I förra inlägget lovade jag en sammanfattning av det gågna året. Då tänkte jag förstås hinna skriva det innan det nya året tog vid men sen kom julen med alla dess nöjen och förpliktelser, som tar så mycket mer tid än vad man tror (trots att mina jular brukar vara ganska stillsamma och förra året förstås ännu mer stilla än vanligt). Jag borde lära mig att göra sådant i början av december (om det alls skall göras) eftersom jag när december går mot sitt slut mest längtar ut till frostnupna skogar och inte alls vill sitta vid datorn. Och nu när jag äntligen sätter mig ner för att skriva känns det gamla året så långt bort och i tankarna är jag helt i de nya äventyr som väntar under detta år…

Förra året var förstås, för mig liksom för alla andra, på många sätt ett underligt och skrämmande år. Ett år som påminde om hur skört livet är, hur brutal människan som varelse kan vara och hur utlämnade vi i slutändan ändå är till naturen. Men i allt det mörka fanns det ändå många ljuspunkter. Det blev tydligt vad som faktiskt är viktigt i livet och vad jag vill göra med min tid. Min vardag förädrades inte heller särskilt mycket från hur den sett ut de senaste åren. Den kretsade, då som alltid, kring forskning om väsen och om skogen som plats, berättande och skrivande. I mitt forskningsprojekt ”Trolska skogen: nutida föreställningar och narrativ inom turismens ramar” föll mycket på plats och någonstans vid horisonten tycker jag mig skymta slutet på en lång resa. Det är också glädjande att intresset för folklore och väsen har växt så mycket, både i och utanför akademin, under de senaste åren. Förr kände jag mig stundtals ensam men nu känns det som om vindarna vänt och att ett forskningsområde som länge varit eftersatt inom svensk folkloristik/etnologi håller på att blomma upp på nytt.

Jag har också arbetat på två andra bokprojekt (ett om folktrons väsen och ett om traditioner) under året men de är fortfarande lite hemliga – och det är så svårt att inte berätta om dem! Kanske får jag göra som i sagorna, gräva ett hål i marken och ropa mina hemligheter ner i gropen. Fast det brukar ju sälla sluta väl förstås, så kanske bäst ändå att jag ger mig till tåls ett tag till…

En del artiklar och noveller publicerades förstås under 2020. En som jag var särskilt glad åt att få skriva var ”Troll, älvor och näcken. Väsen i folktro och sägen” till utställningskatalogen ”Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen”. Faktiskt så speciellt att jag tänker att den skall få ett alldeles eget blogginlägg så småningom.

Något jag verkligen saknat är att vara ute och hålla föredrag och berättarstunder. Mest av allt saknar jag mötena med människor och de berättelser jag i min tur får höra från publiken efteråt. Men jag har också funnit en oväntad tjusning i alla de digitala möjligheter som öppnat sig. Även om det på en del vis fortfarande känns underligt att sitta hemma framför sin dator och prata rakt ut i den virtuella oändligheten, är det också fint att man på så sätt kan nå ut till så många människor, på så vitt skilda platser. Och det är också fint att så många av er som lyssnat tagit kontakt efteråt, så att de där mötena jag gläds så åt ändå har kunnat ske men på ett annat sätt. Det är något jag kommer att ta med mig och fortsätta arbeta med, även när denna kris är över. Med lite särskild kärlek ser jag tillbaka på mina berättarstunder om väsen under den digitala pest-medeltidveckan. Medeltidsveckan har en särskild plats i mitt hjärta och medan jag berättade kändes det faktiskt lite grann som om jag var där, fast jag satt hemma i mitt eget vardagsrum – det hade jag inte väntat mig och det var en rätt fantastisk upplevelse. Jag fick också möjlighet att i tre olika sammanhang hålla digitala föredrag om folklore kring textila hantverk (det första i samband med Trolska skogens projekt ”Virka en sjö”), och i dessa kunde två olika delar av mitt liv mötas på ett (för mig) nytt sätt. Och slutligen var det också (om jag nu ska försöka välja ut några särskilda höjdpunkter under året) väldigt roligt att hålla ett digitalt föredrag om julens folktro, tillsammans med min folkloristkollega Tommy, på Gamla Uppsala Museum. Gamla Uppsala är i sig en väldigt speciell och storslagen plats, och dessutom arbetade jag som museilärare där en säsong för länge, länge sen, så det kändes väldigt fint att återknyta banden dit.

Och nu är det som sagt ett nytt år med nya uppdrag och nya äventyr som väntar – men det får bli berättelser för en annan gång. Lev väl och god fortsättning, nu när vi snart går in i 2021:s andra månad.