Semlor, sjöodjur och den fruktansvärde snömannen

Den gågna veckan har ägnats helt åt att skriva om väsen – hektiskt med också underbart. Och så har jag varit ute i vinterskogen, vilket jag är glad för nu när den vackra snön håller på att regna bort utanför fönstret.

Jag har också haft äran att få vara med i SR junior (P4) och berättat om snömannen och Storsjöodjuret. Förutom att det alltid är roligt att göra saker riktade till barn, skänkte just det här lite extra glädje. Jag har älskar berättelserna om både snömannen och sjöodjur sen jag själv var liten och tillbringade många lyckliga sommarlovstimmar med att planera expeditioner till Himalaya, Skottland och Jämtland för att söka efter dem (och skydda dem när jag väl hittade dem). Till Jämtland har jag faktiskt lyckats ta mig men tyvärr utan att ens lyckas se skymten av något mystiskt i Storsjön. För den som vill lyssna, eller har någon därhemma som planerar expeditioner, finns avsnittet här: https://sverigesradio.se/avsnitt/1671271

Och så har jag ätit semlor förstås. Jag har en bulle kvar, undangömd i skafferiet, och funderar på fira fredagen med en sista med varm mjölk och kanel…

Semla med varm choklad och högläsning för barnen.

Skogen som förtrollad plats

Motiv med den förtrollade skogen återfinns i såväl folklorens sägner och sagor som i nutidens populärkulturella berättelser. I den folkliga berättartraditionen befolkades bondesamhällets skogar av väsen som skogsrået, näcken, trollen, vittra eller bysen. Vilka väsen man träffade på berodde på vart i Sverige man befann sig. Bysen är till exempel ett typiskt gotländskt väsen, vittra dominerade traditionen i norra delar av landet och om folktrons troll berättade man mestadels i södra och mellersta Sverige (se till exempel Klintberg 1986 och 2010).

Skogen var en förtrollad plats men detsamma skulle också kunna sägas om bergen, havet eller andra oländiga landskap. Väldigt förenklat kan man säga att ju längre bort från bebodda trakter, ju längre ut i vildmarken man befann sig desto farligare (och mer magisk) sågs omgivningen och de väsen man riskerade att träffa på där. Etnologen Jochum Stattin för en intressant diskussion kring detta och om hur övernaturliga väsen kan ses som markörer av geografiska- kulturella- och sociala gränser i sin avhandling Näcken. Spelman eller gränsvakt? (1992).

Med det sagt kan vi återvända till skogen. Skogen dunkel, särskilt kanske i de stora skogarna där det fanns många okände stigar och ställen, var en passade inramning för berättelser och magiska föreställningar. Särskilda platser i skogen tänktes vara mer kraftfyllda än andra, som träd med speciellt utseende, fornlämningar, jordfasta stenar eller källor där vattnet troddes ha magiska, helande krafter. Till dessa platser sökte man sig för att offra eller söka bot för sjukdomar (se till exempel Tillhagen 1962). Folktrons skog var ofta en farlig plats men där kunde också hjälp komma från oväntat håll, om man bara visste hur man skall föra sig i skogen och hur man rätt skulle bemöta skogens väsen.

Inte sällan är det till skogen som sagans protagonist söker sig, eller tvingas, då de lämnar hemmet för att bege sig ut i världen på äventyr. Här är skogen ett tacksamt motiv för berättaren. Det är lätt att föreställa sig hur det känns att vara långt borta från tryggheten, att vara vilse i skogen och de underliga ljud som hörs i en skog när mörkret sänker sig mellan trädstammarna om natten. I folksagans skogar finns häxor, monster och andra varelser men där finns också magiska hjälpare och en fristad för den som behöver gömma sig från ondsinta styvmödrar eller av något annat skäl söker ensamhet. Men ofta är vildmarken, vare sig det är skog, berg eller ödsliga vidder, i sig inte egentligen centrala i berättelsen utan ett sätt att befästa berättelsens kronotoper (Lüthi 1976; Bachtin 1988).

