Förra helgen åkte jag till Ohlandersgårdens vandrahem i Rengsjö, Hälsingland för att hålla en föreläsning om ”Folklore om lin, ull och folktrons väsen”, som arrangerades av Studiefrämjandet Mitt i samband med ett stickretreat på gården. Från nornor, Freja och Frigga, linet och spånadens betydelse i den nordiska mytologin och den forntida kulten färdades vi till folktrons väsen som magiskt skickliga hantverkare i det förindustriella samhällets sägner och föreställningsvärld under en dryg timme.
Det är inte så hemskt ofta man får uppleva att man arbetar och vilar på samma gång men denna gång var det faktiskt så. Det finns så många intressanta föreställningar knutna till textila tekniker, fram för allt kanske till spånad och vävning, och så många fantastiska berättelser att återge så det är för det första ett tacksamt ämne att föreläsa om. För det andra var platsen i sig väldigt vilsam och för det tredje (och det mest magiska förstås) var det fantastiskt att berätta för en publik som själva var så väl bevandrade i stickningens konstform (det är inte jag, jag kan sticka räta och aviga maskor men inte mer än så) – och som verkade ha så otroligt roligt medan de stickade. När jag satt och förberedde mig för föreläsningen i den gamla drängkammaren, med fönstret på glänt, hörde jag sorlet av röster från stickarna som satt på bänkar i trädgården där utanför och många härliga skratt som lyfte mot himlen medan de arbetade.
Här nedan kommer en liten kavalkad av foton, där ni bland annat hittar en bild på de koftor som stickades av deltagarna i retreaten, med mönster framtaget av Kerstin Waagen efter en tapet i Ohlandersgården (det taget i förbifarten och gör inte alls mönstret eller koftorna rättvisa). Notera också den lilla blyertsanteckningen med väderleksrapport från maj 1918, som prydde väggen i drängkammaren.
Logen där föreläsningen hölls…Koftor, stickade av Kerstin Waagen som också gjort mönstret……efter en tapet på gården, här förevisad på ladan ut mot vägen.Väldigt nöjd med att det var sol och sommarvarmt, inte snö, när jag var där.
På något sätt är det redan fredag igen, efter en vecka fylld av semlor, böcker, deadlines och ett evigt knåpande med att få tiden att räcka till. Till slut blev det lite för mycket så idag packade jag ner en bok i ryggsäcken och rymde till skogs. I mitten av ”min” skog finns en liten herrgård där jag åt lunch och läste om Yggdarsil. Sedan tillbringade jag en tankfull stund med att titta in i elden, som är tänd ute på gårdsplanen varje dag. Egentligen för att barnfamiljer och skolklasser skall kunna grilla där men det var gråmulet och slaskväder så jag var ensam med elden, vinden och några muntra trastar med vårkänslor. Tänk ändå att något så enkelt som knastret från en brasa kan vara så vilsamt för en sliten själ.
Under veckan har jag bokat in flera nya föreläsningar till våren (hurra!) och så har jag förberett de som väntar den närmaste tiden. Nästa tisdag, den 28 februari, klockan 13.00 kommer jag att gästa Immanuelskyrkans seniorer i Stockholm och prata om ”Vättar, jättar, diser och troll” – det ser jag verkligen fram emot! Även om det är inom ramen för deras seniorverksamhet så förstod jag det som att det är öppet för att alla. Här hittar ni mer information om det: https://www.immanuel.se/calendar/immanuel-senior-6/
Veckan därpå, onsdagen den 8 mars, medverkar jag i något så spännande som ett Forest Lab på Nordiska museet. Vad det är? Ja, det kan jag inte riktigt svara på ännu men jag längtar efter att ta reda på det. Så här beskrivs i alla fall evenemanget på museets FB-sida: ”Lyssna till ett samtal med etnologen Lotten Gustafsson Reinius, folkloristen Tora Wall, religionshistorikern David Thurfjell och mykologen Anders Dahlberg i ett undersökande möte mellan konst och forskning.” Läs mer och boka biljetter här: https://www.facebook.com/events/1499870210500353
Det är ju ett spännande område, det där med magiskt skydd av hus. Inte minst för att de är materiella och gripbara – fysiska spår efter en magisk föreställningsvärld som till sin natur mestadels är immateriell och därmed flyktig och undflyende. Förra året skrev jag en artikel för tidskriften Byggarbetaren om oväntade fynd vid renoveringar av gamla hus – mynt, stenåldersyxor, gamla skor, inmurade huggormar och liknande – och folktroföreställningar om husbyggen. För den som vill finns artikeln att läsa här: https://www.byggnadsarbetaren.se/mystiska-fynd-nar-aldre-hus-renoveras-darfor-hittar-du-barnskor-och-yxor/
Den här hästskallen finns i Nordiska museets samlingar. Den hittades under golvet till Nábogården nr. 12 Fru Alstad by. Fotot är taget av Karolina Kristensson och finns på Digitalt museum, där du också kan läsa mer om skallen: https://digitaltmuseum.se/011023659193/hastskalle
När det nya årets första månad snart är slut skriver jag om mitt 2022. Det här är inlägget jag började på i december förra året. Sedan föll världen samman när min far gick bort. Långsamt börjar bitarna nu falla på plats igen och jag minns alla de fantastiska saker som 2022 ändå bar med sig innan dess. Dem vill jag fortfarande berätta om, om inte annat för att jag själv skall komma ihåg att de faktiskt hände och att det som är sorgligt inte tar bort det som var bra.
