Lade ni märkte till fullmånen i början av veckan? Stor, lysande och trolsk följde den mig på krispigt kyliga kvällspromenader. Allt blir så stilla i månsken. Och magiskt. Det är lätt att förstå var alla berättelser och föreställningar om månen kommer från då. Jag vet att det är hopplöst att försöka fånga månen på foto, särskilt med en vanlig mobilkamera, men jag kunde inte låta bli att försöka ändå.
Månen är en trogen följeslagare i vintermörkret men det är ändå skönt att ljuset börjar komma tillbaka och dagarna blir lite, lite längre hela tiden. Idag blåste det rätt snålt och var några minusgrader på lunchpromenaden men det gick ändå att sitta ute en stund och läsa i solen. En välsignelse, jag känner mig ofta fångad inomhus och sitter gärna ute när jag jobbar. Särskilt nu, när jag skriver om skogens berättelser, känns det konstigt att sitta mellan fyra väggar. Så fort vårsolen blivit tillräckligt varm brukar jag försöka gå ut och sätta mig när tillfälle ges istället.
Men förra torsdagen var jag glad åt att vara inne, då höll jag nämligen en digital föreläsning om folktrons troll i regi av Glimmingehus. Den går fortfarande att titta på via deras FB-sidan men jag lyckades inte kopiera länken och lägga in tyvärr (vet inte om det ens går att göra). Ämnet har ju aktualiserats på sistone i och med den norska filmen Troll på Netflix…och jag tänker nog att de skall bli ett inlägg om det här också så småningom.
Och så har jag fått en galet spännande förfrågan om tidsresor…jag kan inte säga mer än så just nu (så egentligen borde jag låtit bli men det gick inte). Återkommer om det i framtiden. Eller från det förgångna. Eller möjligen från en parallell dimension. Vem vet? Tills dess önskar jag er allt gott!
När det nya årets första månad snart är slut skriver jag om mitt 2022. Det här är inlägget jag började på i december förra året. Sedan föll världen samman när min far gick bort. Långsamt börjar bitarna nu falla på plats igen och jag minns alla de fantastiska saker som 2022 ändå bar med sig innan dess. Dem vill jag fortfarande berätta om, om inte annat för att jag själv skall komma ihåg att de faktiskt hände och att det som är sorgligt inte tar bort det som var bra.
År 2022 började (eller kanske borde jag skriva att 2021 slutade) storslaget med att jag medverkade på Sollidenscenen under Skansens nyårsfirande för att berätta om nyårstraditioner förr och nu. Temat var ”det glada 20-talet”, som en blinkning mot det förra seklet. Det är ju på många sätt en spännande tid att blicka tillbaka mot även om vårt 20-tal är av en helt annan sort än det förra. En del av vår tids fascinationen för 1920-talet ligger väl också i den vemodiga vetskapen om vad som kom sedan.
Fotot är taget efter hemkomsten på nyårsnatten, då jag äntligen fick dricka min champagne och fira på riktigt att det nya året 2022 hade börjat.
Våren kom så småningom, så som den brukar göra även om vintern känns oändlig efter jul. Och med våren kom också min bok ”Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender” ut på Bokförlaget Stolpe. Den är galet fin, vilket jag kan skriva utan att känna mig självgod eftersom utseendet inte alls är min förtjänst utan helt och hållet bildredaktören Beatrice Gullströms och formgivaren Nina Ulmajas. Och boken skulle förstås inte funnits allt om det inte vore för Marika Stolpe, som delar mitt intresse för folklore. Till nästa år kommer den dessutom att finnas tillgänglig även på engelska, i översättning av Clare Barnes som under hösten utfört hjältedådet med att överföra alla möjliga och omöjliga uttryck för folklig humor, verser, konstiga namn och dialektala ord till engelska.
