Skogen som förtrollad plats

Motiv med den förtrollade skogen återfinns i såväl folklorens sägner och sagor som i nutidens populärkulturella berättelser. I den folkliga berättartraditionen befolkades bondesamhällets skogar av väsen som skogsrået, näcken, trollen, vittra eller bysen. Vilka väsen man träffade på berodde på vart i Sverige man befann sig. Bysen är till exempel ett typiskt gotländskt väsen, vittra dominerade traditionen i norra delar av landet och om folktrons troll berättade man mestadels i södra och mellersta Sverige (se till exempel Klintberg 1986 och 2010).

Skogen var en förtrollad plats men detsamma skulle också kunna sägas om bergen, havet eller andra oländiga landskap. Väldigt förenklat kan man säga att ju längre bort från bebodda trakter, ju längre ut i vildmarken man befann sig desto farligare (och mer magisk) sågs omgivningen och de väsen man riskerade att träffa på där. Etnologen Jochum Stattin för en intressant diskussion kring detta och om hur övernaturliga väsen kan ses som markörer av geografiska- kulturella- och sociala gränser i sin avhandling Näcken. Spelman eller gränsvakt? (1992).

Med det sagt kan vi återvända till skogen. Skogen dunkel, särskilt kanske i de stora skogarna där det fanns många okände stigar och ställen, var en passade inramning för berättelser och magiska föreställningar. Särskilda platser i skogen tänktes vara mer kraftfyllda än andra, som träd med speciellt utseende, fornlämningar, jordfasta stenar eller källor där vattnet troddes ha magiska, helande krafter. Till dessa platser sökte man sig för att offra eller söka bot för sjukdomar (se till exempel Tillhagen 1962). Folktrons skog var ofta en farlig plats men där kunde också hjälp komma från oväntat håll, om man bara visste hur man skall föra sig i skogen och hur man rätt skulle bemöta skogens väsen.

Inte sällan är det till skogen som sagans protagonist söker sig, eller tvingas, då de lämnar hemmet för att bege sig ut i världen på äventyr. Här är skogen ett tacksamt motiv för berättaren. Det är lätt att föreställa sig hur det känns att vara långt borta från tryggheten, att vara vilse i skogen och de underliga ljud som hörs i en skog när mörkret sänker sig mellan trädstammarna om natten. I folksagans skogar finns häxor, monster och andra varelser men där finns också magiska hjälpare och en fristad för den som behöver gömma sig från ondsinta styvmödrar eller av något annat skäl söker ensamhet. Men ofta är vildmarken, vare sig det är skog, berg eller ödsliga vidder, i sig inte egentligen centrala i berättelsen utan ett sätt att befästa berättelsens kronotoper (Lüthi 1976; Bachtin 1988).

I mitt forskningsprojekt Trolska skogen: narrativ och nutida föreställningsvärld inom turismens ramar är tanken på den förtrollade skogen, kanske inte helt oväntat, ett centralt motiv att analysera. Trolska skogen är ett besöksmål och friluftsteater strax utanför det lilla kustsamhället Mellanfjärden i Hälsingland. Dit kommer barnfamiljer (och även vuxna utan barn i sällskap) för att uppleva ett interaktivt sagoäventyr, inspirerat både av äldre tiders folklore och nutida populärkultur, och för att möta folktrons väsen såsom de gestaltas av skådespelare och genom konstnärliga installationer. Exakt väsen som besökarna träffar skiljer sig åt mellan äventyren men småfolket, draken, trollen, tomten, älvorna, häxan och trollkarlen brukar alltid dyka upp på något ställe. Längs med stigen som besökarna följer genom Trolska skogen finns också skyltar som berättar om folktron i bondesamhället.

Älvornas barnkammare i Trolska skogen. Foto: Tora Wall

I platsens utformning och äventyrens innehåll speglas tankar om skogen som en levande, kanske rentav besjälad, organism där allt hör samman med varandra. I detta kan man se drag av det som religionsvetaren Graham Harvey kallar ny animism där inte bara människor utan också träd, stenar, vattendrag, djur och så vidare ses som personer i motsats till objekt. Och som personer förtjänar de, enligt detta tankesätt, samma respekt som en mänsklig person (Harvey 2006:xi–xii). “While it may be important to know whether one is encountering a person or an object, the really significant question for animists of the “new” kind is how persons are to be treated or acted towards” skriver Harvey i förordet till Animism. Respecting the Living World (2006:xi). Idag kan skogen, som för stadsmänniskan ofta ses som något man söker sig till på fritiden för vila och rekreation, ses som en plats för återförtrollning – om man nu anser att en avförtrollning ägt rum, vilket förstås kan diskuterats (Partridge 2004; Wall 2014 och 2018).

