Efter bokmässan

I förra veckan var jag på bokmässan och har fortfarande inte hunnit smälta alla intryck och tankar som virvlar runt om varandra. Jag hade inte varit där på några år, även innan intervjun, och hade glömt hur mycket det är av allt. Av böcker (förstås) men också av människor, möten och samtal. Och av ljud, ljus och rörelse, som får huvudet att snurra särskilt kanske nu efter pandemin för jag är fortfarande mer van vid ett annat sorts liv, där sociala interaktioner i mycket innebar vänliga nickningar från förbipasserande främlingar och korta pratstunder med majestätiska kråkor och kvicka ekorrar under skogspromenaden. Även om jag under sommaren åkt på konferenser, och på allvar kommit igång med att hålla föreläsningar för en publik som befinner sig i samma rum som mig igen, kändes det ändå överväldigande att kastas in bokmässan myller. Det var bitvis utmanande men mest underbart – och det fick mig att inse hur mycket jag längtat efter samtal öga mot öga om litteratur, läsning och livets gåtor.

I samtal med Svante Helmbæk Tirén (framför ett konstverk av Hilma af Klint)

För min del kretsade bokmässan kring folktro, traditioner, förtrollning och berättande, som jag pratade om både i intervjuer och med David Thurfjell och Joel Halldorf i seminariet ”Vad är det vi söker” som anordnades av Bokförlaget Stolpe.

Och så lyssnade jag, till kloka samtal och intressanta seminarier i alla möjliga ämnen. Många handlade om skogen, som ideal och som hotad plats, och om klimatet. Spännande och skrämmande, om vart annat. Och nog kändes det lite underligt att trängas på mässan bland alla de andra som också rest dit och prata om vad man kan göra för att rädda världen. Men det är ju aldrig enkelt – om vi slutar resa sparar vi klimatet men går miste om de ovärderliga mötena mellan människor och tankar.

Söndagen tillbringade jag med mer lättsamma saker. Jag var ledig nästan hela dagen och bestämde mig på morgonen för att bara gå på saker som var roliga och en bit ifrån det jag arbetar med till vardags (inte för att jag kan klaga på min vardag, det är en välsignelse att få tillbringa så mycket tid med sådant som intresserar en på djupet men ibland vill man ju ändå ha omväxling). Det blev en blandning med cosy crime, brödbakning, spänningslitteratur och medeltida helgon (det sista var väl kanske lite på gränsen men jag kunde inte låta bli att lyssna när jag gick förbi och hörde Maja Hagermans röst).

Inte helt oväntat fick jag med mig en förkylning hem – men också en massa böcker och en ask chokladpraliner som är utmärkta förströelser under filten på soffan medan jag väntar på att bli frisk.

Till Bokmässan 2022!

Hurra – i nästa vecka åker jag till Göteborg och bokmässan! Där kommer jag att medverka i ett scenprogram och tre monterprogram:

Fredag den 23 september klockan 11.30-12.00 samtalar jag med Svante Helmbaek Tirén i Bokförlaget Stolpes monter (B02:25) och klockan 16.00-16.30 blir jag intervjuad om Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender av journalisten Lotta Gröning i Axess monter (C03:42). https://bokmassan.se/programs/tora-wall-om-traditioner-och-hogtider-encyklopedisk-kalender/

Lördag den 24 september 11.45 – 12.30 medverkar jag i seminariet ”Vad är det vid söker”, ett samtal om folktro lett av journalisten Anna Lindman tillsammsn med kyrkohistorikern Joel Halldorf och skribenten Svante Helmbaek Tirén (scen F4): https://bokmassan.se/programs/vad-ar-det-vi-soker/. Klockan 15.30-16.00 blir jag intervjuad av Svante Helmbaek Tirén i Bokförlaget Stolpes monter (B02:25).

Övrig tid kommer jag att vimla omkring på mässan och chanserna för att träffa på mig i Fantastikgränd kommer nog att vara särskilt stora. Hoppas vi ses där, på någon av mina programpunkter eller någonannanstans bland alla böcker och underbara berättelser!

