Brasknaster, skog och snöslask – och så några ord om kommande föreläsningar

På något sätt är det redan fredag igen, efter en vecka fylld av semlor, böcker, deadlines och ett evigt knåpande med att få tiden att räcka till. Till slut blev det lite för mycket så idag packade jag ner en bok i ryggsäcken och rymde till skogs. I mitten av ”min” skog finns en liten herrgård där jag åt lunch och läste om Yggdarsil. Sedan tillbringade jag en tankfull stund med att titta in i elden, som är tänd ute på gårdsplanen varje dag. Egentligen för att barnfamiljer och skolklasser skall kunna grilla där men det var gråmulet och slaskväder så jag var ensam med elden, vinden och några muntra trastar med vårkänslor. Tänk ändå att något så enkelt som knastret från en brasa kan vara så vilsamt för en sliten själ.

Under veckan har jag bokat in flera nya föreläsningar till våren (hurra!) och så har jag förberett de som väntar den närmaste tiden. Nästa tisdag, den 28 februari, klockan 13.00 kommer jag att gästa Immanuelskyrkans seniorer i Stockholm och prata om ”Vättar, jättar, diser och troll” – det ser jag verkligen fram emot! Även om det är inom ramen för deras seniorverksamhet så förstod jag det som att det är öppet för att alla. Här hittar ni mer information om det: https://www.immanuel.se/calendar/immanuel-senior-6/

Veckan därpå, onsdagen den 8 mars, medverkar jag i något så spännande som ett Forest Lab på Nordiska museet. Vad det är? Ja, det kan jag inte riktigt svara på ännu men jag längtar efter att ta reda på det. Så här beskrivs i alla fall evenemanget på museets FB-sida: ”Lyssna till ett samtal med etnologen Lotten Gustafsson Reinius, folkloristen Tora Wall, religionshistorikern David Thurfjell och mykologen Anders Dahlberg i ett undersökande möte mellan konst och forskning.​” Läs mer och boka biljetter här: https://www.facebook.com/events/1499870210500353

Radiointervju om djurskelett som magiskt skydd i gamla hus

Idag blev jag intervjuad i P4 Kronoberg om fynd av djurskelett (i detta fall mestadels får) i ett hus från 1700-talet. Det finns att lyssna på här: https://sverigesradio.se/artikel/skeletten-pa-patriks-vind-skulle-skydda-mot-onda-makter.

Det är ju ett spännande område, det där med magiskt skydd av hus. Inte minst för att de är materiella och gripbara – fysiska spår efter en magisk föreställningsvärld som till sin natur mestadels är immateriell och därmed flyktig och undflyende. Förra året skrev jag en artikel för tidskriften Byggarbetaren om oväntade fynd vid renoveringar av gamla hus – mynt, stenåldersyxor, gamla skor, inmurade huggormar och liknande – och folktroföreställningar om husbyggen. För den som vill finns artikeln att läsa här: https://www.byggnadsarbetaren.se/mystiska-fynd-nar-aldre-hus-renoveras-darfor-hittar-du-barnskor-och-yxor/

Den här hästskallen finns i Nordiska museets samlingar. Den hittades under golvet till Nábogården nr. 12 Fru Alstad by. Fotot är taget av Karolina Kristensson och finns på Digitalt museum, där du också kan läsa mer om skallen: https://digitaltmuseum.se/011023659193/hastskalle

Till Bokmässan 2022!

Hurra – i nästa vecka åker jag till Göteborg och bokmässan! Där kommer jag att medverka i ett scenprogram och tre monterprogram:

Fredag den 23 september klockan 11.30-12.00 samtalar jag med Svante Helmbaek Tirén i Bokförlaget Stolpes monter (B02:25) och klockan 16.00-16.30 blir jag intervjuad om Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender av journalisten Lotta Gröning i Axess monter (C03:42). https://bokmassan.se/programs/tora-wall-om-traditioner-och-hogtider-encyklopedisk-kalender/

Lördag den 24 september 11.45 – 12.30 medverkar jag i seminariet ”Vad är det vid söker”, ett samtal om folktro lett av journalisten Anna Lindman tillsammsn med kyrkohistorikern Joel Halldorf och skribenten Svante Helmbaek Tirén (scen F4): https://bokmassan.se/programs/vad-ar-det-vi-soker/. Klockan 15.30-16.00 blir jag intervjuad av Svante Helmbaek Tirén i Bokförlaget Stolpes monter (B02:25).

