Ett fantastiskt år

När det nya årets första månad snart är slut skriver jag om mitt 2022. Det här är inlägget jag började på i december förra året. Sedan föll världen samman när min far gick bort. Långsamt börjar bitarna nu falla på plats igen och jag minns alla de fantastiska sakerna som 2022 ändå bar med sig innan dess. Dem vill jag fortfarande berätta om, om inte annat för att jag själv skall komma ihåg att de faktiskt hände och att det som är sorgligt inte tar bort det som var bra.

År 2022 började (eller kanske borde jag skriva att 2021 slutade) storslaget med att jag medverkade på Sollidenscenen under Skansens nyårsfirande för att berätta om nyårstraditioner förr och nu. Temat var ”det glada 20-talet”, som en blinkning mot det förra seklet. Det är ju på många sätt en spännande tid att blicka tillbaka mot även om vårt 20-tal är av en helt annan sort än det förra. En del av vår tids fascinationen för 1920-talet ligger väl också i den vemodiga vetskapen om vad som kom sedan.

Fotot är taget efter hemkomsten på nyårsnatten, då jag äntligen fick dricka min champagne och fira på riktigt att det nya året 2022 hade börjat.

Våren kom så småningom, så som den brukar göra även om vintern känns oändlig efter jul. Och med våren kom också min bok ”Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender” ut på Bokförlaget Stolpe. Den är galet fin, vilket jag kan skriva utan att känna mig självgod eftersom utseendet inte alls är min förtjänst utan helt och hållet bildredaktören Beatrice Gullströms och formgivaren Nina Ulmajas. Och boken skulle förstås inte funnits allt om det inte vore för Marika Stolpe, som delar mitt intresse för folklore. Till nästa år kommer den dessutom att finnas tillgänglig även på engelska, i översättning av Clare Barnes som under hösten utfört hjältedådet med att överföra alla möjliga och omöjliga uttryck för folklig humor, verser, konstiga namn och dialektala ord till engelska.

Jag medverkade i en rad olika poddar under året: Stolpe Stories, Fruktansvärda monster, Avtryck, Axess är några av dem. Där pratade jag om allt från årets traditioner till älvor, monster, vålnader, häxor, snömannen, mara, varulv, myling och allt möjligt annat som kan stuvas in under rubriken Folklore och Fantastik. Men roligast av allt var kanske ändå att jag gjorde En förtrollad värld, en serie med tre specialprogram som sändes i SR P1 i samband med julens storhelger, tillsammans med Urban Björstadius. I dem samtalar vi om hur folktron speglar en värld där det förtrollade var något farligt. Du hittar det första programmet här: https://sverigesradio.se/avsnitt/en-fortrollad-varld–2

Radio är en underbart sätt att nå ut på men vilken glädje det varit i att också kunna vara ute bland folk igen och möta publiken öga mot öga i föreläsningar och berättarstunder! Samtidigt är det spännande med de nya möjligheter som öppnats upp under pandemin för digitala möten. Jag har varit på museum, bibliotek, hos hembygds- och släktforskarföreningar, på arbetsplatser, festivaler och hemma vid min dator för att berättat om väsen och sagor, om fantasy, om folklore kring mat, om trädgårdens folktro och om trådarnas magi, om den farliga julen och mycket annat för vuxna och för barn. Och som alltid är det bästa med dessa tillfällen alla berättelser och kloka tankar som jag får tillbaka från de som lyssnar!

Här ovan är jag på Karleby/Kokkola stadsbiblotek i Finland för att berätta om folktro kring naturens väsen i programet Skogens folk under Nordiska kulturveckan. Och nedan en bild från Medeltidsveckan på Gotland där jag höll föreläsningar om väsen för vuxna och också En lektion i äventyr för barn tillsammans med min trollkarl- och gycklarvän Caligari. Det fina fotot är taget av Iduna Pertoft Sundarp.

Det har blivit flera artiklar för olika tidskrifter, en förmedlingsform som jag tycker om eftersom den når ut till läsare som jag kanske annars inte hade funnit. Jag har bland annat skrivit för facktidningar som Byggarbetaren och Sjömannen och för populärvetenskapliga tidskrifter med naturvetenskaplig inriktning som Populär Astronomi. Det speglar också, tänker jag, hur brett folkloristiken är som ämne och vilket stort intresse det finns hos allmänheten för de områden vi studerar.