I mitt forskningsprojekt Trolska skogen: narrativ och nutida föreställningsvärld inom turismens ramar är tanken på den förtrollade skogen, kanske inte helt oväntat, ett centralt motiv att analysera. Trolska skogen är ett besöksmål och friluftsteater strax utanför det lilla kustsamhället Mellanfjärden i Hälsingland. Dit kommer barnfamiljer (och även vuxna utan barn i sällskap) för att uppleva ett interaktivt sagoäventyr, inspirerat både av äldre tiders folklore och nutida populärkultur, och för att möta folktrons väsen såsom de gestaltas av skådespelare och genom konstnärliga installationer. Exakt väsen som besökarna träffar skiljer sig åt mellan äventyren men småfolket, draken, trollen, tomten, älvorna, häxan och trollkarlen brukar alltid dyka upp på något ställe. Längs med stigen som besökarna följer genom Trolska skogen finns också skyltar som berättar om folktron i bondesamhället.

Älvornas barnkammare i Trolska skogen. Foto: Tora Wall

I platsens utformning och äventyrens innehåll speglas tankar om skogen som en levande, kanske rentav besjälad, organism där allt hör samman med varandra. I detta kan man se drag av det som religionsvetaren Graham Harvey kallar ny animism där inte bara människor utan också träd, stenar, vattendrag, djur och så vidare ses som personer i motsats till objekt. Och som personer förtjänar de, enligt detta tankesätt, samma respekt som en mänsklig person (Harvey 2006:xi–xii). “While it may be important to know whether one is encountering a person or an object, the really significant question for animists of the “new” kind is how persons are to be treated or acted towards” skriver Harvey i förordet till Animism. Respecting the Living World (2006:xi). Idag kan skogen, som för stadsmänniskan ofta ses som något man söker sig till på fritiden för vila och rekreation, ses som en plats för återförtrollning – om man nu anser att en avförtrollning ägt rum, vilket förstås kan diskuterats (Partridge 2004; Wall 2014 och 2018).

Även en helt vanlig skog kan te sig förtrollad, för den som tillbringar vardagen på ett kontor. Foto: Tora Wall

Den förtrollade skogen nutidens föreställningsvärld är inte densamma som i bondesamhället (och underligt vore det ju annars med tanke på att samhället idag är så annorlunda). Den har passerat genom mer än ett århundrande av konstnärliga och litterära tolkningar. Fröet till den, stundtals romantiserade, bild av skogen man möter idag såddes av det förra sekelskiftets konstnärer och författare som inspirerades av äldre berättartraditioner – och i sina verk skapade nya föreställningar, färgade av den romantiska natursyn som rådde i deras samtid. Hos konstnärer som Bauer, Malmström, Kittelsen och Moes, för att nämna några, möter vi naturväsen som ofta smälter samman med naturen – gränsen mellan dem och rötternas, träden, vattnet och stenarna suddas ut (Björk 2020; Waallann Hansen 2020; Wall 2020). Nu ska man visserligen inte glömma att även i de folkliga berättelserna är gränsen mellan väsen och natur flytande. Bysen kan ta form av ett vedträ som man får med in i huset, trollen kan ta skepnad av en stubbe eller en sten och näcken kan finnas i själva vattnet man dricker. Men symboliken, laddningen, av motiven har förändrats med tiden och blir något annat.

Rottroll av John Bauer.

Imorgon klockan 19.00 är jag gäst i Oknytt-podden och pratar mer om den förtrollade skogen tillsammans med Tommy och Lars. Lyssna gärna då!

Litteratur:

Bachtin, Michail 1988. Det dialogiska ordet. Gråbo.

Björk, Tomas. 2020. Mellan fantasi och verklighet. Sagoväsen i svensk konst kring 18899-talets mitt. I Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen. Red. Carina Rech och Karin Sidén. Prins Eugens Waldemarsudde. Stockholm.

Harvey, Graham. 2006. Animism: respecting the living world. New York.