Övrig tid kommer jag att vimla omkring på mässan och chanserna för att träffa på mig i Fantastikgränd kommer nog att vara särskilt stora. Hoppas vi ses där, på någon av mina programpunkter eller någonannanstans bland alla böcker och underbara berättelser!

Ny bok: Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender

Det slog mig att jag ju alldeles glömt att skriva om att Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender nu äntligen har kommit ut! Så jag gör det idag, som passande nog är både nationaldagen och annandag pingst. I denna bok kan du läsa om årets olika traditioner och högtider med fokus på deras (ofta rätt röriga) kulturhistoriska bakgrund. Den finns både att köpa ute i handeln och att låna på bibliotek – och finns den inte på just ditt bibliotek så kan du lämna ett inköpsförslag och be dem köpa in den.

Precis som Folktrons väsen. Encyklopedi är den utgiven på Bokförlaget Stolpe, praktfullt bildsatt av bildredaktören Beatrice Gullström och utsökt formgiven av Nina Ulmaja. Utan Jeanna Eklund skarpa ögon som redaktör och Linda Parrys tålamod (med mig) som projektledare skulle jag nog hålla på att skriva ännu. Och ingen av böckerna skulle alls existera om inte min förläggare Marika Stolpe delat min kärlek för traditioner och folktro. Stort tack till dem och alla andra på förlaget.

Nyårshälsning från Skansen

Det har varit ett galet intensivt år med många skiftande känslor och stämningslägen – roligt, sorgligt, pirrigt, utmanande, glädjefyllt, stressigt, kreativit och överaskande. Allt huller om buller i en salig blandning, så som livet brukar vara. Och jag har inte alls skrivit så mycket här som jag hade tänkt fast å andra sidan har jag skrivit rätt mycket annat (sa hon blygsamt…).

I slutet av oktober kom min bok ”Folktrons väsen. Encykolpedi ut”. Den tog slut på förlaget innan jul, glädjande nog men också tråkigt nog med tanke på de som ville ge bort den i julklapp. En del av er har hört av sig och frågat om och när det kommer att gå att köpa igen och jag kan med glädje berätta att Stolpe bokförlag har planer på ett tilltryck, som förhoppningsvis kommer under vinter. Och till våren kommer nästa bok ”Traditioner och högtider. Encyklopedisk kalender” ut, vilket jag förstås ser fram emot.

Och på tal om traditioner håller jag precis på att smycka min höga hatt för att avsluta det gågna året, och hälsa det nya, i stil med att vara med på Skansens julfirandet, där jag kommer att bli intervjuad av SVT om nyårstraditioner en stund innan tolvslaget.

Jag önskar er alla en Gott Nytt År – må 2022 bringa bättre och gladare tider! Och hoppas att våra vägar korsas någon gång på något evenemang, marknad, festival eller i skogen!

Sommarsolstånd och bokmakeri

Igår var det sommarsolstånd och jag skålad i all stillhet för det fram emot kvällen, när solen redan försvunnit ner bakom horisonten. Det är något alldeles särskilt med den här tiden om året. Plötsligt – det är alltid plötsligt, hur kan det komma sig att jag aldrig är beredd? – är världen grön och levande igen. Vinden för med sig doften av blommor och solvarma kåda från tallarna uppe på berget där jag bor. Och sedan ett kvällsbad, för att skölja bort dagens damm.

Det är bråda dagar nu, med både SIEF-konferens (digital från Helsinki) att försöka hinna vara med så mycket som möjligt på, föredrag och berättarstunder på olika midsommarteman och projekt att skriva på….men roligt också förstås (även om jag ibland bara vill sätta mig under ett träd och låta sommaren skölja över mig). Titta gärna i mitt sprillans nya kalendarium om du vill veta vart du kan se, höra och träffa mig i offentliga framträdanden!

Och så har jag en fantastisk nyhet: den 27/10 kommer min bok ”Folktrons väsen. Encyklopedi” ut på Bokförlaget Stolpe! Här kan du kika på den i förlagets bokkatalog: https://bokforlagetstolpe.com/se/isbn9789189069756/

I dagarna har jag också på allvar börjat skriva på nästa bok (jag har hållit på med den vid sidan av ett tag men nu är den på riktigt igång). Temat är ännu lite hemligt men snart hoppas jag kunna berätta mer!