Jag medverkade i en rad olika poddar under året: Stolpe Stories, Fruktansvärda monster, Avtryck, Axess är några av dem. Där pratade jag om allt från årets traditioner till älvor, monster, vålnader, häxor, snömannen, mara, varulv, myling och allt möjligt annat som kan stuvas in under rubriken Folklore och Fantastik. Men roligast av allt var kanske ändå att jag gjorde En förtrollad värld, en serie med tre specialprogram som sändes i SR P1 i samband med julens storhelger, tillsammans med Urban Björstadius. I dem samtalar vi om hur folktron speglar en värld där det förtrollade var något farligt. Du hittar det första programmet här: https://sverigesradio.se/avsnitt/en-fortrollad-varld–2
Radio är en underbart sätt att nå ut på men vilken glädje det varit i att också kunna vara ute bland folk igen och möta publiken öga mot öga i föreläsningar och berättarstunder! Samtidigt är det spännande med de nya möjligheter som öppnats upp under pandemin för digitala möten. Jag har varit på museum, bibliotek, hos hembygds- och släktforskarföreningar, på arbetsplatser, festivaler och hemma vid min dator för att berättat om väsen och sagor, om fantasy, om folklore kring mat, om trädgårdens folktro och om trådarnas magi, om den farliga julen och mycket annat för vuxna och för barn. Och som alltid är det bästa med dessa tillfällen alla berättelser och kloka tankar som jag får tillbaka från de som lyssnar!
Här ovan är jag på Karleby/Kokkola stadsbiblotek i Finland för att berätta om folktro kring naturens väsen i programet Skogens folk under Nordiska kulturveckan. Och nedan en bild från Medeltidsveckan på Gotland där jag höll föreläsningar om väsen för vuxna och också berättarföreställningen En lektion i äventyr för barn tillsammans med min trollkarl- och gycklarvän Caligari. Det fina fotot är taget av Iduna Pertoft Sundarp.
Det har blivit flera artiklar för olika tidskrifter, en förmedlingsform som jag tycker om eftersom den når ut till läsare som jag kanske annars inte hade funnit. Jag har bland annat skrivit för facktidningar som Byggarbetaren och Sjömannen och för populärvetenskapliga tidskrifter med naturvetenskaplig inriktning som Populär Astronomi. Det speglar också, tänker jag, hur brett folkloristiken är som ämne och vilket stort intresse det finns hos allmänheten för de områden vi studerar.
En dag ringde Populär Historia och frågade om de fick intervjua mig om mina böcker, folklore som kulturhistoria och om växelverkan mellan folklore och fantasy i populärkulturen. Det är ju några av mina favoritområden så det tackade jag förstås med glädje ja till (och pratade sedan halvt ihjäl den stackars intervjuaren…).
2022 var året då de fysiska konferenserna tog fart igen och alla de som ställts in under de föregående åren hölls, inte sällan samtidigt, under de varma sommarmånaderna. Även om jag avstod från många av dem – för på sommaren är sommarlov med barnen viktigare än alla konferenser i världen – så var det ett snoende hit och dit. De som lämnade djupast avtryck, om än på olika sätt, var den stora etnologiska och folkloristiska ämneskongressen RE: 22 som hölls på Island och den betydligt mindre, men naggande goda, litteraturvetenskapliga konferensen The Fantastic in Cultural History – Inventorying a growing research field på Linnéuniversitetet i Växjö. Jag har redan skrivit om dem på bloggen så jag går inte närmare in på dem här men båda bjöd på en fin blandning av möten med akademiska kollegor, vackra naturupplevleser, spännande diskussioner och nya tankar. Här nedan ett foto från friluftsmuseet Árbæjarsafn på Island (där jag ständigt var ännu rufsigare i håret än vanligt).
En av förra årets absolut roligaste projekt var kursen Skriv om folktrons väsen, som jag höll i Skrivarakademins (Folkuniversitetet) regi under hösten. Så många spännande, fantasifulla, roliga, hemska och finurliga berättelser som deltagarna skapade! Och så många intressanta diskussioner om folktro, fantasitik, sagor och skrivande det blev. Utöver det har jag också varit skrivarcoach i några olika skönlitterära projekt och förstås också hjälpt studenter som är intresserade av folkloristik.
Jag har inte hunnit med så mycket eget skönlitterärt skrivande som jag skulle önska den senaste tiden men det har i alla fall blivit tre noveller. En av dem, Trädgårdsmästarens stuga, vann till min oförställda glädje andra pris LitterArt och tidskriften Traktens novelltävling med Maria Gripe tema. Maria Gripe har varit en av mina favoritförfattare sedan barndomen och det kändes fint att juryn tyckte att novellen var i hennes anda. Här finns den att läsa, om någon skulle vilja: https://trakten.nu/6-novellnumret/tradgardsmastarens-stuga/ De två andra novellerna har båda museitema: Toner ur det förgågnas magi i antologin Minnenas musik (Miramirs förlag) och Museets hjärta i Jul igen: natten går tunga fjät (Nohiding förlag).
