En dryg vecka innan jul började jag skriva på ett inlägg som handlade om alla saker som gått bra yrkesmässigt under året, saker jag var glad över som föreläsningar, nya radioprogram, översättning och nästa bokprojekt. Jag var väldigt trött efter en intensiv höst men också väldigt lyckligt. Längtade efter ett par veckors ledighet, julpysslade med barnen och planerade jullovet. Men istället slutade 2022 i sorg och saknad när min käre pappa hastigt gick bort den 20 december. Det är fortfarande svårt att förstå och jag saknar honom så att det värker.

Det är svårt att fånga en hel människa, ett helt liv med alla dess glädjeämnen och bekymmer, i några raders text. Pappa var en mångsidig man. Han föddes i Valleviken, Rute socken på Gotland (på övervåningen i det andra huset i Röda raden, räknat från stora vägen). Även om familjen senare blev tvungna att flytta till fastlandet på grund av brist på arbete förblev Gotland nog alltid den plats som var mest ”hemma” för pappa. Efter att ha arbetat med många olika saker – på fabrik, som ingenjör på Volvo och som lärare i Norrland – blev han så småningom folklivsforskare och docent i ämnet. Hans avhandling och post-doc. handlade båda om folkliga föreställningar kring tjuvmjölkande väsen och han fortsatte sedan med att forska om trolldomsprocesser på Gotland. Det resulterade i två böcker: ”Hon var en gång tagen under jord” och ”Det ropades i skymningen”. Den senare är min mor, Bodil Nildin-Wall, officiell medförfattare till men det grämde pappa något gruvligt att hon inte stod som författare även till den första boken eftersom de arbetade så mycket tillsammans. Pappa var väldigt gripen, minns jag, av dessa kvinnors hårda öden, den vänskap de visade varandra och orättvisan i hur de behandlades.

Efter pensionen hittade pappa ett nytt liv där helt andra saker fyllde dagarna: biodling, båtar, odling, snickeri, och målning. Han tyckte det var skönt att arbeta med händerna igen men behöll kärleken till folktro, historia och berättelser hela livet. Nu fick hans egna berättelser också mer plats. Från min barndom minns jag med värme historier om hans vilda äventyr som sjörövare tillsammans med en enbent kapten, en tjock matros som var väldigt förtjust i öl, en talande katt och en pelikan. När barnbarnen kom fick dessa karaktärer sällskap av en busig spökmus, som brukade bita deras morfar i tårna (påstod han i alla fall, ingen annan har lyckats få syn på spökmusen).

Jag saknar dig, pappa, men jag är glad över alla berättelser och alla kärleksfulla minnen.