Elden har varit avgörande för vår överlevande under svindlande många årtusenden efter årtusenden. Kanske är det inte konstigt att vi, även i de delar av världen där härden inte längre är hemmets självklara hjärta, fortfarande fascineras av elden. Eller kanske är det just för att elden inte längre hör till vardagen som vi fascineras.

En valborgskväll tillbringade jag på tåget mellan Stockholm och Göteborg. När mörkret fäll blossade eldarna upp  i natten utanför tågfönstret. Vi åkte förbi eld efter eld, i början av resan nytända och flammande och i slutet dämpade glödbäddar. Det var en fantastisk syn.

I bondesamhället tändes stora eldar vid olika högtider under våren. Det var på samma gång ett sätt att bli av med skräp, ett tillfälle att samlas och också förknippat med föreställningar om att skrämma bort häxor och rovdjur innan djuren skulle släppas ut på grönbete efter den långa vintern.