Även en helt vanlig skog kan te sig förtrollad, för den som tillbringar vardagen på ett kontor. Foto: Tora Wall

Den förtrollade skogen nutidens föreställningsvärld är inte densamma som i bondesamhället (och underligt vore det ju annars med tanke på att samhället idag är så annorlunda). Den har passerat genom mer än ett århundrande av konstnärliga och litterära tolkningar. Fröet till den, stundtals romantiserade, bild av skogen man möter idag såddes av det förra sekelskiftets konstnärer och författare som inspirerades av äldre berättartraditioner – och i sina verk skapade nya föreställningar, färgade av den romantiska natursyn som rådde i deras samtid. Hos konstnärer som Bauer, Malmström, Kittelsen och Moes, för att nämna några, möter vi naturväsen som ofta smälter samman med naturen – gränsen mellan dem och rötternas, träden, vattnet och stenarna suddas ut (Björk 2020; Waallann Hansen 2020; Wall 2020). Nu ska man visserligen inte glömma att även i de folkliga berättelserna är gränsen mellan väsen och natur flytande. Bysen kan ta form av ett vedträ som man får med in i huset, trollen kan ta skepnad av en stubbe eller en sten och näcken kan finnas i själva vattnet man dricker. Men symboliken, laddningen, av motiven har förändrats med tiden och blir något annat.

Rottroll av John Bauer.

Imorgon klockan 19.00 är jag gäst i Oknytt-podden och pratar mer om den förtrollade skogen tillsammans med Tommy och Lars. Lyssna gärna då!

Litteratur:

Bachtin, Michail 1988. Det dialogiska ordet. Gråbo.

Björk, Tomas. 2020. Mellan fantasi och verklighet. Sagoväsen i svensk konst kring 18899-talets mitt. I Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen. Red. Carina Rech och Karin Sidén. Prins Eugens Waldemarsudde. Stockholm.

Harvey, Graham. 2006. Animism: respecting the living world. New York.

Klintberg, Bengt af. 1986. Svenska folksägner. Stockholm.

  • 2010. The Types of the Swedish Folk Legend. Heksinki.

Lüthi, Max. 1976. Once upon a time: on the nature of fairy tales. Bloomington

Partridge, Christopher. 2004. The re-enchantment of the West : alternative spiritualities, sacralization, popular culture, and occulture. London.

Stattin, Jochum. 1992. Näcken. Spelman eller gränsvakt. Stockholm.

Tillhagen, Carl-Herman. 1962. Folklig läkekonst. Stockholm.

Waallann Hansen, Vibeke. 2020. Troll kan tecknas. Naturväsen i Theodor Kittelsens och Louis Moes konst. I Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen. Red. Carina Rech och Karin Sidén. Prins Eugens Waldemarsudde. Stockholm.

Wall, Tora. 2020. Troll, älvor och näcken. Väsen i folktro och sagor. I Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen. Red. Carina Rech och Karin Sidén. Prins Eugens Waldemarsudde. Stockholm.

  • 2018. Lekfulla möten och allvarsamma speglingar. Stämning och kontrast i Trolska skogen. I Under ytan. Kulturanalyser av det bortglömda, dolda och triviala Red. Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson. Åbo.
  • 2014. Naturen som plats för andlighet, fantasi och själslig ro. I Naturen för mig: nutida röster och kulturella perspektiv. Red. Lina Midholm, Katarina Saltzman. Institutet för Språk- och folkminnen. Uppsala.

John Bauer och skogen

Förra året skrev jag en artikel om folktrons väsen till utställningskatalogen för ”Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen”, på Prins Eugens Waldemarsudde. Det var, av många skäl, ett väldigt kärt och givande uppdrag. Utställningen är väldigt vacker och stämningsfylld, med verk föreställande nordiska väsen av både Bauer och andra konstnärer från Norden. Ämnet berör också min egen forskning om hur folklorens väsen kommer till uttryck i populärkulturen och inom denna förändras i gestaltning och innehåll, en process i vilken Bauers konst har haft stor betydelse.