En dag ringde Populär Historia och frågade om de fick intervjua mig om mina böcker, folklore som kulturhistoria och om växelverkan mellan folklore och fantasy i populärkulturen. Det är ju några av mina favoritområden så det tackade jag förstås med glädje ja till (och pratade sedan halvt ihjäl den stackars intervjuaren…).

2022 var året då de fysiska konferenserna tog fart igen och alla de som ställts in under de föregående åren hölls, inte sällan samtidigt, under de varma sommarmånaderna. Även om jag avstod från många av dem – för på sommaren är sommarlov med barnen viktigare än alla konferenser i världen – så var det ett snoende hit och dit. De som lämnade djupast avtryck, om än på olika sätt, var den stora etnologiska och folkloristiska ämneskongressen RE: 22 som hölls på Island och den betydligt mindre, men naggande goda, litteraturvetenskapliga konferensen The Fantastic in Cultural History – Inventorying a growing research field på Linnéuniversitetet i Växjö. Jag har redan skrivit om dem på bloggen så jag går inte närmare in på dem här men båda bjöd på en fin blandning av möten med akademiska kollegor, vackra naturupplevleser, spännande diskussioner och nya tankar. Här nedan ett foto från friluftsmuseet Árbæjarsafn på Island (där jag ständigt var ännu rufsigare i håret än vanligt).

En av förra årets absolut roligaste projekt var kursen Skriv om folktrons väsen, som jag höll i Skrivarakademins (Folkuniversitetet) regi under hösten. Så många spännande, fantasifulla, roliga, hemska och finurliga berättelser som deltagarna skapade! Och så många intressanta diskussioner om folktro, fantasitik, sagor och skrivande det blev. Utöver det har jag också varit skrivarcoach i några olika skönlitterära projekt och förstås också hjälpt studenter som är intresserade av folkloristik.

Jag har inte hunnit med så mycket eget skönlitterärt skrivande som jag skulle önska den senaste tiden men det har i alla fall blivit tre noveller. En av dem, Trädgårdsmästarens stuga, vann till min oförställda glädje andra pris LitterArt och tidskriften Traktens novelltävling med Maria Gripe tema. Maria Gripe har varit en av mina favoritförfattare sedan barndomen och det kändes fint att juryn tyckte att novellen var i hennes anda. Här finns den att läsa, om någon skulle vilja: https://trakten.nu/6-novellnumret/tradgardsmastarens-stuga/ De två andra novellerna har båda museitema: Toner ur det förgågnas magi i antologin Minnenas musik (Miramirs förlag) och Museets hjärta i Jul igen: natten går tunga fjät (Nohiding förlag).

Nu är det inte utan att jag börjar bli lite matt och jag gissar att ni, om ni orkat följa med mig ända hit, också är det så jag tror jag tar och avslutar här. Tänk ändå så mycket förtrollning och fantastiska saker det ryms i ett år. Nu ser jag fram emot nya möten, nya berättelser och nya bokprojekt som väntar.

Foto: Patric Karlsson.

Några ord till minne av min käre pappa

En dryg vecka innan jul började jag skriva på ett inlägg som handlade om alla saker som gått bra yrkesmässigt under året, saker jag var glad över som föreläsningar, nya radioprogram, översättning och nästa bokprojekt. Jag var väldigt trött efter en intensiv höst men också väldigt lyckligt. Längtade efter ett par veckors ledighet, julpysslade med barnen och planerade jullovet. Men istället slutade 2022 i sorg och saknad när min käre pappa hastigt gick bort den 20 december. Det är fortfarande svårt att förstå och jag saknar honom så att det värker.

