Jag heter Tora Wall och är verksam som folklorist, författare och berättare. Efter drygt 10 år som folklorist på Nordiska museet, där jag ansvarade för museets folkloristiska material om folktro, sagor, sägner, ordspråk, traditioner, seder, lekar med mera, är jag nu tjänstledig för att doktorera i folkloristik vid Åbo akademi.

Intresset för folklore, kulturhistoria och människors liv har löpt som en röd tråd genom mitt yrkesliv. En av de bästa sakerna med den folkloristiken är att den rör sig både i dåtid och nutid. Det finns en frihet i att kunna studera både det förgångna och nutida företeelser inom samma vetenskap, en möjlighet att urskilja mönster och se sambanden mellan nu och då.

I Lindormar och lusbrädor skriver jag om mina tankar och funderingar kring folklore, folkminnen och folkloristik. Så mycket av vår världsbild och livsåskådning är formad utifrån halvt bortglömda berättelser från vår barndom, traditioner vi för vidare (eller struntar i), föreställningar vi bär med oss utan att veta varifrån de kommer och inte minst populärkulturen, som befinner sig i ständigt samspel med folkloren.

Lindormen är en spännande varelse, som har skiftande roller i folkloren . I äldre folklore är lindormen en drake och det är nog i denna gestalt som den är mest välkänd. Gränsen mellan drake och orm är ofta flytande i den nordliga traditionen. Den väldiga drakormen Fafner, som hjälten Sigurd besegrar i den isländska sagan, besitter magiska krafter och den som smakar på hans hjärta får del av dessa (det gör Sigurd förstås och förstår sedan fåglarnas tal). Samma tanke finner vi i senare tiders sägner om den vita ormen – den som åt en sådan sades blir trollkunnig. I folktron var den stora lindormen kung över alla ormar (ibland sägs det att han har en hårig man och krona på huvudet) och i yngre tradition
har man associerat ordet lindorm med trädet lind, vilket har gett upphov till tanken att  lindormen lever i gamla lindträd.

Lusbrädan är ett alltigenom vardagligt och oromantiskt föremål. Ohyra var ett gissel för människor förr, och till de värsta hörde vägglössen. De kröp fram ur sina gömslen på nätterna och sög blod från de sovande människorna, vilket ofta gav ilsket kliande utslag. Lusbrädan var helt enkelt en bräda med hål i, som man satte intill väggen vid sängen. När lössen skulle gömma sig sökte de sig till hålen och på morgonen kunde man skaka ur dem över elden. För mig är lusbrädan en påminnelse om att folkloren, hur fantasifull och overklig den än kan te sig, är en spegling av den praktiska vardagen och verklighetens livsvillkor.

Alla texter, tankar och åsikter på den här bloggen är mina egna. Hittar du något du vill använda är det roligt, men kom ihåg att hänvisa till källan. Fotona är, om inget annat anges, tagna av mig.

Om du vill ha en pressbild, kontakta mig på torawall@gmail.com