Det var en gång en drottning…

…som regerade sitt land under många, långa år. En del var ljusa, fyllda med glädje, andra var mörka och stormiga. Världen omkring henne förändrades men drottningen förblev densamma. Hon var drottningen och drottningen var hon. Tills hon en dag dog och lämnade ett hål efter sig i sagan…

Bilderkännande till: OpenClipart-Vectors

Oavsett vad man tycker om monarkin som företeelse (och jag för min del tycker mycket) så lyckades Queen Elizabeth II fascinera en hel värld med sitt stoiska lugn och sin seghet – hon har regerat längre än någon annan brittisk monark, ridit ut många stormar och i denna process kommit att få förkroppsliga arketypen av Drottningen. Som sådan gjordes hon redan under sin livstid till en fiktiv karaktär, tolkad i litteratur och i film – och förstås också i människors samtal med varandra – som både den goda och den onda drottningen. Malin Ullgren skriver i dagens DN om hur hon som flicka letade efter förtrollning och fann den i Queen Elizabeth och hennes koppling till historien.

Inom folkloristik, historia och litteraturvetenskap har tanken om det förflutna som en sagotid diskuterats länge. En grå vardag lyses upp av föreställningen om en tid då troll, älvor och vittror gömde sig i skymningsskuggorna och drakar ibland kunde ses fara över himlen i lysande gnistregn. Då djuren, åtminstonde några av dem, kunde tala och även den fattigaste av kökspigor eller vallpojkar kunde ge sig av på magiska äventyr och sluta som drottning eller kung. Astrid Lindgren kallade i Bröderna Lejonhjärta detta mytiska förr-i-tiden för ”sagorna och lägereldarnas tid”, en fras som kärnfullt ringar in ett narrativa knep som använts av berättare i tusentals år: att placera det magiska och mest fantastiska långt borta i ett diffust förflutet och i utkanten av världen. I berättandet av folksagor fick lyssnaren veta vilken sorts berättelse de skullle förvänta sig i de inledande orden:

Det var en gång…

I ett land östan om sol och västan om måne fanns en gång…

Det var, och det var inte…

Föreställningen om det förflutnas sagovärldar är, menar många forskare (varav jag är en) en del av nutidens förtrollning, en förtrollning som existerar i växelspel men populärkulturen. Denna förtrollning kan infinna sig utan förvarning under ett ögonblick för att vara över i nästa. Men sett ur ett annat perspektiv finns förtrollningen alltid där, som en underström i människors medvetenade där naturvetenskapliga teorier, sagoväsen och gudar från olika religioner virvlar runt varandra för att ibland stiga upp till ytan och för en stund dominera föreställningsvärlden (en tankefigur inspirerad av J.R.R Tolkiens allegoriska sagokittel och Lauri Honkos folkloristiska teori om latenta och auktualiserade förställningar).

Förtrollningen kommer till uttryck i fiktiva berättelser där magi, fantastiska varelser och sagoinspirerade äventyr får ta plats men också i tendensen att vilja se verkligheten, eller för den delen att framställa sig själv, i ett sagans skimmer. Här passar bilden av den framlidna brittiska drottningen in väl. Hon levde ett liv som för många ter sig osannolikt sagolikt med slott, juveler, vackra klänningar, hästdroskor – och makt. Det var också ett mycket långt liv, och hon regerade under största delen av det – en fixstjärna i en samhälle statt i ständig förändring. Och hon dog i en tid när världen skakar och gränsen mellan fiktion och verklighet ter sig mer otydlig än någonsin. Tiden får visa om hålet efter drottningen kan fyllas med en kung eller om det är dags för en annan sorts saga att börja.

Litteratur: Arvidsson, Alf. 1999. Folklorens former. Lund. Curry, Alice, 2013: Environmental crisis in young adult fiction: a poetics of earth. Hampshire. Gustafsson Reinius, Lotten. 2002: Den förtrollade zonen: lekar med tid, rum och identitet under Medeltidsveckan på Gotland. Falun. Holmberg, John-Henri. 1995. Fantasy. Fantasylitteraturens historia, motiv och författare. Lund. Partridge, Christopher: 2004/2006. The re-enchantment of the West. Alternative spiritualities, sacralization, popular culture, and occulture. Vol. 1 och 2. London. Palmenfelt, Ulf. 2017. Berättade gemenskaper individuella livshistorier och kollektiva tankefigurer. Johanneshov. Wall, Tora, 2018: Lekfulla möten och allvarsamma speglingar. Stämning och kontrast i Trolska skogen. I Under ytan: Kulturanalyser av det bortglömda, dolda och triviala. Budkavlen: Tidskrift för etnologi och folkloristik. Red. Fredrik Nilsson och Lena Marander-Eklund. S. 67–84. Åbo.