Det är svårt att fånga en hel människa, ett helt liv med alla dess glädjeämnen och bekymmer, i några raders text. Pappa var en mångsidig man. Han föddes i Valleviken, Rute socken på Gotland (på övervåningen i det andra huset i Röda raden, räknat från stora vägen). Även om familjen senare blev tvungna att flytta till fastlandet på grund av brist på arbete förblev Gotland nog alltid den plats som var mest ”hemma” för pappa. Efter att ha arbetat med många olika saker – på fabrik, som ingenjör på Volvo och som lärare i Norrland – blev han så småningom folklivsforskare och docent i ämnet. Hans avhandling och post-doc. handlade båda om folkliga föreställningar kring tjuvmjölkande väsen och han fortsatte sedan med att forska om trolldomsprocesser på Gotland. Det resulterade i två böcker: ”Hon var en gång tagen under jord” och ”Det ropades i skymningen”. Den senare är min mor, Bodil Nildin-Wall, officiell medförfattare till men det grämde pappa något gruvligt att hon inte stod som författare även till den första boken eftersom de arbetade så mycket tillsammans. Pappa var väldigt gripen, minns jag, av dessa kvinnors hårda öden, den vänskap de visade varandra och orättvisan i hur de behandlades.

Efter pensionen hittade pappa ett nytt liv där helt andra saker fyllde dagarna: biodling, båtar, odling, snickeri, och målning. Han tyckte det var skönt att arbeta med händerna igen men behöll kärleken till folktro, historia och berättelser hela livet. Nu fick hans egna berättelser också mer plats. Från min barndom minns jag med värme historier om hans vilda äventyr som sjörövare tillsammans med en enbent kapten, en tjock matros som var väldigt förtjust i öl, en talande katt och en pelikan. När barnbarnen kom fick dessa karaktärer sällskap av en busig spökmus, som brukade bita deras morfar i tårna (påstod han i alla fall, ingen annan har lyckats få syn på spökmusen).

Jag saknar dig, pappa, men jag är glad över alla berättelser och alla kärleksfulla minnen.

Efter bokmässan

I förra veckan var jag på bokmässan och har fortfarande inte hunnit smälta alla intryck och tankar som virvlar runt om varandra. Jag hade inte varit där på några år, även innan pandemin, och hade glömt hur mycket det är av allt. Av böcker (förstås) men också av människor, möten och samtal. Och av ljud, ljus och rörelse, som får huvudet att snurra särskilt kanske nu efter pandemin för jag är fortfarande mer van vid ett annat sorts liv, där sociala interaktioner i mycket innebar vänliga nickningar från förbipasserande främlingar och korta pratstunder med majestätiska kråkor och kvicka ekorrar under skogspromenaden. Även om jag under sommaren åkt på konferenser, och på allvar kommit igång med att hålla föreläsningar för en publik som befinner sig i samma rum som mig igen, kändes det ändå överväldigande att kastas in bokmässan myller. Det var bitvis utmanande men mest underbart – och det fick mig att inse hur mycket jag längtat efter samtal öga mot öga om litteratur, läsning och livets gåtor.

I samtal med Svante Helmbæk Tirén (framför ett konstverk av Hilma af Klint)

För min del kretsade bokmässan kring folktro, traditioner, förtrollning och berättande, som jag pratade om både i intervjuer och med David Thurfjell och Joel Halldorf i seminariet ”Vad är det vi söker” som anordnades av Bokförlaget Stolpe.

Och så lyssnade jag, till kloka samtal och intressanta seminarier i alla möjliga ämnen. Många handlade om skogen, som ideal och som hotad plats, och om klimatet. Spännande och skrämmande, om vart annat. Och nog kändes det lite underligt att trängas på mässan bland alla de andra som också rest dit och prata om vad man kan göra för att rädda världen. Men det är ju aldrig enkelt – om vi slutar resa sparar vi klimatet men går miste om de ovärderliga mötena mellan människor och tankar.

Söndagen tillbringade jag med mer lättsamma saker. Jag var ledig nästan hela dagen och bestämde mig på morgonen för att bara gå på saker som var roliga och en bit ifrån det jag arbetar med till vardags (inte för att jag kan klaga på min vardag, det är en välsignelse att få tillbringa så mycket tid med sådant som intresserar en på djupet men ibland vill man ju ändå ha omväxling). Det blev en blandning med cosy crime, brödbakning, spänningslitteratur och medeltida helgon (det sista var väl kanske lite på gränsen men jag kunde inte låta bli att lyssna när jag gick förbi och hörde Maja Hagermans röst).

Inte helt oväntat fick jag med mig en förkylning hem – men också en massa böcker och en ask chokladpraliner som är utmärkta förströelser under filten på soffan medan jag väntar på att bli frisk.

Till Bokmässan 2022!

