Alla som har varit i närheten när blixten slagit ner vet vilken kraft det är i blixtnedslag och hur lätt det är att känna sin litenhet i jämförelse med naturkrafterna när det sker. Det räcker med att sitta inne, tryggt under tak, när åskan går över huset för att känna sig lite lagom ödmjuk. Lika delar med rädsla och fascination, det går inte att låta bli att gå fram till fönstret för att titta ovädret. Även om vi inte kan veta hur en forntidsmänniska upplevde världen, är det lätt att föreställa sig spänningen som berättelserna om Tor och hans hammare måste ha skapat. Kanske berättade en mormor om den rödskäggige gudens äventyr när hon satt vid sitt barnbarns bädd en kväll medan åskan gick därutanför. Kanske barnet lyssnade efter åskdundret och rös lite grann av rädsla och spänning medan det sömnigt tittade in i elden med mormors trygga hand i sin.
Kanske inte.
Den blixthärjade eken, som illustrerar det förra inlägget om träd, är en påminnelse om åskans kraft – och den kraft som människor måste ha tänkt sig att åskans gud besatte.
Lindormar och Lusbrädor 