Nominering till Publishingpriset 2022!

Hurra! Idag fick jag veta att både Folktrons väsen. Encyklopedi och Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender är nominerade till Publishingpriset 2022 i kateogorin fackböcker! Det känns ju galet roligt såklart. Och dessutom är även antologin Folktro. En besjälad värld där jag medverkar med en artikel nominerad, så jag har inte bara dubbla utan tredubbla anledningar att fira idag.

Läs mer här: https://publishingpriset.org/nominerade-2022-print/

Illustrerar med ett foto från 2020 då jag firade bokkontrakten med champagne och pommac i vårsolen.

Ny kurs: Skriv om folktrons väsen!

Vill du lära dig mer om folktrons väsen för att inspireras i ditt eget skrivande? Under hösten kan du som bor i Stockholm gå på en kvällskurs arrangerad av Skrivarakademin (Folkuniversitet) med mig som lärare. Vi varvar föreläsningar med praktiska skrivövningar där litterär gestaltning av väsen står i fokus.

Kursen går på tisdagar mellan den 6 september och den 25 oktober klockan 17.15-20.15 (8 ggr.) på plats i Folkuniversitetets lokaler på Kungstensgatan 45. Allt skrivande sker under lektionstid, så du kommer inte att få några uppgifter att göra mellan kurstillfällena. Föreläsningarna behandlar väsen i nordisk folktro och mytologi men vi kommer även att ta upp väsen ur antikens berättarvärld och keltisk folklore. Vi kommer också att tillsammans diskutera och analysera exempel på hur författare och konstnärer gestaltar väsen samt litterära verk inspirerade av folklore. En del av tiden är också vikt för mer allmänna samtal om skrivande och inspiration.

Här kan du läsa mer om kursen, kursavgift och anmälan:https://www.folkuniversitetet.se/kurser-utbildningar/kommunikation-och-skrivande/skrivande/att-borja-skriva/stockholm/1142145/?bpid=66754

Varmt välkomna! Jag hoppas att vi ses där, för att tillsammans utforska förtrollade världar, märkliga varelser och magiska väsen.

The Fantastic in Cultural History – Inventorying a growing research field: några (egentligen alldeles för få) ord om en spännande konferens

Sommaren har varit lång och innehållsrik – och jag har inte hunnit skrivit särskilt mycket om den här. Därför rör jag mig nu långsamt baklänges, och i sicksack, genom sommarmånadernans begivenheter (de med anknytning till skrivande och folklore vill säga – lyckligtvis hade jag några veckor ledigt och vikt för bad och bärplockning också).

Jag börjar med den fantastiska, tvärvetenskapliga konferensen: The Fantastic in Cultural History – Inventorying a growing research field. Den gick av stapeln vid Linnéuniversitetet i Växjö 20-21 juni och organiserades av Anna Höglund och Cecilia Trenter. Här mötes historiker, litteraturvetare, religionsvetare och folklorister (eller ja, en folklorist – tråkigt nog var jag nog den enda folklorist/etnolog närvarande) för att diskutera fantastiska element i litteratur, film, musik, historieförmedling och andra former av populärkultur och hur dessa kan studeras ur både urkulturhistoriskt perspektiv och samtidsperspektiv. Det finns så mycket att säga om alla presentationer som gjordes – för mycket för att jag skall hinna skriva om det här. Men det jag kan säga är att jag nog aldrig varit på en konferens där jag haft så stor utbyte av alla presentationer förut. Det var givande och inspirerande att möta andra forskare som intresserar sig för liknande områden som jag själv gör men närmar sig dem utifrån andra ämnesperspektiv. Lite överväldigande också, eftersom det blev så tydligt hur sällan jag befinner mig i vetenskapliga sammanhang där dessa områden faktiskt står i centrum och inte i periferin.