I bokens artiklar belyser forskare från olika ämnesinriktningar Bauers konst. Skogen, och Bauers påverkan på nutidens föreställningsvärld om naturen som en magisk plats, är ett tema som återkommer.

Bauer var ett barn av nationalromantiken, där tanken på den rena och själfulla naturen hade en central plats. Tiden präglades av snabba tekniska och samhälleliga förändringar. Naturen, och det förflutna, kom att symbolisera trygghet och ett naturligt liv (i kontrast till upplevelsen av samtidens som onaturlig). Intresset för bondesamhällets folklore var en del av detta. Bauer, liksom andra konstnärer och författare, inspirerades av de sagor och sägner man fruktade skulle falla i glömska om de inte samlades in och gavs nytt liv. Men deras kost är just inspirerad av de gamla berättelserna, en tolkning inte en spegling av dem. Ur dessa tolkningar föddes nya föreställningar, som fortfarande formar dagens bild av skogen och dess väsen.

Trollprat i Vetenskapsradion Historia, P1

För hundra år sedan omkom konstnären John Bauer när fartyget Per Brahe gick under på Vättern. Morgondagens program i Vetenskapsradion Historia (P1) handlar därför om den tragiska olyckan och om Johan Bauers konstnärskap. Jag är med på ett hörn och kommer att prata om de bauerska trollen (och andra troll) samt berätta lite grann om min forskning kring hur föreställningar om väsen gestaltas i besöksmål som Trolska skogen i Hälsingland och Tomteland i Dalarna 

Här kan ni läsa mer om programmet och vilka mer som medverkar: https://sverigesradio.se/avsnitt/1187395

Ny bok: Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen!

Nu är den här! ”Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen”, min barnbok från 6 år och uppåt.

Vill du veta hur man gör för att få en tomte att flytta in, hur du skyddar dig mot trollen, varför man aldrig skall reta en älva eller skratta åt en höna, vem skogsfrun är och hur du hittar gömda skatter? Då är det här den rätta boken för dig! Följ med till en förtrollad värld, fylld av väsen och spännande berättelser…

Boken går lika bra att läsa högt för de lite mindre barnen, som att läsa tyst för sig själv för de större. Illustrerad med fotografier. Mjukt band, 20 sidor.

”Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen” finns att köpa på Ad libris men fram till 30/11 går det även bra att beställa direkt från mig för 50 kronor (plus 20 kronor i frakt). Skicka ett mail till torawall@gmail.com med namn och adress och swisha 70 kronor (märkt med namn) till 0706-259874. Har du inte swish, går det förstås att lösa på annat sätt. Leverans senast den 19/12.
Jag kommer också att sälja den på Nyckelvikens julmarknad (i Nacka) den 3/12 och på Ale vikingagårds julmarknad (utanför Göteborg) den 9/12. Då sparar man frakten och får kanske en extra berättelse på köpet om tid finns.

Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen(framsida_mindre)

Min bok ”Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen”

Medan de sista resterna av midsommarmagi ännu dröjer sig kvar omkring oss, kan jag med glädje meddela att min barnbok ”Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen” nu finns att köpa som e-bok.

Den passar särskilt bra för barn mellan 6-9 år (plus/minus något år beroende på om man läser själv eller lyssnar när någon annan läser högt). Under några veckor framöver går det bra att beställa den direkt från mig genom att swisha 19 kronor till 0706-259874. Skriv väsen och din e-mail som meddelande.

Senare i sommar kommer det även en tryckt upplaga, mer information om denna, och vart du då kan köpa böckerna, kommer när det närmar sig.

Framsida Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen

Berättelser om väsen och vad de säger oss

Igår var jag på Vikingagården Gunnes gård och höll föredrag om väsen. Det var på många sätt en trevlig kväll, att stå fram för en knastrande brasa och berätta om något man själv älskar för en publik som kommer med både kloka och intresserade frågor är förstås väldigt inspirerande.

Det fick mig också att, återigen, fundera över hur människor i alla tider tycks ha fascinerats av tanken på att det finns andra varelser, magiska och ofta bara synliga som en skymt i ögonvrån, som befolkar landskapet och delar världen med människorna. Berättelserna om väsen, som rör sig i gränslandet mellan fantasi och tro, säger mycket om oss människor och våra liv både i dåtid och nutid.