Ett nytt år med nya äventyr

I förra inlägget lovade jag en sammanfattning av det gågna året. Då tänkte jag förstås hinna skriva det innan det nya året tog vid men sen kom julen med alla dess nöjen och förpliktelser, som tar så mycket mer tid än vad man tror (trots att mina jular brukar vara ganska stillsamma och förra året förstås ännu mer stilla än vanligt). Jag borde lära mig att göra sådant i början av december (om det alls skall göras) eftersom jag när december går mot sitt slut mest längtar ut till frostnupna skogar och inte alls vill sitta vid datorn. Och nu när jag äntligen sätter mig ner för att skriva känns det gamla året så långt bort och i tankarna är jag helt i de nya äventyr som väntar under detta år…

Förra året var förstås, för mig liksom för alla andra, på många sätt ett underligt och skrämmande år. Ett år som påminde om hur skört livet är, hur brutal människan som varelse kan vara och hur utlämnade vi i slutändan ändå är till naturen. Men i allt det mörka fanns det ändå många ljuspunkter. Det blev tydligt vad som faktiskt är viktigt i livet och vad jag vill göra med min tid. Min vardag förädrades inte heller särskilt mycket från hur den sett ut de senaste åren. Den kretsade, då som alltid, kring forskning om väsen och om skogen som plats, berättande och skrivande. I mitt forskningsprojekt ”Trolska skogen: nutida föreställningar och narrativ inom turismens ramar” föll mycket på plats och någonstans vid horisonten tycker jag mig skymta slutet på en lång resa. Det är också glädjande att intresset för folklore och väsen har växt så mycket, både i och utanför akademin, under de senaste åren. Förr kände jag mig stundtals ensam men nu känns det som om vindarna vänt och att ett forskningsområde som länge varit eftersatt inom svensk folkloristik/etnologi håller på att blomma upp på nytt.

Jag har också arbetat på två andra bokprojekt (ett om folktrons väsen och ett om traditioner) under året men de är fortfarande lite hemliga – och det är så svårt att inte berätta om dem! Kanske får jag göra som i sagorna, gräva ett hål i marken och ropa mina hemligheter ner i gropen. Fast det brukar ju sälla sluta väl förstås, så kanske bäst ändå att jag ger mig till tåls ett tag till…

En del artiklar och noveller publicerades förstås under 2020. En som jag var särskilt glad åt att få skriva var ”Troll, älvor och näcken. Väsen i folktro och sägen” till utställningskatalogen ”Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen”. Faktiskt så speciellt att jag tänker att den skall få ett alldeles eget blogginlägg så småningom.

Något jag verkligen saknat är att vara ute och hålla föredrag och berättarstunder. Mest av allt saknar jag mötena med människor och de berättelser jag i min tur får höra från publiken efteråt. Men jag har också funnit en oväntad tjusning i alla de digitala möjligheter som öppnat sig. Även om det på en del vis fortfarande känns underligt att sitta hemma framför sin dator och prata rakt ut i den virtuella oändligheten, är det också fint att man på så sätt kan nå ut till så många människor, på så vitt skilda platser. Och det är också fint att så många av er som lyssnat tagit kontakt efteråt, så att de där mötena jag gläds så åt ändå har kunnat ske men på ett annat sätt. Det är något jag kommer att ta med mig och fortsätta arbeta med, även när denna kris är över. Med lite särskild kärlek ser jag tillbaka på mina berättarstunder om väsen under den digitala pest-medeltidveckan. Medeltidsveckan har en särskild plats i mitt hjärta och medan jag berättade kändes det faktiskt lite grann som om jag var där, fast jag satt hemma i mitt eget vardagsrum – det hade jag inte väntat mig och det var en rätt fantastisk upplevelse. Jag fick också möjlighet att i tre olika sammanhang hålla digitala föredrag om folklore kring textila hantverk (det första i samband med Trolska skogens projekt ”Virka en sjö”), och i dessa kunde två olika delar av mitt liv mötas på ett (för mig) nytt sätt. Och slutligen var det också (om jag nu ska försöka välja ut några särskilda höjdpunkter under året) väldigt roligt att hålla ett digitalt föredrag om julens folktro, tillsammans med min folkloristkollega Tommy, på Gamla Uppsala Museum. Gamla Uppsala är i sig en väldigt speciell och storslagen plats, och dessutom arbetade jag som museilärare där en säsong för länge, länge sen, så det kändes väldigt fint att återknyta banden dit.

Och nu är det som sagt ett nytt år med nya uppdrag och nya äventyr som väntar – men det får bli berättelser för en annan gång. Lev väl och god fortsättning, nu när vi snart går in i 2021:s andra månad.