Förutom presentationer och diskussioner är naturligvis konferensmiddagen en viktig del av upplevelsen. Det är förstås maten, lokalen och sällskapet som formar denna. Passande nog så hölls middagen på Teleborgs slott, en fantastisk inramning värdig konferensen fantastiktema. Teleborgs slott är, som vi fick höra från en av sällskapets historiker, Sveriges yngsta slott. Det byggdes av Greve Fredrik Bonde av Björnö som morgongåva till sin hustru Anna Koskull. De flyttade in år 1900 – och om hans tanke var att skapa ett romantiskt sagoslott så lyckades han. Vi satt i en liten sidosalong till matsalen vid ett vackert dukat bord med kandelaber, blommor och vit duk omgivna av porträtt av stiligt klädda adelsmän, rustningar och ett stort skåp som måste ha byggts på plats (och kanske leder till Narnia men jag fick aldrig tillfälle att prova). Men, som så ofta, var det mesta en illusion av en förfluten prakt. Greven dog efter åtta år och hans hustru följde honom 1917, då slottets ärvdes av en släkting. Efter det har det varit slottspensionat, flickskola, sommarbostad och så småningom hotell- och konferensanläggning. Jag önskar att jag kunde återge de lärda samtalen vid middagsbodet men om sanningen skall fram var det jag mest tänkte på under middagen vilken perfekt miljöinramning och karaktärsuppsättningen vi utgjorde för en deckare. Fast varken den mördade eller mördaren var någon i sällskapet förstås. Inramningen passade förstås även utmärkt för en spökhistoria – och ryktet säger att grevinnan faktiskt spökar på slottet som Vit dam. Fast hon är enligt uppgift ett vänligt och lungt spöke, som mest dröjer sig kvar för att vaka över sitt slott.

Lägg märke till stenlejonen som vaktar slottstrappan. De för inte bara tankarna till stenlejonet som Aslan väckte till liv med sin andedräkt i The last battle utan de skänker också tur till den som hälsar på dem med en klapp.

Och slutligen måste jag också berätta om den olyckliga fadäsen i början på konferensresan. När jag stod där på tågperrongen, nöjd med att ha fått med mig föredrag, matsäck och tandborste, tittade jag ner och upptäckte till min fasa att jag hade lyckats ta på mig omaka skor! Det hade väl inte varit så farligt om det var två fina skor men den ena var mina nästan utslitna, smutsiga gå-i-skogen-skor. Man tycker ju att, med tanke på konferensens tema och sagoslottet, att det åtminstonde borde dykt upp en riddare på vit häst (och ett par nya damskor i lagom storlek i ränseln) men nej – jag fick vackert bita ihop och försöka låtasas som ingenting. Men det gick ju bra det med.

Tillbaka från medeltiden!

Landar så sakteliga i vardagens bestyr efter att ha tillbringat stämningsfulla, om än ganska stressiga, sju dagar på Medeltidsveckan i Visby. I år var det fantasytema och jag höll flera föreläsningar om väsen utifrån olika perspektiv. Ett av dessa var just väsen i folklore och fantasy, där fokus låg på de spännande, och ganska snåriga, kreativa processer i vilka folklore inspirerar författare, konstnärer, serietecknare, filmakare, speldesigners som på olika sätt skapar populärkulturella uttryck – och hur dessa i sin tur påverkar den samtida föreställningsvärlden.

Trött, varm, solsvedd (men ändå rätt nöjd) folklorist efter sista föreläsningen.

Det finns, glädjande nog, ett otroligt stort intresse för väsen, monster och andra märkliga varelser från folktron, myter, sagor och sägner idag. Det märktes inte minst under denna vecka, då jag fick ta del av många frågor, berättelser och kloka funderingar från människor som kom och lyssnade på mina föreläsningar eller sökte upp mig för att få böcker signerade. Tråkigt nog finns det inte riktigt beredskap från universiteten att fånga upp detta intresse – och forskningen när det gäller nutida föreställningsvärldar och fantasy som kulturföreteelse har kommit sorgligt mycket på efterkälken, inte minst inom etnologin/folkloristiken där man kan tycka att de borde haft en naturlig plats med tanke på ämneshistorien. Jag har fått många frågor om varför det är så – frågor som jag dessvärre inte har några enkla och entydiga svar på. Jag tror att det beror på en kombination av att akademin är en långsam värld där kunskapssökandet dessvärre försvåras av både bristande resurser och interna maktstrukturer. Men jag tror (hoppas) att det är en förändring på gång och att den vändande vinden letar sig in även i universitetens tryggt förseglade rum. Och det finns förstås trots allt många forskare att rekomendera: Historikern Bo Eriksson har skrivit flera fantastiska böcker om monster i kulturhistoriskt perspektiv och Mikael Häll, även han historiker, har forskat om hur erotiska möten med väsen beskrivs i trolldomsprotokoll. Folkloristen Camilla Asplund Ingemark har bland annat skrivit mycket läsvärt om troll och magi. Bengt af Klintberg behöver knappast någon presenstation – han har skrivit en stor mängd böcker om väsen, magi, berättande och mycket mer. Ulf Palmenfelt är ett annat exempel, hans böcker om berättande och berättelser är att rekomendera för alla som är intresserade av dessa områden. Religionsvetaren Catharina Raudveres avhandling om maran är underbar…det finns förstås många fler men jag känner att det här håller på att spåra ut så jag sätter punkt för litteraturtipsen här. Och för att knyta tillbaka till Medeltidsveckan kan jag säga till er som frågade efter vidare läsning efter föreläsningarna, att detta är några exempel på bra ställen att börja!