Nu är det inte utan att jag börjar bli lite matt och jag gissar att ni, om ni orkat följa med mig ända hit, också är det så jag tror jag tar och avslutar här. Tänk ändå så mycket förtrollning och fantastiska saker det ryms i ett år. Nu ser jag fram emot nya möten, nya berättelser och nya bokprojekt som väntar.
Livet har varit galet intensivt den sista månaden och jag har inte hunnit skriva något om att ”Folktrons väsen. Encyklopedi” nu har kommit ut! Den är skriven för alla som delar min kärlek till folkloren om väsen. I den hittar du berättelser och föreställningar om jättar, vättar, troll, skogsrået, näcken, bysen, älvor, tomten, lindormen, vittror, havsfrun, sjöodjur och många fler av de varelser som befolkade (och fortfarande befolkar) landskapet i föreställningsvärlden.
Den är väldigt fint illustrerad med bilder som valts ut av Beatrice Gullström och vackert formgiven av Nina Ulmaja. Min förhoppning under skrivandet var att hitta en berättarform som både når fram till den som precis börjat intressera sig för folktrons väsen (och för folkloristikens forskningsfält) och till den som kommit en bit på väg och letar efter vägar till fördjupning. Jag vet förstås inte om jag lyckats med detta men jag hoppas att det är en bok som kan skänka både kunskap och glädje.
Boken finns att köpa i en del fysiska bokhandlar (i NK.s bokhandel, Hedegrens bokhandel, SF-bokhandeln och i vissa Akademibokhandlar till exempel) och så över nätet förstås (Bokia, Ad libris och liknande). Och om du vill rekommendera den till ditt lokala bibliotek så skulle jag bli glad, för jag vill förstås gärna att så många som möjligt ska ha möjlighet att läsa den.
Medan de sista resterna av midsommarmagi ännu dröjer sig kvar omkring oss, kan jag med glädje meddela att min barnbok ”Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen” nu finns att köpa som e-bok.
Den passar särskilt bra för barn mellan 6-9 år (plus/minus något år beroende på om man läser själv eller lyssnar när någon annan läser högt). Under några veckor framöver går det bra att beställa den direkt från mig genom att swisha 19 kronor till 0706-259874. Skriv väsen och din e-mail som meddelande.
Senare i sommar kommer det även en tryckt upplaga, mer information om denna, och vart du då kan köpa böckerna, kommer när det närmar sig.
Det har varit mycket prat och skriverier om troll sista tiden. Troll är helt klart det nya inneväsendet i både kulturella och populärkulturella kretsar. De är hetare än vampyrer och spås till och med få en ny karriär i Hollywood 😉
Hur det än blir med den saken är jag förstås glad över det stora intresset för folktrons väsen, eftersom detta område har varit ett av mina största intressen inom folkloristisk forskning i drygt tjuga år.
När det gäller troll finns det en del förvirring över vad ett troll egentligen är, har jag märkt i samtal med journalister och andra. Förvirringen grundar sig i att det finns två sorters troll inom folkloren och att i nutida föreställningar blandas dessa ofta samman.
I folktro och sägner berättades det om troll som levde i berg, gravkummel eller under stora stenar. De såg ut som människor (i alla fall var de så de valde att visa sig men eftersom de kunde förvända synen på folk var det förstås svårt att säga med säkerhet) fast ofta vackrare och iklädda dyrbara kläder än vanliga människor. De hade stora skatter och osynlighetshattar. Oförsiktiga människor kunde bli bergtagna och tvingas leva med trollen inne berget och de tog människobarn ur vaggorna och la sina egna bortbytingar där i stället.
I folksagorna finns storväxta, fula troll som ofta påminner en del om jättar. Det är nog främst sagoböckernas illustrationer som påverkar vår fantasi när vi föreställer oss hur sagornas troll ser ut. Trollen i folksagorna håller också människor fångna och har skatter men berättelserna om dem skiljer sig från de om sägnernas troll.