Tora Wall, på väg hem efter ett (digitalt) föredrag om midsommarmagi, 2020.
Inte från årets digitala medeltidsvecka utan ett annat berättartillfälle i medeltidens tecken, innan pesten bröt ut.

Några ord om traditioner och varför vi firar dem

Jag får ofta frågan, för det mesta från journalister, om varför vi egentligen firar jul eller klär en stång med blommor på midsommarafton eller äter våfflor på våffeldagen eller spökar ut oss på halloween. Inget fel med det förstås, varför är naturligtvis en fullt relevant fråga om man är intresserad av traditioner och kulturhistoria. Ofta får jag en stark känsla av att de förväntar sig att svaret skall vara djupt meningsfullt och analyserande (men ändå så enkelt och okomplicerat att det skall gå att sammanfatta på max 1000 tecken).

Antingen lutar förväntningarna åt något i still med ”Tradition X är inte särskilt gammal, utan kom till Sverige från Tyskland vid slutet av förra sekelskiftet…” eller åt: ”Tradition X är uråldrig, dess rötter finns att söka i det gamla mytomspunna Babylon där de står nedskrivna i en av världens äldsta böcker skriven av sin tid störste magiker vid namn…”. Det första av dessa två är väldigt ofta det svar jag verkligen ger, det andra har jag (tråkigt nog) aldrig gett (mestadels eftersom jag hittade på det medan jag skrev och att det är oetiskt att lura journalister).

Inget av dessa svar (vare sig det etiska eller det oetiska) ger dock egentligen svar på frågan om varför vi firar en tradition, snarare är det svar på frågor om hur traditioner kommit till. Hur har traditionen vuxit fram, hur har den färdats över jorden, hur har den förändrats över tid och i mötet med nya kulturer (för traditioner förändras alltid) och hur ser den ut idag?

Men faktum är att jag faktiskt har ett kort och koncist svar på det mer existentiella varför. Nämligen: för att det är roligt.

Och ibland för att det är sorgligt förstås. Eller för att traditionen skapar en viss stämning och fyller oss med en obestämbar känsla av förväntan eller vemod.

Naturligtvis gäller det här inte alla traditioner. En del traditioner är mörka och förtryckande och borde aldrig ha blivit traditioner till att börja med, andra traditioner kan vara betungande för någon fast andra tycker att den är rolig och så vidare.

Men påfallande ofta är dock traditioner något som man gör för att det på ett eller annat sätt är kul att skoja med varandra eller att klä ut sig. Eller för att ha ett skäl att träffa människor man tycker om och äta gott och kanske sjunga en snapsvisa eller två. Eller att göra fint och markera att vardagen för en kort tid är ersatt med något festligare.

Vad jag, på många omvägar, försöker komma fram till är att traditioner (trots ordets bokstavliga betydelse) ofta handlar om en känsla, en stämning, en upplevelse i nuet – och att om man ser traditioner på detta vis, så kanske det inte spelar så stor roll om de förändras, försvinner eller byts ut – deras existentiella funktion kommer alltid att hitta nya former som passar in i de ”nu” framtiden bär med sig.

Att tända stora elda är ett exempel på en stämningsfylld tradition som vandrat mellan olika högtider och har haft olika betydelse i olika tider och på olika platser.

Att tända stora elda är ett exempel på en stämningsfylld tradition som vandrat mellan olika högtider och har haft olika betydelse i olika tider och på olika platser. Foto: Tora Wall

Vem väntar vi på i advent?

Idag är det första advent, dagen då vi tänder första ljuset och väntan på julen börjar. Advent betyder ankomst och ursprungligen syftade ordet på föreställningen om Jesus födelse på juldagen. Men tiderna, och traditionerna förändras, och idag är det – åtminstonde inte i norden – inte så många som ser julen som huvudsakligen ett firande av Kristus ankomst. Men vem, eller vad, väntar vi då på? För barn är kanske frågan inte särskilt svår att besvara: jultomten. En relativt ny och väldigt spännande gestalt i folkloren, som jag kommer att återkomma till i december.

20161126_152203

Jultomten i sitt postkontor på Tomteland

Om advent i Vetenskapsradion Forum, P1

Jag har ju alldeles glömt bort att lägga upp en länk till gårdagens program i Vetenskapsradion Forum i P1, där jag berättar om advent och besvarar lyssnarfrågor om folklore i samtal med Urban Björstadius.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/638218?programid=1302

Vi spelade in det i Ersta kyrka, där jag till min stora glädje också hittade ett litet oblatbageri 🙂

Oblat