År 2022 började (eller kanske borde jag skriva att 2021 slutade) storslaget med att jag medverkade på Sollidenscenen under Skansens nyårsfirande för att berätta om nyårstraditioner förr och nu. Temat var ”det glada 20-talet”, som en blinkning mot det förra seklet. Det är ju på många sätt en spännande tid att blicka tillbaka mot även om vårt 20-tal är av en helt annan sort än det förra. En del av vår tids fascinationen för 1920-talet ligger väl också i den vemodiga vetskapen om vad som kom sedan.
Fotot är taget efter hemkomsten på nyårsnatten, då jag äntligen fick dricka min champagne och fira på riktigt att det nya året 2022 hade börjat.
Våren kom så småningom, så som den brukar göra även om vintern känns oändlig efter jul. Och med våren kom också min bok ”Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender” ut på Bokförlaget Stolpe. Den är galet fin, vilket jag kan skriva utan att känna mig självgod eftersom utseendet inte alls är min förtjänst utan helt och hållet bildredaktören Beatrice Gullströms och formgivaren Nina Ulmajas. Och boken skulle förstås inte funnits allt om det inte vore för Marika Stolpe, som delar mitt intresse för folklore. Till nästa år kommer den dessutom att finnas tillgänglig även på engelska, i översättning av Clare Barnes som under hösten utfört hjältedådet med att överföra alla möjliga och omöjliga uttryck för folklig humor, verser, konstiga namn och dialektala ord till engelska.
Jag medverkade i en rad olika poddar under året: Stolpe Stories, Fruktansvärda monster, Avtryck, Axess är några av dem. Där pratade jag om allt från årets traditioner till älvor, monster, vålnader, häxor, snömannen, mara, varulv, myling och allt möjligt annat som kan stuvas in under rubriken Folklore och Fantastik. Men roligast av allt var kanske ändå att jag gjorde En förtrollad värld, en serie med tre specialprogram som sändes i SR P1 i samband med julens storhelger, tillsammans med Urban Björstadius. I dem samtalar vi om hur folktron speglar en värld där det förtrollade var något farligt. Du hittar det första programmet här: https://sverigesradio.se/avsnitt/en-fortrollad-varld–2
Radio är en underbart sätt att nå ut på men vilken glädje det varit i att också kunna vara ute bland folk igen och möta publiken öga mot öga i föreläsningar och berättarstunder! Samtidigt är det spännande med de nya möjligheter som öppnats upp under pandemin för digitala möten. Jag har varit på museum, bibliotek, hos hembygds- och släktforskarföreningar, på arbetsplatser, festivaler och hemma vid min dator för att berättat om väsen och sagor, om fantasy, om folklore kring mat, om trädgårdens folktro och om trådarnas magi, om den farliga julen och mycket annat för vuxna och för barn. Och som alltid är det bästa med dessa tillfällen alla berättelser och kloka tankar som jag får tillbaka från de som lyssnar!
Här ovan är jag på Karleby/Kokkola stadsbiblotek i Finland för att berätta om folktro kring naturens väsen i programet Skogens folk under Nordiska kulturveckan. Och nedan en bild från Medeltidsveckan på Gotland där jag höll föreläsningar om väsen för vuxna och också berättarföreställningen En lektion i äventyr för barn tillsammans med min trollkarl- och gycklarvän Caligari. Det fina fotot är taget av Iduna Pertoft Sundarp.