Falnad eld på gunnes gårdFoto: Tora Wall

 

 

 

 

Föredrag om väsen den 25/4

Tisdagen den 25/4, klockan 18-20, håller jag föredrag om föreställningar om väsen från vikingatid till bondesamhället på Vikingagården Gunnes gård i Upplands Väsby. Vad vi vet och inte vet, hur folklore kring väsen förändrats och vilken betydelse den hade för människor förr och har för oss idag.

Inträde 50 kr och då ingår soppa och smörgås.

Anmäl dig till Gunnes gård på 08-59084928, så att vi vet hur mycket mat vi skall ordna.

Välkomna!

Tora Wallbrastorlek (2)

Småfolk och imaginära fältdagböcker

En lyxig sak med att arbeta hemma (förutom det uppenbara med att jag får tillbringa tid med att ostört skriva och läsa böcker) är att jag kan roa mig med nördiga filmer och TV-serier under lunchen. Eftersom jag, av olika anledningar, har funderat en del över småfolk sista tiden började jag därför äntligen titta på Spiderwick idag (jag har läst böckerna men det var ganska länge sedan). En rätt trasig familj (liten spoiler alert!!!) flyttar in ett gammalt hus, där deras excentriske släkting en gång bott. Denne har lämnat efter sig en fältdagbok, där han kartlagt de mystiska väsen som han upptäckt under sina år av efterforskningar. I huset bor också en liten varelse, som lever i vägarna och samlar på allt möjligt av sånt som människor kan tänkas lägga ifrån sig.

Tanken på småfolk, som bor nära människorna, verkar ha en särskild fascination för oss och det är ett motiv som återkommer gång på gång i folklore och populärkultur.

I bondesamhället svenska folktro fanns vättarna under golvet eller helt nära gården och i norra Sverige berättade man om vittrorna eller jordbyggare som gärna höll sig i närheten av människornas fäbodar. På Gotland berättade man om ”de små under jorden” och mer allmänt känner nog många igen ”de underjordiska” (om inte annat, så från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter).

Det här med fältdagböcker, där övernaturliga väsen beskrivs och enkelt kan delas in i olika arter, är också ett motiv som fascinerat mig ända sen jag läste den klassiska Gnomes av Wil Huygen och Rien Poortvliet (Tomtar heter den i svenska översättningen). Dessa imaginära fältdagböcker är i sig ett helt forskningsområde för, som nutida folklore betraktade.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg, det handlar nog mest om att saker jag tycker är spännande liksom bubblade över och att jag ville dela med mig av dem…

Fotspår av småfolk i Trolska skogen. Foto: Tora Wall

Fotspår av småfolk i Trolska skogen. Foto: Tora Wall

 

Lyktgubben i julkalendern

Jag kan inte låta bli att återvända till Selmas saga (årets julkalender) eftersom det svävande skenet, som två gånger dykt upp för att hjälpa Selma när allt hopp verkar vara ute, i gårdagens avsnitt visade sig vara en lyktgubbe.

I bondesamhällets folklore är  lyktgubben den osaliga själen efter en lantmätare som tagit mutor för att mäta fel eller en bonde som flyttat ägornas gränsmarkeringar. Som straff var lyktgubbe dömd till att för evigt irra omkring, släpandes på sina lantmätarkedjor. Denna föreställning bottnar förstås i markens ekonomiska och känslomässiga  betydelse i ett jordbrukande samhälle och om de tvister som gränsdragningarna förts med sig i historisk tid.

Irrbloss kallades ljusskenen också och i Västergötland för exempelvis skälvrängare. På Gotland fanns liknande sägner och föreställningar om bysen.

Lyktgubben liknar en liten tomtegubbe till utseendet och om han fick ett mynt kunde han leda vilsna vandrare hem igen. Gissningsvis är det dessa två föreställningar som inspirerat skaparna av julkalendern. Det är ett spännande exempel på hur äldre tider folklore tas upp, och ges nya former, i populärkulturen.

Foto: Tora Wall

Foto: Tora Wall

Julkärve och talande djur

Julen var inte bara till för människorna, även djuren skulle ha sitt. Inte ens småfåglarna fick gå lottlösa, så vid skörden gömde man undan en kärve för att sätta ut till dem vid jul. Husbonden fick inte heller glömma bort att gå ut i ladugården och tala om för djuren att det var jul på juldagens morgon. Och vid midnatt på julnatten var den enda gången på året när djuren kunde tala, sades det.

Julkärve i Trolska skogen, Hälsingland

Julkärve i Trolska skogen, Hälsingland