Det där med att göra skillnad på sagor och sägner kan kanske verka lite fånigt men det är något man gör inom folkloristiken för att kunna studera berättelser och vilken betydelse de hade/har för berättare och åhörare.
Sägnerna är korta berättelser som gör anspråk på att vara något som verkligen hänt, ofta är det en namngiven person i bygden som sägs varit med om händelserna. Sagorna är längre och handlar om fantastiska saker för länge, länge sedan eller långt borta östan om sol och västan om måne. De berättas inte som om de var sanna och man trodde i allmänhet inte på dem.
Självklart finns det ingen klar gräns mellan de olika genrerna, en berättartradition lever ju sitt eget liv och bryr sig inte om gränser. Men för förståelsen av folktro, sagor och sägner kan det vara bra att känna till att skillnaderna ändå finns.
Nu måste jag sluta för idag, min egna trollunge drar mig i håret och tycker att det är dags att hitta på något annat 🙂
Skogsvandrare, svampplockare och lajvare gör bäst i att se sig om i terrängen innan de lägger sig ner och tar en tupplur på marken. Upptäcker man ett berg, en stor sten eller ett gammalt gravröse i närheten är det bara att gå vidare. Risken är nämligen stor att det bor troll där och den som lägger sig att sova utanför riskerar att bli bergtagen. Blir man det är goda råd dyra – men det är lyckligtvis inte omöjligt att ta sig ut. Vill du veta hur gör du klokt i att lyssna på Morgonpasset i P3 imorgon bitti klockan 8, för då kommer jag att vara där och prata om troll 😉
Vi har vitterväder hos oss just nu! Regn och solsken samtidigt. Det ser verkligen något särskilt ut, inte undra på att det blivit omtalat i fantasifulla ordalag. Då kärnar trollen smör, fan håller fest och skogsrået tvättar sin smörkärna…
Om det är någon som har hört något annat uttryck för eller lekfull förklaring till detta slags väder får ni gärna berätta det för mig:)
Jag sitter med en kopp te och skriver vid köksbordet medan åskregnet smattrar mot fönstret. Vi är nyss hemkomna från en resa norröver och ett äventyrligt besök i Hälsingland och Trolska Skogen ( http://www.trolskaskogen.se/ ) där man kan gå trollstigen genom den vindlande, vackra skogen.
På väg genom skogen
Först träffade vi fen Gullfina, som lånade oss en magisk bok som vägledning när vi gav oss av på vandringen.
Farmor läser i Gullfinas bok
En skyddande amulett fick vi också med oss och det kan ju vara bra att ha i trollskogen.
Amuletten
Många underliga varelser mötte vi på vägen och mycket fick vi lära oss om både det ena och det andra.
Vem bor här?
Att vara folklorist kan ibland vara mycket farofyllt….
Smaug?
Folklorist trotsar faran
För mig var besöket spännande på flera sätt. För ungefär ett år sedan skrev jag en text om folktro till Trolska skogens hemsida (http://www.trolskaskogen.se/show/object.asp?oid=80) och ända sedan dess har jag varit väldigt nyfiken på hur det ser ut i verkligheten. Nu vet jag!
Vitmossa
Hur vi idag förhåller oss till och använder oss av äldre dagars folklore är ett område som intresserar mig mycket. I Trolska skogen arbetar många människor ideellt både för att på ett fantasifullt sätt sprida kunskap om folktro, sagor och sägner samtidigt som man använder dessa på ett nytt sätt för att diskutera och förhålla sig till nutida frågor om exempelvis miljö och naturvård.
Små fotspår
Sett ur ett folkloristiskt perspektiv tycker jag att Trolska skogen är fascinerande, inte minst för den lekfulla blandningen av folktro, sagoboksstämning och fantasy/lajvinsomfluenser som möter besökarna. För det är ju så, att vi inte kan återberätta eller levandegöra något utan att i någon mån sätta vår egen prägel på det och på så sätt både skapa en fortsättning på traditionen och samtidigt påverka vår tids uppfattning om vad människor trodde förr.
Mystiska små hus
Besöket avslutades med god saft- och muffinsfika på det mysiga skogscaféet och ett spännande samtal om folktro med med Helena Brusell, som är projektledare för Trolska Skogen.
Och så här vackert var det i Mellanfjärden, samhället alldeles nära trollstigen…
Lindormar och Lusbrädor 