Ett fantastiskt år

När det nya årets första månad snart är slut skriver jag om mitt 2022. Det här är inlägget jag började på i december förra året. Sedan föll världen samman när min far gick bort. Långsamt börjar bitarna nu falla på plats igen och jag minns alla de fantastiska sakerna som 2022 ändå bar med sig innan dess. Dem vill jag fortfarande berätta om, om inte annat för att jag själv skall komma ihåg att de faktiskt hände och att det som är sorgligt inte tar bort det som var bra.

År 2022 började (eller kanske borde jag skriva att 2021 slutade) storslaget med att jag medverkade på Sollidenscenen under Skansens nyårsfirande för att berätta om nyårstraditioner förr och nu. Temat var ”det glada 20-talet”, som en blinkning mot det förra seklet. Det är ju på många sätt en spännande tid att blicka tillbaka mot även om vårt 20-tal är av en helt annan sort än det förra. En del av vår tids fascinationen för 1920-talet ligger väl också i den vemodiga vetskapen om vad som kom sedan.

Fotot är taget efter hemkomsten på nyårsnatten, då jag äntligen fick dricka min champagne och fira på riktigt att det nya året 2022 hade börjat.

Våren kom så småningom, så som den brukar göra även om vintern känns oändlig efter jul. Och med våren kom också min bok ”Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender” ut på Bokförlaget Stolpe. Den är galet fin, vilket jag kan skriva utan att känna mig självgod eftersom utseendet inte alls är min förtjänst utan helt och hållet bildredaktören Beatrice Gullströms och formgivaren Nina Ulmajas. Och boken skulle förstås inte funnits allt om det inte vore för Marika Stolpe, som delar mitt intresse för folklore. Till nästa år kommer den dessutom att finnas tillgänglig även på engelska, i översättning av Clare Barnes som under hösten utfört hjältedådet med att överföra alla möjliga och omöjliga uttryck för folklig humor, verser, konstiga namn och dialektala ord till engelska.

Jag medverkade i en rad olika poddar under året: Stolpe Stories, Fruktansvärda monster, Avtryck, Axess är några av dem. Där pratade jag om allt från årets traditioner till älvor, monster, vålnader, häxor, snömannen, mara, varulv, myling och allt möjligt annat som kan stuvas in under rubriken Folklore och Fantastik. Men roligast av allt var kanske ändå att jag gjorde En förtrollad värld, en serie med tre specialprogram som sändes i SR P1 i samband med julens storhelger, tillsammans med Urban Björstadius. I dem samtalar vi om hur folktron speglar en värld där det förtrollade var något farligt. Du hittar det första programmet här: https://sverigesradio.se/avsnitt/en-fortrollad-varld–2

Radio är en underbart sätt att nå ut på men vilken glädje det varit i att också kunna vara ute bland folk igen och möta publiken öga mot öga i föreläsningar och berättarstunder! Samtidigt är det spännande med de nya möjligheter som öppnats upp under pandemin för digitala möten. Jag har varit på museum, bibliotek, hos hembygds- och släktforskarföreningar, på arbetsplatser, festivaler och hemma vid min dator för att berättat om väsen och sagor, om fantasy, om folklore kring mat, om trädgårdens folktro och om trådarnas magi, om den farliga julen och mycket annat för vuxna och för barn. Och som alltid är det bästa med dessa tillfällen alla berättelser och kloka tankar som jag får tillbaka från de som lyssnar!

Här ovan är jag på Karleby/Kokkola stadsbiblotek i Finland för att berätta om folktro kring naturens väsen i programet Skogens folk under Nordiska kulturveckan. Och nedan en bild från Medeltidsveckan på Gotland där jag höll föreläsningar om väsen för vuxna och också En lektion i äventyr för barn tillsammans med min trollkarl- och gycklarvän Caligari. Det fina fotot är taget av Iduna Pertoft Sundarp.

Det har blivit flera artiklar för olika tidskrifter, en förmedlingsform som jag tycker om eftersom den når ut till läsare som jag kanske annars inte hade funnit. Jag har bland annat skrivit för facktidningar som Byggarbetaren och Sjömannen och för populärvetenskapliga tidskrifter med naturvetenskaplig inriktning som Populär Astronomi. Det speglar också, tänker jag, hur brett folkloristiken är som ämne och vilket stort intresse det finns hos allmänheten för de områden vi studerar.

En dag ringde Populär Historia och frågade om de fick intervjua mig om mina böcker, folklore som kulturhistoria och om växelverkan mellan folklore och fantasy i populärkulturen. Det är ju några av mina favoritområden så det tackade jag förstås med glädje ja till (och pratade sedan halvt ihjäl den stackars intervjuaren…).