Klintberg, Bengt af. 1986. Svenska folksägner. Stockholm.

  • 2010. The Types of the Swedish Folk Legend. Heksinki.

Lüthi, Max. 1976. Once upon a time: on the nature of fairy tales. Bloomington

Partridge, Christopher. 2004. The re-enchantment of the West : alternative spiritualities, sacralization, popular culture, and occulture. London.

Stattin, Jochum. 1992. Näcken. Spelman eller gränsvakt. Stockholm.

Tillhagen, Carl-Herman. 1962. Folklig läkekonst. Stockholm.

Waallann Hansen, Vibeke. 2020. Troll kan tecknas. Naturväsen i Theodor Kittelsens och Louis Moes konst. I Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen. Red. Carina Rech och Karin Sidén. Prins Eugens Waldemarsudde. Stockholm.

Wall, Tora. 2020. Troll, älvor och näcken. Väsen i folktro och sagor. I Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen. Red. Carina Rech och Karin Sidén. Prins Eugens Waldemarsudde. Stockholm.

  • 2018. Lekfulla möten och allvarsamma speglingar. Stämning och kontrast i Trolska skogen. I Under ytan. Kulturanalyser av det bortglömda, dolda och triviala Red. Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson. Åbo.
  • 2014. Naturen som plats för andlighet, fantasi och själslig ro. I Naturen för mig: nutida röster och kulturella perspektiv. Red. Lina Midholm, Katarina Saltzman. Institutet för Språk- och folkminnen. Uppsala.

Vinterskog och tiden som flyger

I veckan har jag fått de första bokningarna av julföredrag inför nästa jul. Det värmer hjärtat, och jag är glad att det finns andra än mig som börjar längta efter nästa jul så fort den förra är slut. Men det är också en påminnelse om hur tiden flyger och att det som idag känns så avlägset kommer att stå för dörren imorgon. Det finns ju så mycket att se fram emot, och stanna upp och njuta av, mellan då och nu. Våren och vitsipporna. Varma kvällar, bad i ljummet vatten och midsommarens magi. Augustimånen och sensommarfester vid lägerelden. Höstlöven och halloweenspökena….ja, ni vet.

Vinterskogen är i alla fall förtrollande vacker just nu och medan jag fortfarande har kvar lite kvardröjande julstämning från förra året, passade jag på att ta några foton till kommande julprogram.

Foto Patric Karlsson
Foto: Patric Karlsson
Foto: Patric Karlsson

John Bauer och skogen

Förra året skrev jag en artikel om folktrons väsen till utställningskatalogen för ”Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen”, på Prins Eugens Waldemarsudde. Det var, av många skäl, ett väldigt kärt och givande uppdrag. Utställningen är väldigt vacker och stämningsfylld, med verk föreställande nordiska väsen av både Bauer och andra konstnärer från Norden. Ämnet berör också min egen forskning om hur folklorens väsen kommer till uttryck i populärkulturen och inom denna förändras i gestaltning och innehåll, en process i vilken Bauers konst har haft stor betydelse.

I bokens artiklar belyser forskare från olika ämnesinriktningar Bauers konst. Skogen, och Bauers påverkan på nutidens föreställningsvärld om naturen som en magisk plats, är ett tema som återkommer.

Bauer var ett barn av nationalromantiken, där tanken på den rena och själfulla naturen hade en central plats. Tiden präglades av snabba tekniska och samhälleliga förändringar. Naturen, och det förflutna, kom att symbolisera trygghet och ett naturligt liv (i kontrast till upplevelsen av samtidens som onaturlig). Intresset för bondesamhällets folklore var en del av detta. Bauer, liksom andra konstnärer och författare, inspirerades av de sagor och sägner man fruktade skulle falla i glömska om de inte samlades in och gavs nytt liv. Men deras kost är just inspirerad av de gamla berättelserna, en tolkning inte en spegling av dem. Ur dessa tolkningar föddes nya föreställningar, som fortfarande formar dagens bild av skogen och dess väsen.