörren för att skydda mot allt skrömt som sades vara ute och fara under de farliga julnätterna.

Jag har funderat på om man idag kanske kan se ytterligare en symbolik i julgranen: att den fungerar som en länk mellan hemmet och den natur som många storstadsmänniskor älskar (och kanske ibland romantiserar) men i vardagen sällan vistas i. Ljusen i granen (för vad är väl en julgran utan julgransljus) är en del av de många ljustraditioner som växt fram från slutet av 1800-talet och fram till idag. Ljuset, och handlingen i att lysa upp vintermörkret, är betydelsefulla. När jag ser träd och buskar dekorerade men skimrande ljusslingor, kan jag ibland tänka att där är symboliken på sätt och vis det omvända – den moderna tekniken används för att lysa upp mörkret utanför hemmets trygghet.

Julgran framför Åbo domkyrka. Foto: Tora Wall

Julgran framför Åbo domkyrka. Foto: Tora Wall

Lussegubbar och lussekatter

Lucianatten ansågs i bondesamhället vara den längsta natten på hela året – och fram till almanacksreformen år 1753 stämde det eftersom Luciadagen då sammanföll med vintersolståndet. Men föreställningen om den långa natten levde länge kvar i det folkliga tänkander, även efter det att almanackan förändrades. Lussenatten var inte bara lång, den var farlig också. Fylld med magi och övernaturliga väsen, som var mer närgångna än vanligt. Lusse-Pär (djävulen) och hans följe var ute och drog omkring och med sig hade de ibland ett kvinnligt väsen som kallades för Lusse eller Lucia. Denna berättelse/föreställning är förstås född ur namnlikheten mellan Lucia och Lucifer.

Men det var också en natt för bus och upptåg, åtminstonde i västra Sverige. Där klädde ungdomarna ut sig till lussegubbar, med pälsar över axlarna och svärtade ansikten, och gick runt i gårdarna och skrämdes.

Lussekatterna, som Lucia kommer med i den yngre luciatraditionen, har inget med vare sig helgonet eller Frejas katter att göra. Saffransbröd kom till Sverige med tyska bagare som började sälja dem i Stockholm. Den tyska benämningen försvenskades till djävulskatter, som blev lussekatter när de senare knöts till Lucia. Lussekatternas former har däremot ofta äldre förebilder men bakades av annan deg till fest och som dekorationer på bröd.

20161213_185907

Staffan stalledräng

Staffan stalledräng är från början Sankt Stefano, som enligt medeltida legender var Kung Herodes stalldräng. Stefano såg stjärnan över Betlehem först av alla och han sa då till konungen att stjärnan var ett tecken på att det fötts ett barn som skulle bli en mäktigare härskare än Herodes själv. Denne svarade att det var troligare att den stekta tuppen på bordet framför honom skulle stiga upp och gala. Och genast kom tuppen till liv och gol ”Kristus är född.” Herodes lät då stena Stefano till döds.

På annandagen, Sankt Stefanos helgondag, red man ikapp med hästarna så tidigt som möjligt på morgonen. Helst skulle man ut innan gryningen då stjärnorna, liksom i visan, på himmelen blänka. Målet för kappritten var en nordrinnande bäck eller kanske en källa vars vatten ansågs speciellt kraftfyllt. Det fanns dels ett praktiskt syfte med seden: hästarna fick komma ut och springa under den annars stillsamma julen, och dels en magisk: det kraftfyllda vattnet skulle göra hästarna starka och friska under det kommande året.

Efteråt red staffansryttarna runt i gårdarna och sjöng för att få mat eller brännvin att ordna ett staffansgille för ungdomarna med på kvällen.

Snickars Emelie Eriksson kör med en av sina hästar på Tomteland

Snickars Emelie Eriksson kör med en av sina hästar på Tomteland. Foto: Tora Wall

Julkärve och talande djur

Julen var inte bara till för människorna, även djuren skulle ha sitt. Inte ens småfåglarna fick gå lottlösa, så vid skörden gömde man undan en kärve för att sätta ut till dem vid jul. Husbonden fick inte heller glömma bort att gå ut i ladugården och tala om för djuren att det var jul på juldagens morgon. Och vid midnatt på julnatten var den enda gången på året när djuren kunde tala, sades det.

Julkärve i Trolska skogen, Hälsingland

Julkärve i Trolska skogen, Hälsingland

Lucia som symbol

Det finns få gestalter i folkloren som är så omdebatterad och så laddad med symbolik som Lucia. Med tanke på hur omskriven och omtalad traditionen blir varje år, i både gammelmedia och sociala medier, tror jag (eller hoppas) att de flesta nu känner till att den Lucia-tradition vi firar idag är relativt ny och till stor del formades under det tidiga 1900-talet.

Lucia är ett fantastiskt virrvarr av föreställningar och traditioner, som har förändrats många gånger om. Det finns ett äldre traditionsspår med den farliga lussenatten, Lussepär, grisslakt och ungdomar som klädde ut sig till stökiga lussegubbar och lussegummor (mer om det den trettonde december). Och så finns det den modernare Lucia-traditionen, med en ljusbärande flicka och hennes följe, vars äldsta belägg är från 1764. Detta år väcktes en ung teologistuderande, som gästade ett gods i Västergötland, på morgonen av en flicka i lång, vit särk, änglavingar på ryggen och med ljus i silverstakar. 80 år senare tecknade konstnären Fritz von Dardel av en flicka med ljus i håret, som kom med kaffe på sängen till honom på en herrgård utanför Trollhättan. Lucia var, med andra ord, från början en tradition som växte fram hos överklassen i Västergötland och som sedan spreds till resten av Sverige under 1800-talet.