Hurra – i nästa vecka åker jag till Göteborg och bokmässan! Där kommer jag att medverka i ett scenprogram och tre monterprogram:

Fredag den 23 september klockan 11.30-12.00 samtalar jag med Svante Helmbaek Tirén i Bokförlaget Stolpes monter (B02:25) och klockan 16.00-16.30 blir jag intervjuad om Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender av journalisten Lotta Gröning i Axess monter (C03:42). https://bokmassan.se/programs/tora-wall-om-traditioner-och-hogtider-encyklopedisk-kalender/

Lördag den 24 september 11.45 – 12.30 medverkar jag i seminariet ”Vad är det vid söker”, ett samtal om folktro lett av journalisten Anna Lindman tillsammsn med kyrkohistorikern Joel Halldorf och skribenten Svante Helmbaek Tirén (scen F4): https://bokmassan.se/programs/vad-ar-det-vi-soker/. Klockan 15.30-16.00 blir jag intervjuad av Svante Helmbaek Tirén i Bokförlaget Stolpes monter (B02:25).

Övrig tid kommer jag att vimla omkring på mässan och chanserna för att träffa på mig i Fantastikgränd kommer nog att vara särskilt stora. Hoppas vi ses där, på någon av mina programpunkter eller någonannanstans bland alla böcker och underbara berättelser!

Det var en gång en drottning…

…som regerade sitt land under många, långa år. En del var ljusa, fyllda med glädje, andra var mörka och stormiga. Världen omkring henne förändrades men drottningen förblev densamma. Hon var drottningen och drottningen var hon. Tills hon en dag dog och lämnade ett hål efter sig i sagan…

Bilderkännande till: OpenClipart-Vectors

Oavsett vad man tycker om monarkin som företeelse (och jag för min del tycker mycket) så lyckades Queen Elizabeth II fascinera en hel värld med sitt stoiska lugn och sin seghet – hon har regerat längre än någon annan brittisk monark, ridit ut många stormar och i denna process kommit att få förkroppsliga arketypen av Drottningen. Som sådan gjordes hon redan under sin livstid till en fiktiv karaktär, tolkad i litteratur och i film – och förstås också i människors samtal med varandra – som både den goda och den onda drottningen. Malin Ullgren skriver i dagens DN om hur hon som flicka letade efter förtrollning och fann den i Queen Elizabeth och hennes koppling till historien.

Inom folkloristik, historia och litteraturvetenskap har tanken om det förflutna som en sagotid diskuterats länge. En grå vardag lyses upp av föreställningen om en tid då troll, älvor och vittror gömde sig i skymningsskuggorna och drakar ibland kunde ses fara över himlen i lysande gnistregn. Då djuren, åtminstonde några av dem, kunde tala och även den fattigaste av kökspigor eller vallpojkar kunde ge sig av på magiska äventyr och sluta som drottning eller kung. Astrid Lindgren kallade i Bröderna Lejonhjärta detta mytiska förr-i-tiden för ”sagorna och lägereldarnas tid”, en fras som kärnfullt ringar in ett narrativa knep som använts av berättare i tusentals år: att placera det magiska och mest fantastiska långt borta i ett diffust förflutet och i utkanten av världen. I berättandet av folksagor fick lyssnaren veta vilken sorts berättelse de skullle förvänta sig i de inledande orden:

Det var en gång…

I ett land östan om sol och västan om måne fanns en gång…

Det var, och det var inte…

Föreställningen om det förflutnas sagovärldar är, menar många forskare (varav jag är en) en del av nutidens förtrollning, en förtrollning som existerar i växelspel men populärkulturen. Denna förtrollning kan infinna sig utan förvarning under ett ögonblick för att vara över i nästa. Men sett ur ett annat perspektiv finns förtrollningen alltid där, som en underström i människors medvetenade där naturvetenskapliga teorier, sagoväsen och gudar från olika religioner virvlar runt varandra för att ibland stiga upp till ytan och för en stund dominera föreställningsvärlden (en tankefigur inspirerad av J.R.R Tolkiens allegoriska sagokittel och Lauri Honkos folkloristiska teori om latenta och auktualiserade förställningar).