2022 var året då de fysiska konferenserna tog fart igen och alla de som ställts in under de föregående åren hölls, inte sällan samtidigt, under de varma sommarmånaderna. Även om jag avstod från många av dem – för på sommaren är sommarlov med barnen viktigare än alla konferenser i världen – så var det ett snoende hit och dit. De som lämnade djupast avtryck, om än på olika sätt, var den stora etnologiska och folkloristiska ämneskongressen RE: 22 som hölls på Island och den betydligt mindre, men naggande goda, litteraturvetenskapliga konferensen The Fantastic in Cultural History – Inventorying a growing research field på Linnéuniversitetet i Växjö. Jag har redan skrivit om dem på bloggen så jag går inte närmare in på dem här men båda bjöd på en fin blandning av möten med akademiska kollegor, vackra naturupplevleser, spännande diskussioner och nya tankar. Här nedan ett foto från friluftsmuseet Árbæjarsafn på Island (där jag ständigt var ännu rufsigare i håret än vanligt).

En av förra årets absolut roligaste projekt var kursen Skriv om folktrons väsen, som jag höll i Skrivarakademins (Folkuniversitetet) regi under hösten. Så många spännande, fantasifulla, roliga, hemska och finurliga berättelser som deltagarna skapade! Och så många intressanta diskussioner om folktro, fantasitik, sagor och skrivande det blev. Utöver det har jag också varit skrivarcoach i några olika skönlitterära projekt och förstås också hjälpt studenter som är intresserade av folkloristik.

Jag har inte hunnit med så mycket eget skönlitterärt skrivande som jag skulle önska den senaste tiden men det har i alla fall blivit tre noveller. En av dem, Trädgårdsmästarens stuga, vann till min oförställda glädje andra pris LitterArt och tidskriften Traktens novelltävling med Maria Gripe tema. Maria Gripe har varit en av mina favoritförfattare sedan barndomen och det kändes fint att juryn tyckte att novellen var i hennes anda. Här finns den att läsa, om någon skulle vilja: https://trakten.nu/6-novellnumret/tradgardsmastarens-stuga/ De två andra novellerna har båda museitema: Toner ur det förgågnas magi i antologin Minnenas musik (Miramirs förlag) och Museets hjärta i Jul igen: natten går tunga fjät (Nohiding förlag).

Nu är det inte utan att jag börjar bli lite matt och jag gissar att ni, om ni orkat följa med mig ända hit, också är det så jag tror jag tar och avslutar här. Tänk ändå så mycket förtrollning och fantastiska saker det ryms i ett år. Nu ser jag fram emot nya möten, nya berättelser och nya bokprojekt som väntar.

Foto: Patric Karlsson.

Några ord till minne av min käre pappa

En dryg vecka innan jul började jag skriva på ett inlägg som handlade om alla saker som gått bra yrkesmässigt under året, saker jag var glad över som föreläsningar, nya radioprogram, översättning och nästa bokprojekt. Jag var väldigt trött efter en intensiv höst men också väldigt lyckligt. Längtade efter ett par veckors ledighet, julpysslade med barnen och planerade jullovet. Men istället slutade 2022 i sorg och saknad när min käre pappa hastigt gick bort den 20 december. Det är fortfarande svårt att förstå och jag saknar honom så att det värker.

Det är svårt att fånga en hel människa, ett helt liv med alla dess glädjeämnen och bekymmer, i några raders text. Pappa var en mångsidig man. Han föddes i Valleviken, Rute socken på Gotland (på övervåningen i det andra huset i Röda raden, räknat från stora vägen). Även om familjen senare blev tvungna att flytta till fastlandet på grund av brist på arbete förblev Gotland nog alltid den plats som var mest ”hemma” för pappa. Efter att ha arbetat med många olika saker – på fabrik, som ingenjör på Volvo och som lärare i Norrland – blev han så småningom folklivsforskare och docent i ämnet. Hans avhandling och post-doc. handlade båda om folkliga föreställningar kring tjuvmjölkande väsen och han fortsatte sedan med att forska om trolldomsprocesser på Gotland. Det resulterade i två böcker: ”Hon var en gång tagen under jord” och ”Det ropades i skymningen”. Den senare är min mor, Bodil Nildin-Wall, officiell medförfattare till men det grämde pappa något gruvligt att hon inte stod som författare även till den första boken eftersom de arbetade så mycket tillsammans. Pappa var väldigt gripen, minns jag, av dessa kvinnors hårda öden, den vänskap de visade varandra och orättvisan i hur de behandlades.

Efter pensionen hittade pappa ett nytt liv där helt andra saker fyllde dagarna: biodling, båtar, odling, snickeri, och målning. Han tyckte det var skönt att arbeta med händerna igen men behöll kärleken till folktro, historia och berättelser hela livet. Nu fick hans egna berättelser också mer plats. Från min barndom minns jag med värme historier om hans vilda äventyr som sjörövare tillsammans med en enbent kapten, en tjock matros som var väldigt förtjust i öl, en talande katt och en pelikan. När barnbarnen kom fick dessa karaktärer sällskap av en busig spökmus, som brukade bita deras morfar i tårna (påstod han i alla fall, ingen annan har lyckats få syn på spökmusen).

Jag saknar dig, pappa, men jag är glad över alla berättelser och alla kärleksfulla minnen.