Antologin ”Folktro. En besjälad värld” ute nu!

Antologin ”Folktro. En besjälad värld” från Bokförlaget Stolpe finns nu ute i handeln. I den skriver jag, och flera andra författare, om folktro och föreställningar om förtrollning, själen och naturen ur olika perspektiv. Väldigt vacker är den också och rikt illustrerad (jag är ju partisk förstås men jag tror att ni kommer att hålla med om ni får tillfälle att bläddra i den).

Ps: Jag har redigerat det ursprungliga inlägget, som skrev innan boken kom ut.

Författarna är: Camilla Asplund Ingemark, Gabriella Beer, Karin Blomqvist, Jerker Blomqvist, Kristina Ekero Eriksson, Joel Halldorf, Tommy Kuusela, Lena Kättström Höök, Lars Lönnroth, Per-Johan Norelius, Britt-Mari Näsström, Tora Wall, David Thurfjell och Andreas Winkler. Huvudredaktörer: Kurt Almqvist och Lotta Gröning.
Min artikel handlar, kanske inte helt oväntat, om väsen.

Hur blir man folklorist?

Det händer ibland att jag får frågor om hur man blir folklorist. Det händer också att jag blir kontaktad av studenter som har fuderingar kring univeristetet och den akademiska miljön. Det förstnämnda brukar jag försöka besvara så gott jag kan, utifrån mina egna erfarenheter. De sistnämnda slingrar jag mig kanske lite grann ifrån. Jag står liksom ständigt med det ena benet utanför akademin och det andra precis innanför dörren, i något sorts gränsland mellan universitet och världen utanför. Därför vet jag inte riktigt om jag verkligen är rätt person att svara – men å andra sidan kanske detta utifrånperspektiv ger mig en del insikter som är svåra att få om man befunnit sig på insidan allt för länge.

Hur som helst: de senaste året har det kommit fler fågor än vanligt och i slutet på höstterminen kom en handfull under samma vecka. Varför de ökat är ju inte svårt att förstå, när världen och framtiden ter sig så osäker. Så jag tänkte att jag ändå skulle göra ett försök att fomulera svar på de frågor jag oftast får här, och hoppas att de kanske kan hjälpa någon därute. Jag tänker att jag delar upp frågorna på två eller tre texter för att inte bli för långrandig. Så låt oss börja med de två jag oftast får: hur blir man folklorist och är det svårt att få jobb?

Som jag ser det finns det många vägar man kan gå för att bli folklorist men man vill studera folkloristik vid svenska universitet finns det inte som enskilt ämne. Här är folkloristiken inbakad i etnologin, som i sin tur är mitt uppe i en (ganska rörig) process där ämnet på flera håll byter namn, eller samlas under en paraplybenämning, som kulturanalys eller kulturhsitoria. Etnologin har länge haft problem med att locka studenter till grundutbildningen. Kanske beror det på att ämnet inte längre uppfattas som aktuellt eller ses som för brett (eller för smalt) – och det beror förstås också på svårigheter med att få jobb. Personligen tycker jag också att det skulle behövas en djupgående diskussion om hur etnologin/folkloristiken förlorat mycket av sin egen identitet under de senaste decennierna men jag skall inte gå in på det här. I Finland läser man kulturanalys på grundnivå för att sedan välja inriktning mot etnologi eller folkloristik.

Vart och vad du än väljer att läsa kan det vara bra att vara beredd på att du kommer att studera även sådant du kanske inte alls hade i tankarna. Det är förstås på många sätt positivt, det är ju alltid spännande och utmanade att vidga vyerna och upptäcka nya saker, men det kan också vara problematiskt eftersom de flesta ändå har begränsat med tid och resurser att lägga på utbildning. Områden som sagor, sägner, traditioner, magiska föreställningar, folklore vs. fantasy/fantastik och liknande har länge haft en marginaliserad roll i den svenska etnologin. Det är lite underligt med tanke på att det lika länge funnits ett stort intresse för dem i världen utanför universiteten, som speglas både i populärkultur och föreställningsvärld. Andra ämnen har dock tagit upp den fallna manteln: inom historia, religionsvetenskap, litteraturhistoria med flera ämnen sker mycket spännande forskning på dessa områden. Och jag tror att en förändring är på gång även inom etnologin. Det går liksom inte längre att blunda för att drakar, magi och älvor hör till både nutidens och dåtidens kultur – och att det finns oerhört mycket inom detta vida, mestadels outforskade fält, värt att analysera.

Men vare sig du väljer etnologi eller något annat ämne som grund är det nog bra att kombinera det med något annat – och redan från början vara inställd på att mycket av både studier och den blivande yrkesutövningen kommer du att få forma själv. Det är en slingrande, stundtals stenig och snårig, väg att ta genom yrkeslivet men också väldigt roligt.

Den magiska månen

Tänk att det är tre veckor sedan nyårsafton! Årets första nymåne har redan övergått i årets första fullmåne. Både dessa tidpunkter har på olika sätt haft stor betydelse för människor i det förflutna. Månens faser hjälpte människor att hålla reda på tiden och man gav därför noga akt på natthimlens skiftningar. Sammanflätat med den praktiska nyttan av månen, som hjälpte människor att hålla reda på när olika sysslor skulle påbörjas och avslutas, fanns även magiska föreställningar och riter knutna till månen.

Nymånen var särskilt laddad med föreställningar. Vid denna tid ansågs det kokt att påbörja nya saker som kunde ha hjälp att månens kraft för att växa. Den första nymånen på det nya året var särskilt betydelsefull. Det var en tidpunkt för spådomar och varsel om det år som skulle komma. Unga kvinnor som var nyfikna på framtiden kunde då ”niga för nyårsny” och fråga: ”Vems skjorta skall jag sy? Vems kaka skall jag baka? Vems maka skall jag bli?”

Den fullmåne som vi vandrade under för några dagar sedan kan ha varit viktig ännu längre tillbaka, i forntiden då människornas rituella liv följde både månens och solens rytm. Den första fullmånen, efter den första nymånen efter vintersolståndet är en av de tidpunkter som föreslagits för ett forntida julfirande. Ett blot under den tid då vintern är som kallast och våren, även om solen vänt och ljuset är på väg tillbaka, fortfarande är långt borta.

Som ni förstår kretsar mina tankar mycket kring månen just nu. Dessa tankar har funnits länge men blev tydligare, och fick fastare form, under arbetet med min bok ”Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender”, som kommer ut på Bokförlaget Stolpe under våren. Ur detta föddes ett nytt projekt som jag smög igång med redan i höstas. Det handlar om den magiska månen och om solen, dessa två fascinerande himlakroppar som dansar omkring varandra uppe på himlavalvet.

Jag har inte tagit detta foto själv utan lånat det från en bildbank med fria bilder. Att fota månen är svårt och jag har aldrig lyckats göra den rättvisa när jag försökt.