Förtrollningen kommer till uttryck i fiktiva berättelser där magi, fantastiska varelser och sagoinspirerade äventyr får ta plats men också i tendensen att vilja se verkligheten, eller för den delen att framställa sig själv, i ett sagans skimmer. Här passar bilden av den framlidna brittiska drottningen in väl. Hon levde ett liv som för många ter sig osannolikt sagolikt med slott, juveler, vackra klänningar, hästdroskor – och makt. Det var också ett mycket långt liv, och hon regerade under största delen av det – en fixstjärna i en samhälle statt i ständig förändring. Och hon dog i en tid när världen skakar och gränsen mellan fiktion och verklighet ter sig mer otydlig än någonsin. Tiden får visa om hålet efter drottningen kan fyllas med en kung eller om det är dags för en annan sorts saga att börja.

Litteratur: Arvidsson, Alf. 1999. Folklorens former. Lund. Curry, Alice, 2013: Environmental crisis in young adult fiction: a poetics of earth. Hampshire. Gustafsson Reinius, Lotten. 2002: Den förtrollade zonen: lekar med tid, rum och identitet under Medeltidsveckan på Gotland. Falun. Holmberg, John-Henri. 1995. Fantasy. Fantasylitteraturens historia, motiv och författare. Lund. Partridge, Christopher: 2004/2006. The re-enchantment of the West. Alternative spiritualities, sacralization, popular culture, and occulture. Vol. 1 och 2. London. Palmenfelt, Ulf. 2017. Berättade gemenskaper individuella livshistorier och kollektiva tankefigurer. Johanneshov. Wall, Tora, 2018: Lekfulla möten och allvarsamma speglingar. Stämning och kontrast i Trolska skogen. I Under ytan: Kulturanalyser av det bortglömda, dolda och triviala. Budkavlen: Tidskrift för etnologi och folkloristik. Red. Fredrik Nilsson och Lena Marander-Eklund. S. 67–84. Åbo.

Nominering till Publishingpriset 2022!

Hurra! Idag fick jag veta att både Folktrons väsen. Encyklopedi och Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender är nominerade till Publishingpriset 2022 i kateogorin fackböcker! Det känns ju galet roligt såklart. Och dessutom är även antologin Folktro. En besjälad värld där jag medverkar med en artikel nominerad, så jag har inte bara dubbla utan tredubbla anledningar att fira idag.

Läs mer här: https://publishingpriset.org/nominerade-2022-print/

Illustrerar med ett foto från 2020 då jag firade bokkontrakten med champagne och pommac i vårsolen.

Ny kurs: Skriv om folktrons väsen!

Vill du lära dig mer om folktrons väsen för att inspireras i ditt eget skrivande? Under hösten kan du som bor i Stockholm gå på en kvällskurs arrangerad av Skrivarakademin (Folkuniversitet) med mig som lärare. Vi varvar föreläsningar med praktiska skrivövningar där litterär gestaltning av väsen står i fokus.

Kursen går på tisdagar mellan den 6 september och den 25 oktober klockan 17.15-20.15 (8 ggr.) på plats i Folkuniversitetets lokaler på Kungstensgatan 45. Allt skrivande sker under lektionstid, så du kommer inte att få några uppgifter att göra mellan kurstillfällena. Föreläsningarna behandlar väsen i nordisk folktro och mytologi men vi kommer även att ta upp väsen ur antikens berättarvärld och keltisk folklore. Vi kommer också att tillsammans diskutera och analysera exempel på hur författare och konstnärer gestaltar väsen samt litterära verk inspirerade av folklore. En del av tiden är också vikt för mer allmänna samtal om skrivande och inspiration.

Här kan du läsa mer om kursen, kursavgift och anmälan:https://www.folkuniversitetet.se/kurser-utbildningar/kommunikation-och-skrivande/skrivande/att-borja-skriva/stockholm/1142145/?bpid=66754

Varmt välkomna! Jag hoppas att vi ses där, för att tillsammans utforska förtrollade världar, märkliga varelser och magiska väsen.

The Fantastic in Cultural History – Inventorying a growing research field: några (egentligen alldeles för få) ord om en spännande konferens

Sommaren har varit lång och innehållsrik – och jag har inte hunnit skrivit särskilt mycket om den här. Därför rör jag mig nu långsamt baklänges, och i sicksack, genom sommarmånadernans begivenheter (de med anknytning till skrivande och folklore vill säga – lyckligtvis hade jag några veckor ledigt och vikt för bad och bärplockning också).