Det har blivit flera artiklar för olika tidskrifter, en förmedlingsform som jag tycker om eftersom den når ut till läsare som jag kanske annars inte hade funnit. Jag har bland annat skrivit för facktidningar som Byggarbetaren och Sjömannen och för populärvetenskapliga tidskrifter med naturvetenskaplig inriktning som Populär Astronomi. Det speglar också, tänker jag, hur brett folkloristiken är som ämne och vilket stort intresse det finns hos allmänheten för de områden vi studerar.
En dag ringde Populär Historia och frågade om de fick intervjua mig om mina böcker, folklore som kulturhistoria och om växelverkan mellan folklore och fantasy i populärkulturen. Det är ju några av mina favoritområden så det tackade jag förstås med glädje ja till (och pratade sedan halvt ihjäl den stackars intervjuaren…).
2022 var året då de fysiska konferenserna tog fart igen och alla de som ställts in under de föregående åren hölls, inte sällan samtidigt, under de varma sommarmånaderna. Även om jag avstod från många av dem – för på sommaren är sommarlov med barnen viktigare än alla konferenser i världen – så var det ett snoende hit och dit. De som lämnade djupast avtryck, om än på olika sätt, var den stora etnologiska och folkloristiska ämneskongressen RE: 22 som hölls på Island och den betydligt mindre, men naggande goda, litteraturvetenskapliga konferensen The Fantastic in Cultural History – Inventorying a growing research field på Linnéuniversitetet i Växjö. Jag har redan skrivit om dem på bloggen så jag går inte närmare in på dem här men båda bjöd på en fin blandning av möten med akademiska kollegor, vackra naturupplevleser, spännande diskussioner och nya tankar. Här nedan ett foto från friluftsmuseet Árbæjarsafn på Island (där jag ständigt var ännu rufsigare i håret än vanligt).
En av förra årets absolut roligaste projekt var kursen Skriv om folktrons väsen, som jag höll i Skrivarakademins (Folkuniversitetet) regi under hösten. Så många spännande, fantasifulla, roliga, hemska och finurliga berättelser som deltagarna skapade! Och så många intressanta diskussioner om folktro, fantasitik, sagor och skrivande det blev. Utöver det har jag också varit skrivarcoach i några olika skönlitterära projekt och förstås också hjälpt studenter som är intresserade av folkloristik.
Jag har inte hunnit med så mycket eget skönlitterärt skrivande som jag skulle önska den senaste tiden men det har i alla fall blivit tre noveller. En av dem, Trädgårdsmästarens stuga, vann till min oförställda glädje andra pris LitterArt och tidskriften Traktens novelltävling med Maria Gripe tema. Maria Gripe har varit en av mina favoritförfattare sedan barndomen och det kändes fint att juryn tyckte att novellen var i hennes anda. Här finns den att läsa, om någon skulle vilja: https://trakten.nu/6-novellnumret/tradgardsmastarens-stuga/ De två andra novellerna har båda museitema: Toner ur det förgågnas magi i antologin Minnenas musik (Miramirs förlag) och Museets hjärta i Jul igen: natten går tunga fjät (Nohiding förlag).
Nu är det inte utan att jag börjar bli lite matt och jag gissar att ni, om ni orkat följa med mig ända hit, också är det så jag tror jag tar och avslutar här. Tänk ändå så mycket förtrollning och fantastiska saker det ryms i ett år. Nu ser jag fram emot nya möten, nya berättelser och nya bokprojekt som väntar.
Hurra – i nästa vecka åker jag till Göteborg och bokmässan! Där kommer jag att medverka i ett scenprogram och tre monterprogram:
Fredag den 23 september klockan 11.30-12.00 samtalar jag med Svante Helmbaek Tirén i Bokförlaget Stolpes monter (B02:25) och klockan 16.00-16.30 blir jag intervjuad om Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender av journalisten Lotta Gröning i Axess monter (C03:42). https://bokmassan.se/programs/tora-wall-om-traditioner-och-hogtider-encyklopedisk-kalender/
Lördag den 24 september 11.45 – 12.30 medverkar jag i seminariet ”Vad är det vid söker”, ett samtal om folktro lett av journalisten Anna Lindman tillsammsn med kyrkohistorikern Joel Halldorf och skribenten Svante Helmbaek Tirén (scen F4): https://bokmassan.se/programs/vad-ar-det-vi-soker/. Klockan 15.30-16.00 blir jag intervjuad av Svante Helmbaek Tirén i Bokförlaget Stolpes monter (B02:25).
Övrig tid kommer jag att vimla omkring på mässan och chanserna för att träffa på mig i Fantastikgränd kommer nog att vara särskilt stora. Hoppas vi ses där, på någon av mina programpunkter eller någonannanstans bland alla böcker och underbara berättelser!
