Jag tror minsann att den ljuvliga tiden mellan hägg och syren redan börjar gå mot sitt slut. Det känns alltid som om jag missar den, det verkar aldrig finnas nog med tid i maj. Nästa år gör jag som den berömde skomakaren, han som satte upp en skylt på sin dörr där det stod ”stängt mellan hägg och syren”.
Ibland blir jag trött på att det alltid pratas om katten som otursbringare och djävulsdjur när det gäller folklore. Så därför tänkte jag nu balansera bilden genom att skriva några rader om katten som lyckobringare. För den rollen hade katten också i folkloren (jag älskar hur folktron så ofta motsäger sig själv)!
Särskilt fyrfärgade katter sades bringa lycka till hemmet men alla hem där katten trivdes och mådde bra blev lyckliga – vantrivdes katten blev det däremot gräl och osämja på gården.
Man kunde också låta katten visa hur livet i ett nytt hus skulle bli. Innan man själv klev in genom dörren för första gången kastades (lite mjukt och försiktigt, får vi hoppas) katten in genom dörren. Stannade den kvar där inne var det ett tecken på att det skulle bli ett lyckligt och hemtrevligt hem men vände den tvärt och sprang ut var det inte något gott tecken.
En sedvänja som vi fortfarande har kvar (fast kanske laddad med en annan innebörd) var att aldrig ge bort en katt utan att ta en slant i betalning. Annars gav man bort lyckan katten hade med sig samtidigt med katten.
Och slutligen vill jag påminna alla om talesättet ”Det är ingen ordning”, sa katten som blev utslängd på julafton. På julaftonsnatten sades det nämligen att djuren kunde tala människospråk och denna natt skulle både hunden och katten få vara inne och smaka på samma goda mat som människorna fick att äta.
Var och såg The Avengers i eftermiddags och är fortfarande nördigt lyckligt. Det är knappast någon revolutionerande folkloristisk analys att superhjältar är populärkulturens svar på gångna tiders berättelser om gudar och hjältar och att de i någon mån fyller samma sorts funktion i vår fantasivärld. Särskilt uppenbart blir det förstås när en så beprövat episkt karaktär som Tor får plats i serier och film. Och att kunna säga ”We have a hulk!”, när livet känns farligt – det är en dröm för de flesta nördar.
Det finns många berättelser om nedgrävda skatter och hur man skall bära sig åt för att få tag på dem. Regel nummer ett är att absolut tystnad måste iakttas under en seriös skattjakt! Bryter du tystnaden försvinner skatten framför dina ögon och står aldrig mer att finna.
Skatter som grävdes ner under orostider vaktas ofta av övernaturliga väktare. Dessa väktare är ibland drakar (och såna vet ju de flesta skattsökare hur man skall tas med) men kan också vara spöken efter djur – ofta en höna – som offrades då skatten grävdes ned.
Hönan ruvar på skatten och skrämmer iväg de som kommer i närheten. Det går illa för den som är ohövlig mot henne eller tar till våld för att försöka få tag på skatten. Men om du försiktigt lyfter hönan och lägger henne bekvämt på din jacka, då kan det hända att hon låter dig ta för dig av skatten. Skratta aldrig år hönan och låt dig inte heller lockas att skratta om det helt plötsligt kommer förbi ett hölass draget av en tupp, med en höna bakom tömmarna eller något liknande. Det är ett trick, som försöker få dig att bryta tystnaden!
Förra helgen var jag på besök i Göteborg och fick då, till stor glädje för mitt nördiga folkloristhjärta, höra talas om napptrollen i skogarna runt Härlanda.
För några år sedan skrev jag en artikel om ritualer för småbarn i samband med att de skall sluta med napp. Det är för många barn ett stort steg och därför har det bland föräldrar vuxit fram olika ritualer som går ut på att barnet överlämnar de kvarvarande napparna till någon som ”behöver” dem eller hänger/lämnar dem på en speciell plats (ofta där andra barn, före dem, har lämnat sina nappar så att de ser att den egna nappen ingår i ett större sammanhang). En sorts rite de passage för småttingar helt enkelt. Det finns oändligt många varianter på formen för ritualen: hänga dem i nappträd, nappometern på Liseberg, lämna dem till kattungarna på Skansen, ge dem till fåglar eller andra djur i skogen, ge/skicka dem till tomten eller lämna dem i en stubbe till rumpnissarna är några av de exempel jag har stött på.
När min äldsta son skulle sluta med napp gick vi till ett ihåligt träd där han fick lägga dem som gåva till trollungarna i berget bredvid. Jag minns att jag på vägen hem funderade på den intressanta transformation som begreppet troll har genomgått på vägen från folktrons och folksagornas troll, till trollen i de litterära sagorna och sagoboksillustrationerna och fram till dagens populärkultur. Gissningsvis får trollungarna ta emot många nappar med tanke på deras starka ställning i barnkulturen.
Men för att återgå till napptrollen, som om jag förstått det rätt var byggda figurer (alltså inte bara fiktiva karaktärer) så grumlades min glädje av att jag inte gå kunde gå och titta på dem (eller be min sambo fotografera dem) eftersom de tydligen var borttagna vid en upprensning. Jag hoppas att de kommer tillbaka, då skall jag absolut återkomma till detta ämne med bilder.
När man går förbi mäktiga, mossgröna bergväggar – som den på fotot här – är det inte svårt att förstå hur berättelserna om trollberg och bergtagna människor kommit till.
Trollen i folktron och folksägnerna har mycket lite att göra med de stora, klumpiga troll vi ser i barnboksillustrationer och populärkultur idag (de har mer gemensamt med folksagornas troll men mer om detta någon annan gång). Folktron trollfolk såg ut (nästan) som människor, fast ofta ovanligt vackra. I alla fall såg de så ut, som alla vet äger trollen förmågan att förvända synen på människor och det är inte alltid som saker är som de verkar när man har med troll att göra.
Deras liv påminde om människornas också – i sägnerna bakar de bröd, brygger öl och håller boskap, precis som bondesamhällets människor gjorde. Det finns många berättelser som handlar om troll och människor som stod på god fot med varandra och hjälptes åt när det behövdes. Men det finns ännu fler om hur farligt det kunde vara att ha med trollen att göra, om människor som blev bergtagna och om spädbarn som blev bortbytta i sina vaggor så att föräldrarna hittar trollens byting där istället för deras eget barn.
En ensam vandrare som råkade möta ett troll utanför dess boning kunde bli lurade att följa med in i berget. Väl inne var det svårt att slippa ut igen, om man inte fann sig snabbt och nämnde Guds namn förstås. Man tänkte sig nämligen att trollen, liksom andra övernaturliga väsen, inte kunde inte tåla det kristna eftersom de själva inte hörde till Guds barn.
Lindormar och Lusbrädor 