Jag börjar med den fantastiska, tvärvetenskapliga konferensen: The Fantastic in Cultural History – Inventorying a growing research field. Den gick av stapeln vid Linnéuniversitetet i Växjö 20-21 juni och organiserades av Anna Höglund och Cecilia Trenter. Här mötes historiker, litteraturvetare, religionsvetare och folklorister (eller ja, en folklorist – tråkigt nog var jag nog den enda folklorist/etnolog närvarande) för att diskutera fantastiska element i litteratur, film, musik, historieförmedling och andra former av populärkultur och hur dessa kan studeras ur både urkulturhistoriskt perspektiv och samtidsperspektiv. Det finns så mycket att säga om alla presentationer som gjordes – för mycket för att jag skall hinna skriva om det här. Men det jag kan säga är att jag nog aldrig varit på en konferens där jag haft så stor utbyte av alla presentationer förut. Det var givande och inspirerande att möta andra forskare som intresserar sig för liknande områden som jag själv gör men närmar sig dem utifrån andra ämnesperspektiv. Lite överväldigande också, eftersom det blev så tydligt hur sällan jag befinner mig i vetenskapliga sammanhang där dessa områden faktiskt står i centrum och inte i periferin.

Förutom presentationer och diskussioner är naturligvis konferensmiddagen en viktig del av upplevelsen. Det är förstås maten, lokalen och sällskapet som formar denna. Passande nog så hölls middagen på Teleborgs slott, en fantastisk inramning värdig konferensen fantastiktema. Teleborgs slott är, som vi fick höra från en av sällskapets historiker, Sveriges yngsta slott. Det byggdes av Greve Fredrik Bonde av Björnö som morgongåva till sin hustru Anna Koskull. De flyttade in år 1900 – och om hans tanke var att skapa ett romantiskt sagoslott så lyckades han. Vi satt i en liten sidosalong till matsalen vid ett vackert dukat bord med kandelaber, blommor och vit duk omgivna av porträtt av stiligt klädda adelsmän, rustningar och ett stort skåp som måste ha byggts på plats (och kanske leder till Narnia men jag fick aldrig tillfälle att prova). Men, som så ofta, var det mesta en illusion av en förfluten prakt. Greven dog efter åtta år och hans hustru följde honom 1917, då slottets ärvdes av en släkting. Efter det har det varit slottspensionat, flickskola, sommarbostad och så småningom hotell- och konferensanläggning. Jag önskar att jag kunde återge de lärda samtalen vid middagsbodet men om sanningen skall fram var det jag mest tänkte på under middagen vilken perfekt miljöinramning och karaktärsuppsättningen vi utgjorde för en deckare. Fast varken den mördade eller mördaren var någon i sällskapet förstås. Inramningen passade förstås även utmärkt för en spökhistoria – och ryktet säger att grevinnan faktiskt spökar på slottet som Vit dam. Fast hon är enligt uppgift ett vänligt och lungt spöke, som mest dröjer sig kvar för att vaka över sitt slott.

Lägg märke till stenlejonen som vaktar slottstrappan. De för inte bara tankarna till stenlejonet som Aslan väckte till liv med sin andedräkt i The last battle utan de skänker också tur till den som hälsar på dem med en klapp.

Och slutligen måste jag också berätta om den olyckliga fadäsen i början på konferensresan. När jag stod där på tågperrongen, nöjd med att ha fått med mig föredrag, matsäck och tandborste, tittade jag ner och upptäckte till min fasa att jag hade lyckats ta på mig omaka skor! Det hade väl inte varit så farligt om det var två fina skor men den ena var mina nästan utslitna, smutsiga gå-i-skogen-skor. Man tycker ju att, med tanke på konferensens tema och sagoslottet, att det åtminstonde borde dykt upp en riddare på vit häst (och ett par nya damskor i lagom storlek i ränseln) men nej – jag fick vackert bita ihop och försöka låtasas som ingenting. Men det gick ju bra det med.

Tillbaka från medeltiden!

Landar så sakteliga i vardagens bestyr efter att ha tillbringat stämningsfulla, om än ganska stressiga, sju dagar på Medeltidsveckan i Visby. I år var det fantasytema och jag höll flera föreläsningar om väsen utifrån olika perspektiv. Ett av dessa var just väsen i folklore och fantasy, där fokus låg på de spännande, och ganska snåriga, kreativa processer i vilka folklore inspirerar författare, konstnärer, serietecknare, filmakare, speldesigners som på olika sätt skapar populärkulturella uttryck – och hur dessa i sin tur påverkar den samtida föreställningsvärlden.