Nu närmar sig årets Medeltidsvecka med stormsteg – och jag kommer såklart att vara där! För den som vill höra mig berätta om väsen finns det flera tillfällen: 8/8 kl. 11.15 Havsfrun, pirater och sjömonster: havets folktro. Sävesalen. Gotlands museum. 9/8. 11.15 Vildvittror, alver, orcher och skogstomtar – fantasyns väsen. Sävesalen, Gotlands museum. 10/8 kl. 14.00 Väsen i vikingatidens föreställningsvärld. St Lars ruin. 13/8 kl. 13.00 Folktrons väsen. Kapitelshusgården. Varmt välkomna ❤ Biljetter (160 kr) köpes via www.nortic.se (sök på Tora Wall). På medeltidsveckan.se hittar hela programet med föreläsningar, föreställningar, konserter, marknad och stämningsfyllda stunder. Det finns också ett inofficiellt program, för den som vill ha en lite galnare vecka: skelett.nu/mtv/
Ps: Jag ska försöka få med mig några ex. av Folktrons väsen. Encyklopedi, så om någon vill köpa den signerad finns kanske möjlighet att ordna det i Visby.
Ännu några dagar är det maj men även detta år har denna ljuvligaste av månader gått så fort förbi att jag knappt hunnit märka att den börjat. Men jag har ändå hunnit med många roliga och underbara saker – och jag har doftat på syréner och tittat på blåsmesungarna som tränar på att flyga utanför mitt fönster. Höjdpunkten av min maj var ändå för nästan två veckor sedan (hjälp, vad fort det har gått) då jag (äntligen) var på en efterlängtad releasefest. Bokförlaget Stolpe firade alla böcker (42 st!) som kommmit ut hos dem under pandemin. Två av dem är mina och det var så fint att äntligen få skåla för dem!
Åskguden Tor i nationalromantisk tappning.
Jag skrev båda böckerna under pandemin, en ganska märklig upplevelse, och ibland har det känts nästan som om de inte är riktigt verkliga. Men där på bokreleasen, bland alla de andra böckerna och de andra författarna, blev allt plötsligt väldigt verkligt (och fantastiskt). Festen hölls på Nationalmuseets vackra statygård, så vi var i trygga händer under Oden och Tors vakande ögon.
Det här fotot är inte från festen, utan från i torsdags när jag avslutade den korta veckan med att signera böcker på förlaget.
Har fortfarande en varm känsla i bröstet efter att varit en av talarna vid torsdagens seminarium på vackra Engelbergs järnbruk, mästerligt arrangerat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse. Där, i en miljö som i sig är förtrollad, fick vi tillfälle att diskutera föreställningar om den besjälade världen i olika tider med utgångspunkt från den nyligen utkomna boken med samma namn som seminariet. Det teoretiska avstampet togs i tankar om avförtrollningen av världen, som Max Weber förde fram vid tiden för det förra sekelskiftet då samhället genomgick stora förändingar, och de motargument som senare förts fram mot denna (i korhet och extremt förenklat: att avförtrollningen följts av en återförtrollning alternativt att det aldrig skett någon genomgripande avförtrollning).
Dagens program leddes av Lotta Gröning, som inte bara modererade utan också visade oss masugnen och berättade om livet och arbetet på bruket. Under seminariets första session, som handlade om avförtrollningen av världen, berättande Kristina Ekero Eriksson målande om trosskiftet och hur Gamla Uppsala gick från att vara en gudomlig kultplats till att bli ett ärkesäte för den kristna kyrkan. Hon följdes av Joel Halldorf som förde en intressant disukussion om upplysningens roll i avförtrollningen – och varför återförtrollningen är världen är viktig.
Nästa session handlade om folktro i det forntida Indien och Rom. Här inledde Per-Johan Norelius med perspektiv på kropp, själ och kosmos i det vediska Indien. Sedan berättade Andreas Winkler om gudolmligt beskydd och magiskt tänkande i det forntida Egypten (en personlig favorit, eftersom jag sedan barnsben fascinerats av den egyptiska mytologin och tillbringade ändlösa timmar med att tillverka miniatyr pyramider, gudar, katter, faraoner i lera som barn). Även den efterföljande föredraget berörde ett ämne som jag länge tyckt varit spännande, men inte vet särskilt mycket om: Britt-Mari Näsströ, berättade fängslande om den gåtfulla Mithraskultens mysterier.
