Det händer ibland att jag får frågor om hur man blir folklorist. Det händer också att jag blir kontaktad av studenter som har fuderingar kring univeristetet och den akademiska miljön. Det förstnämnda brukar jag försöka besvara så gott jag kan, utifrån mina egna erfarenheter. De sistnämnda slingrar jag mig kanske lite grann ifrån. Jag står liksom ständigt med det ena benet utanför akademin och det andra precis innanför dörren, i något sorts gränsland mellan universitet och världen utanför. Därför vet jag inte riktigt om jag verkligen är rätt person att svara – men å andra sidan kanske detta utifrånperspektiv ger mig en del insikter som är svåra att få om man befunnit sig på insidan allt för länge.

Hur som helst: de senaste året har det kommit fler fågor än vanligt och i slutet på höstterminen kom en handfull under samma vecka. Varför de ökat är ju inte svårt att förstå, när världen och framtiden ter sig så osäker. Så jag tänkte att jag ändå skulle göra ett försök att fomulera svar på de frågor jag oftast får här, och hoppas att de kanske kan hjälpa någon därute. Jag tänker att jag delar upp frågorna på två eller tre texter för att inte bli för långrandig. Så låt oss börja med de två jag oftast får: hur blir man folklorist och är det svårt att få jobb?

Som jag ser det finns det många vägar man kan gå för att bli folklorist men man vill studera folkloristik vid svenska universitet finns det inte som enskilt ämne. Här är folkloristiken inbakad i etnologin, som i sin tur är mitt uppe i en (ganska rörig) process där ämnet på flera håll byter namn, eller samlas under en paraplybenämning, som kulturanalys eller kulturhsitoria. Etnologin har länge haft problem med att locka studenter till grundutbildningen. Kanske beror det på att ämnet inte längre uppfattas som aktuellt eller ses som för brett (eller för smalt) – och det beror förstås också på svårigheter med att få jobb. Personligen tycker jag också att det skulle behövas en djupgående diskussion om hur etnologin/folkloristiken förlorat mycket av sin egen identitet under de senaste decennierna men jag skall inte gå in på det här. I Finland läser man kulturanalys på grundnivå för att sedan välja inriktning mot etnologi eller folkloristik.

Vart och vad du än väljer att läsa kan det vara bra att vara beredd på att du kommer att studera även sådant du kanske inte alls hade i tankarna. Det är förstås på många sätt positivt, det är ju alltid spännande och utmanade att vidga vyerna och upptäcka nya saker, men det kan också vara problematiskt eftersom de flesta ändå har begränsat med tid och resurser att lägga på utbildning. Områden som sagor, sägner, traditioner, magiska föreställningar, folklore vs. fantasy/fantastik och liknande har länge haft en marginaliserad roll i den svenska etnologin. Det är lite underligt med tanke på att det lika länge funnits ett stort intresse för dem i världen utanför universiteten, som speglas både i populärkultur och föreställningsvärld. Andra ämnen har dock tagit upp den fallna manteln: inom historia, religionsvetenskap, litteraturhistoria med flera ämnen sker mycket spännande forskning på dessa områden. Och jag tror att en förändring är på gång även inom etnologin. Det går liksom inte längre att blunda för att drakar, magi och älvor hör till både nutidens och dåtidens kultur – och att det finns oerhört mycket inom detta vida, mestadels outforskade fält, värt att analysera.

Men vare sig du väljer etnologi eller något annat ämne som grund är det nog bra att kombinera det med något annat – och redan från början vara inställd på att mycket av både studier och den blivande yrkesutövningen kommer du att få forma själv. Det är en slingrande, stundtals stenig och snårig, väg att ta genom yrkeslivet men också väldigt roligt.