Luciagestalten hade från början inte särskilt mycket med det italienska helgonet Lucia att göra (annat än att seden knöts till Luciadagen). Jan-Öjvind Swahn argumenterar övertygande att traditionen är inspirerad av den tyska Kinken Jes, där en vitklädd flicka med ljusgloria spelade Jesusbarnet och delade ut godsaker till barnen den 6 december (denna tradition växte i sin tur fram ur den äldre, katolska traditionen med Sankt Nikolaus). Men med tiden har legenden om helgonet Lucia kommit att närma sig vår Lucia allt mer. Ny symbolik har lästs in i hennes attribut: ljuskronan blir en symbol för helgonglorian, det röda bandet en symbol för det blod Lucia spillde i legenderna och Lucia själv en religiös symbol för ljus och godhet.

I slutet på 1800-talet togs Lucia-traditionen upp på Skansen. Artur Hazelius, Skansen och Nordiska museets grundare, ville i tidens nationalromantiska anda visa upp och rädda traditioner som var på väg att försvinna till eftervärlden. Problemet var bara – och är fortfarande – att traditioner inte kan räddas (och inte förstöras heller för den delen) eftersom de är levande och ständigt stadda i förändring. Om en tradition inte längre fyller någon funktion i ett samhälle, så kommer den att byta form eller ebba ut och försvinna – för att istället ersättas av andra, för tiden mer relevanta, traditioner. Så, även om intentionerna var goda, omformades och romantiserades traditionerna ofrånkomligen när de blev en del av Skansen.

Ännu en av de saker Lucia har kommit att symbolisera är just den romantiska föreställningen om ett enkelt och okomplicerat ”förr i tiden”, en länk till vårt förflutna och ett sätt att känna trygghet i en osäker och föränderlig värld. Det är en fullt förståelig längtan och liknande tankar finns nog i de flesta kulturer. Men när längtan efter ett  romantiskt förr, som aldrig har funnits, används som vapen i samhällsdebatten blir det farligt.

Lyckligtvis har Lucia fått ytterligare en symbolisk innebörd de sista dagarna: en symbol för förändring, för jämlikhet och för solidaritet.

#jagärlucia

 

 

Sankt Nikolaus, helgon och godisbringare

Den 6 december firar katolska kyrkan helgonet Sankt Nikolaus, som dog denna dag år 347. Sankt Nikolaus var biskop och enligt berättelserna väldigt givmild mot de fattiga. Han troddes hålla en vakande hand över sjömännen, eftersom det berättades att han lyckades stilla en storm under seglatsen till kyrkomötet i Nicaea. Men senare kom han också att betraktas som barnens helgon, dels kanske för att hans helgondag sammanföll med terminens slut och dels för att han i en av legenderna återuppväcker tre fattiga skoldjäknar, som blivit mördade och nedsaltade i kar av en grym värdshusvärd.

I samband med skolavslutningar var det vanligt med processioner och legendspel i skolorna, där någon vuxen klädde ut sig till Nikolaus och gav godis till de barn som ansågs ha varit snälla. Med sig hade han ofta djävulen, i form av en bockfigur, som hotade barnen med ris och en säck att fånga dem i. Det är troligt att liknande upptåg kan ha funnits, åtminstone i delar av Sverige, under medeltiden men Nikolausfiguren sågs inte med blida ögon av den protestantiska kyrkan efter reformationen. Men minnet av sedvänjan tycks ha funnits kvar (eller återinförts vid något tillfälle) på Gotland, där barnen in på 1900-talet kunde hitta Niklasgotter under kudden den 6 december eller, längre fram, dagen innan julafton.

Karameller i butiken på Tomteland

Karameller i butiken på Tomteland, Mora. Foto: Tora Wall

Läs mer om Sankt Nikolaus i Den svenska julboken av Jan-Öjvind Swahn.

Julbrasan och julstocken

Julen var en farlig tid i bondesamhällets föreställningsvärld. Nätterna var långa och mörka, fyllda med magi och väsen. Elden, som gav ljus och värme, var ännu viktigare än i vanliga fall under julnätterna. I en del uppteckningar finns uppgifter om att julbrasan skulle tändas på ålderdomligt sätt med gnideld, en ritual som markerade dess betydelse. Med hjälp av ett snöre och en båge snurrades en spetsad pinne av hårt trä mot något annat av trä, tills friktionen gjorde att det slog gnistor. Dessa matades med fnöske till en låga, med vilken man tände julbrasan. Elden fick inte slockna utan skulle hållas brinnande över julen. På Gotland, och även vissa ställen på fastlandet, bar man in en stock som fick ligga med ena änden in i eldstaden och brinna under hela helgen – men den sista stumpen av julstocken skulle räddas och kastas ut igen eftersom det kunde finnas något skrömt gömt i den.

Foto: Tora Wall

Foto: Tora Wall