Mynttornet

Är sedan några dagar åter från Gotland, där jag hälsat på min pappa i Valleviken. Liksom varje sommar sedan jag blev gammal nog att ge mig ut på egna äventyr, har jag promenerat till Fardume slott, ruinerna efter två medeltida byggnader alldeles nära Fardume träsk. Det är en vacker och stämningsfylld plats, där det är lätt att låta tankarna vandra. Det är också en sägenomspunnen plats, där den folkliga fantasin har hittat olika förklaringar till vad ruinera en gång har varit.

Den ena byggnaden, som var ett förråds- och boningshus, har kallats Sören Norbys källare eftersom den folkliga traditionen har berättat att Sören Norby skulle ha huserat där. Han var en dansk länsherre som styrde på Gotland 1517-1525 och det sägs att han därtill skulle ha varit en fruktad sjörövare. Den andra byggnaden kallas Mynttornet och uppfördes troligen något tidigare än boningshuset. Det är resterna av ett försvarstorn som sedermera, när tiderna blev lugnare, användes som förrådshus och kanske också som gillesal.

Men jag snubblar alltid lite på orden när jag skall säga Fardume slott – för mig heter ruinerna Fardume kloster, för de är så de kallades i de berättelser jag hörde som barn. I dem var ruinerna en gång ett kloster, med en hemlig gång som munkarna kunde fly genom om det blev fara å färde.

Visst är det intressant hur starkt grepp den här sortens berättelser, särskilt kanske de som man hör som liten, har om en? Även nu, när jag vet att det aldrig har legat ett kloster där och att det (tråkigt nog) inte finns någon hemlig gång så tänker jag på det som ”klostret”. Det säger en del om hur mycket folkloren präglar vår världsuppfattning och vår syn på historien.