Det var en gång en drottning…

…som regerade sitt land under många, långa år. En del var ljusa, fyllda med glädje, andra var mörka och stormiga. Världen omkring henne förändrades men drottningen förblev densamma. Hon var drottningen och drottningen var hon. Tills hon en dag dog och lämnade ett hål efter sig i sagan…

Bilderkännande till: OpenClipart-Vectors

Oavsett vad man tycker om monarkin som företeelse (och jag för min del tycker mycket) så lyckades Queen Elizabeth II fascinera en hel värld med sitt stoiska lugn och sin seghet – hon har regerat längre än någon annan brittisk monark, ridit ut många stormar och i denna process kommit att få förkroppsliga arketypen av Drottningen. Som sådan gjordes hon redan under sin livstid till en fiktiv karaktär, tolkad i litteratur och i film – och förstås också i människors samtal med varandra – som både den goda och den onda drottningen. Malin Ullgren skriver i dagens DN om hur hon som flicka letade efter förtrollning och fann den i Queen Elizabeth och hennes koppling till historien.

Inom folkloristik, historia och litteraturvetenskap har tanken om det förflutna som en sagotid diskuterats länge. En grå vardag lyses upp av föreställningen om en tid då troll, älvor och vittror gömde sig i skymningsskuggorna och drakar ibland kunde ses fara över himlen i lysande gnistregn. Då djuren, åtminstonde några av dem, kunde tala och även den fattigaste av kökspigor eller vallpojkar kunde ge sig av på magiska äventyr och sluta som drottning eller kung. Astrid Lindgren kallade i Bröderna Lejonhjärta detta mytiska förr-i-tiden för ”sagorna och lägereldarnas tid”, en fras som kärnfullt ringar in ett narrativa knep som använts av berättare i tusentals år: att placera det magiska och mest fantastiska långt borta i ett diffust förflutet och i utkanten av världen. I berättandet av folksagor fick lyssnaren veta vilken sorts berättelse de skullle förvänta sig i de inledande orden:

Det var en gång…

I ett land östan om sol och västan om måne fanns en gång…

Det var, och det var inte…

Föreställningen om det förflutnas sagovärldar är, menar många forskare (varav jag är en) en del av nutidens förtrollning, en förtrollning som existerar i växelspel men populärkulturen. Denna förtrollning kan infinna sig utan förvarning under ett ögonblick för att vara över i nästa. Men sett ur ett annat perspektiv finns förtrollningen alltid där, som en underström i människors medvetenade där naturvetenskapliga teorier, sagoväsen och gudar från olika religioner virvlar runt varandra för att ibland stiga upp till ytan och för en stund dominera föreställningsvärlden (en tankefigur inspirerad av J.R.R Tolkiens allegoriska sagokittel och Lauri Honkos folkloristiska teori om latenta och auktualiserade förställningar).

Förtrollningen kommer till uttryck i fiktiva berättelser där magi, fantastiska varelser och sagoinspirerade äventyr får ta plats men också i tendensen att vilja se verkligheten, eller för den delen att framställa sig själv, i ett sagans skimmer. Här passar bilden av den framlidna brittiska drottningen in väl. Hon levde ett liv som för många ter sig osannolikt sagolikt med slott, juveler, vackra klänningar, hästdroskor – och makt. Det var också ett mycket långt liv, och hon regerade under största delen av det – en fixstjärna i en samhälle statt i ständig förändring. Och hon dog i en tid när världen skakar och gränsen mellan fiktion och verklighet ter sig mer otydlig än någonsin. Tiden får visa om hålet efter drottningen kan fyllas med en kung eller om det är dags för en annan sorts saga att börja.

Litteratur: Arvidsson, Alf. 1999. Folklorens former. Lund. Curry, Alice, 2013: Environmental crisis in young adult fiction: a poetics of earth. Hampshire. Gustafsson Reinius, Lotten. 2002: Den förtrollade zonen: lekar med tid, rum och identitet under Medeltidsveckan på Gotland. Falun. Holmberg, John-Henri. 1995. Fantasy. Fantasylitteraturens historia, motiv och författare. Lund. Partridge, Christopher: 2004/2006. The re-enchantment of the West. Alternative spiritualities, sacralization, popular culture, and occulture. Vol. 1 och 2. London. Palmenfelt, Ulf. 2017. Berättade gemenskaper individuella livshistorier och kollektiva tankefigurer. Johanneshov. Wall, Tora, 2018: Lekfulla möten och allvarsamma speglingar. Stämning och kontrast i Trolska skogen. I Under ytan: Kulturanalyser av det bortglömda, dolda och triviala. Budkavlen: Tidskrift för etnologi och folkloristik. Red. Fredrik Nilsson och Lena Marander-Eklund. S. 67–84. Åbo.

Troll i sagor och sägner

Det har varit mycket prat och skriverier om troll sista tiden. Troll är helt klart det nya inneväsendet i både kulturella och populärkulturella kretsar. De är hetare än vampyrer och spås till och med få en ny karriär i Hollywood 😉

Hur det än blir med den saken är jag förstås glad över det stora intresset för folktrons väsen, eftersom detta område har varit ett av mina största intressen inom folkloristisk forskning i drygt tjuga år.

När det gäller troll finns det en del förvirring över vad ett troll egentligen är, har jag märkt i samtal med journalister och andra. Förvirringen grundar sig i att det finns två sorters troll inom folkloren och att i nutida föreställningar blandas dessa ofta samman.

I folktro och sägner berättades det om troll som levde i berg, gravkummel eller under stora stenar. De såg ut som människor (i alla fall var de så de valde att visa sig men eftersom de kunde förvända synen på folk var det förstås svårt att säga med säkerhet) fast ofta vackrare och iklädda dyrbara kläder än vanliga människor. De hade stora skatter och osynlighetshattar. Oförsiktiga människor kunde bli bergtagna och tvingas leva med trollen inne berget och de tog människobarn ur vaggorna och la sina egna bortbytingar där i stället.

I folksagorna finns storväxta, fula troll som ofta påminner en del om jättar. Det är nog främst sagoböckernas illustrationer som påverkar vår fantasi när vi föreställer oss hur sagornas troll ser ut. Trollen i folksagorna håller också människor fångna och har skatter men berättelserna om dem skiljer sig från de om sägnernas troll.

Det där med att göra skillnad på sagor och sägner kan kanske verka lite fånigt men det är något man gör inom folkloristiken för att kunna studera berättelser och vilken betydelse de hade/har för berättare och åhörare.

Sägnerna är korta berättelser som gör anspråk på att vara något som verkligen hänt, ofta är det en namngiven person i bygden som sägs  varit med om händelserna. Sagorna är längre och handlar om fantastiska saker för länge, länge sedan eller långt borta östan om sol och västan om  måne. De berättas inte som om de var sanna och man trodde i allmänhet inte på dem.

Självklart finns det ingen klar gräns mellan de olika genrerna, en berättartradition lever ju sitt eget liv och bryr sig inte om gränser. Men för förståelsen av folktro, sagor och sägner kan det vara bra att känna till att skillnaderna ändå finns.

Nu måste jag sluta för idag, min egna trollunge drar mig i håret och tycker att det är dags att hitta på något annat 🙂

Trollberg?