Trött, varm, solsvedd (men ändå rätt nöjd) folklorist efter sista föreläsningen.

Det finns, glädjande nog, ett otroligt stort intresse för väsen, monster och andra märkliga varelser från folktron, myter, sagor och sägner idag. Det märktes inte minst under denna vecka, då jag fick ta del av många frågor, berättelser och kloka funderingar från människor som kom och lyssnade på mina föreläsningar eller sökte upp mig för att få böcker signerade. Tråkigt nog finns det inte riktigt beredskap från universiteten att fånga upp detta intresse – och forskningen när det gäller nutida föreställningsvärldar och fantasy som kulturföreteelse har kommit sorgligt mycket på efterkälken, inte minst inom etnologin/folkloristiken där man kan tycka att de borde haft en naturlig plats med tanke på ämneshistorien. Jag har fått många frågor om varför det är så – frågor som jag dessvärre inte har några enkla och entydiga svar på. Jag tror att det beror på en kombination av att akademin är en långsam värld där kunskapssökandet dessvärre försvåras av både bristande resurser och interna maktstrukturer. Men jag tror (hoppas) att det är en förändring på gång och att den vändande vinden letar sig in även i universitetens tryggt förseglade rum. Och det finns förstås trots allt många forskare att rekomendera: Historikern Bo Eriksson har skrivit flera fantastiska böcker om monster i kulturhistoriskt perspektiv och Mikael Häll, även han historiker, har forskat om hur erotiska möten med väsen beskrivs i trolldomsprotokoll. Folkloristen Camilla Asplund Ingemark har bland annat skrivit mycket läsvärt om troll och magi. Bengt af Klintberg behöver knappast någon presenstation – han har skrivit en stor mängd böcker om väsen, magi, berättande och mycket mer. Ulf Palmenfelt är ett annat exempel, hans böcker om berättande och berättelser är att rekomendera för alla som är intresserade av dessa områden. Religionsvetaren Catharina Raudveres avhandling om maran är underbar…det finns förstås många fler men jag känner att det här håller på att spåra ut så jag sätter punkt för litteraturtipsen här. Och för att knyta tillbaka till Medeltidsveckan kan jag säga till er som frågade efter vidare läsning efter föreläsningarna, att detta är några exempel på bra ställen att börja!

Medeltidsveckans nätter lystes upp av den vackraste av augustimånar och skimrande stjärnor. Mycket passade för ett vecka som inte bara är till för att locka historieintresse (och turister), utan också sagor och fantasi.

Fantastiska fullmånen över Fardume, på väg hem sent om natten.

För den som är intresserad av månen i folktron kan jag berätta att jag kommer att ha en digital, och gratis, föreläsning om månen tillsammans med Tommy Kuseela arrangerad av Gamla Uppsala museum torsdag den 18 augusti klockan 19.00 (via deras FB-sida). Varmt välkomna!

Mot Medeltidsveckan och äventyret!

Nu närmar sig årets Medeltidsvecka med stormsteg – och jag kommer såklart att vara där! För den som vill höra mig berätta om väsen finns det flera tillfällen:
8/8 kl. 11.15 Havsfrun, pirater och sjömonster: havets folktro. Sävesalen. Gotlands museum.
9/8. 11.15 Vildvittror, alver, orcher och skogstomtar – fantasyns väsen. Sävesalen, Gotlands museum.
10/8 kl. 14.00 Väsen i vikingatidens föreställningsvärld. St Lars ruin.
13/8 kl. 13.00 Folktrons väsen. Kapitelshusgården.
Varmt välkomna ❤
Biljetter (160 kr) köpes via www.nortic.se (sök på Tora Wall). På medeltidsveckan.se hittar hela programet med föreläsningar, föreställningar, konserter, marknad och stämningsfyllda stunder. Det finns också ett inofficiellt program, för den som vill ha en lite galnare vecka: skelett.nu/mtv/

Ps: Jag ska försöka få med mig några ex. av Folktrons väsen. Encyklopedi, så om någon vill köpa den signerad finns kanske möjlighet att ordna det i Visby.