Medeltidsveckans nätter lystes upp av den vackraste av augustimånar och skimrande stjärnor. Mycket passade för ett vecka som inte bara är till för att locka historieintresse (och turister), utan också sagor och fantasi.

Fantastiska fullmånen över Fardume, på väg hem sent om natten.

För den som är intresserad av månen i folktron kan jag berätta att jag kommer att ha en digital, och gratis, föreläsning om månen tillsammans med Tommy Kuseela arrangerad av Gamla Uppsala museum torsdag den 18 augusti klockan 19.00 (via deras FB-sida). Varmt välkomna!

Ny bok: Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender

Det slog mig att jag ju alldeles glömt att skriva om att Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender nu äntligen har kommit ut! Så jag gör det idag, som passande nog är både nationaldagen och annandag pingst. I denna bok kan du läsa om årets olika traditioner och högtider med fokus på deras (ofta rätt röriga) kulturhistoriska bakgrund. Den finns både att köpa ute i handeln och att låna på bibliotek – och finns den inte på just ditt bibliotek så kan du lämna ett inköpsförslag och be dem köpa in den.

Precis som Folktrons väsen. Encyklopedi är den utgiven på Bokförlaget Stolpe, praktfullt bildsatt av bildredaktören Beatrice Gullström och utsökt formgiven av Nina Ulmaja. Utan Jeanna Eklund skarpa ögon som redaktör och Linda Parrys tålamod (med mig) som projektledare skulle jag nog hålla på att skriva ännu. Och ingen av böckerna skulle alls existera om inte min förläggare Marika Stolpe delat min kärlek för traditioner och folktro. Stort tack till dem och alla andra på förlaget.

Efterlängtad bokreleasefest

Ännu några dagar är det maj men även detta år har denna ljuvligaste av månader gått så fort förbi att jag knappt hunnit märka att den börjat. Men jag har ändå hunnit med många roliga och underbara saker – och jag har doftat på syréner och tittat på blåsmesungarna som tränar på att flyga utanför mitt fönster. Höjdpunkten av min maj var ändå för nästan två veckor sedan (hjälp, vad fort det har gått) då jag (äntligen) var på en efterlängtad releasefest. Bokförlaget Stolpe firade alla böcker (42 st!) som kommmit ut hos dem under pandemin. Två av dem är mina och det var så fint att äntligen få skåla för dem!

Jag skrev båda böckerna under pandemin, en ganska märklig upplevelse, och ibland har det känts nästan som om de inte är riktigt verkliga. Men där på bokreleasen, bland alla de andra böckerna och de andra författarna, blev allt plötsligt väldigt verkligt (och fantastiskt). Festen hölls på Nationalmuseets vackra statygård, så vi var i trygga händer under Oden och Tors vakande ögon.

Digitalt föredrag om Skogens och bergets väsen ikväll!

Kära vänner,

ikväll klockan 19.00 kan du lyssna till mig och Tommy Kuusela på ISOF när vi berättar om Skogens och bergens väsen. Helt digitalt och gratis i regi av fantastiska Gamla Uppsala museum. Länk till FB-evenemanget finner ni här: https://www.facebook.com/events/3597898703769893

Varmt välkomna!

Konstnär: John Bauer. Två troll, i väntan på långväga gäster på väg genom skogen.