Seminariets tredje, och avslutande del, kretsade kring folktron i Norden. Lars Lönnroth inledde med att beskriva den vilda naturen i det förflutnas föreställningsvärld. Och sedan var det min tur. Mitt ämne var, kanske inte helt oväntat, naturens väsen i folktron med fokus på hur dessa kan tolkas i förhållande till tanken på det förtrollade i dåtid och nutid. Sessionen avslutades med Tommy Kuusela, som berättade om föreställningar om en förtrollad djurvärld med spännande perspektiv på folktro i olika tider.
”Folktro. En besjälad värld” är utgiven av Bokförlaget Stolpe. Den är rik både i bild och text – där finns också fler artiklar av författare som inte hade möjlighet att närvara på seminariet. Jag rekommenderar förstås alla men vill särskilt nämna Camilla Ingemark Asplunds artikel om bergtagning. Redakörer för boken är Kurt Almqvist och Lotta Gröning.Lotta Gröning berättar med inlevelse den tragikomiska historien om en luffare som en gång sägs ha försökt hoppa över masugnen.Vi fick också tillfälle att titta på den fantastiska samlingen av galijonsfigurer – de här båda stal mitt hjärta.Och denna stilige herre är ju också rätt episk!
På kvällen välkomnades vi av en värmande brasa, mingel och en underbar middag, som gav tillfälle till ännu fler intressanta samtal. Stort tack för denna fina upplevelse, jag kommer att bära den med mig länge!
Antologin ”Folktro. En besjälad värld” från Bokförlaget Stolpe finns nu ute i handeln. I den skriver jag, och flera andra författare, om folktro och föreställningar om förtrollning, själen och naturen ur olika perspektiv. Väldigt vacker är den också och rikt illustrerad (jag är ju partisk förstås men jag tror att ni kommer att hålla med om ni får tillfälle att bläddra i den).
Ps: Jag har redigerat det ursprungliga inlägget, som skrev innan boken kom ut.
Författarna är: Camilla Asplund Ingemark, Gabriella Beer, Karin Blomqvist, Jerker Blomqvist, Kristina Ekero Eriksson, Joel Halldorf, Tommy Kuusela, Lena Kättström Höök, Lars Lönnroth, Per-Johan Norelius, Britt-Mari Näsström, Tora Wall, David Thurfjell och Andreas Winkler. Huvudredaktörer: Kurt Almqvist och Lotta Gröning.Min artikel handlar, kanske inte helt oväntat, om väsen.
Tänk att det är tre veckor sedan nyårsafton! Årets första nymåne har redan övergått i årets första fullmåne. Både dessa tidpunkter har på olika sätt haft stor betydelse för människor i det förflutna. Månens faser hjälpte människor att hålla reda på tiden och man gav därför noga akt på natthimlens skiftningar. Sammanflätat med den praktiska nyttan av månen, som hjälpte människor att hålla reda på när olika sysslor skulle påbörjas och avslutas, fanns även magiska föreställningar och riter knutna till månen.
Nymånen var särskilt laddad med föreställningar. Vid denna tid ansågs det kokt att påbörja nya saker som kunde ha hjälp att månens kraft för att växa. Den första nymånen på det nya året var särskilt betydelsefull. Det var en tidpunkt för spådomar och varsel om det år som skulle komma. Unga kvinnor som var nyfikna på framtiden kunde då ”niga för nyårsny” och fråga: ”Vems skjorta skall jag sy? Vems kaka skall jag baka? Vems maka skall jag bli?”
Den fullmåne som vi vandrade under för några dagar sedan kan ha varit viktig ännu längre tillbaka, i forntiden då människornas rituella liv följde både månens och solens rytm. Den första fullmånen, efter den första nymånen efter vintersolståndet är en av de tidpunkter som föreslagits för ett forntida julfirande. Ett blot under den tid då vintern är som kallast och våren, även om solen vänt och ljuset är på väg tillbaka, fortfarande är långt borta.
Som ni förstår kretsar mina tankar mycket kring månen just nu. Dessa tankar har funnits länge men blev tydligare, och fick fastare form, under arbetet med min bok ”Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender”, som kommer ut på Bokförlaget Stolpe under våren. Ur detta föddes ett nytt projekt som jag smög igång med redan i höstas. Det handlar om den magiska månen och om solen, dessa två fascinerande himlakroppar som dansar omkring varandra uppe på himlavalvet.
Jag har inte tagit detta foto själv utan lånat det från en bildbank med fria bilder. Att fota månen är svårt och jag har aldrig lyckats göra den rättvisa när jag försökt.
Lindormar och Lusbrädor 