Förra helgen var jag på besök i Göteborg och fick då, till stor glädje för mitt nördiga folkloristhjärta, höra talas om napptrollen i skogarna runt Härlanda.

För några år sedan skrev jag en artikel om ritualer för småbarn i samband med att de skall sluta med napp. Det är för många barn ett stort steg och därför har det bland föräldrar vuxit fram olika ritualer som går ut på att barnet överlämnar de kvarvarande napparna till någon som ”behöver” dem eller hänger/lämnar dem på en speciell plats (ofta där andra barn, före dem, har lämnat sina nappar så att de ser att den egna nappen ingår i ett större sammanhang). En sorts rite de passage för småttingar helt enkelt. Det finns oändligt många varianter på formen för ritualen: hänga dem i nappträd, nappometern på Liseberg, lämna dem till kattungarna på Skansen, ge dem till fåglar eller andra djur i skogen, ge/skicka dem till tomten eller lämna dem i en stubbe till rumpnissarna är några av de exempel jag har stött på.

När min äldsta son skulle sluta med napp gick vi till ett ihåligt träd där han fick lägga dem som gåva till trollungarna i berget bredvid. Jag minns att jag på vägen hem funderade på den intressanta transformation som begreppet troll har genomgått på vägen från folktrons och folksagornas troll, till trollen i de litterära sagorna och sagoboksillustrationerna och fram till dagens populärkultur. Gissningsvis får trollungarna ta emot många nappar med tanke på deras starka ställning i barnkulturen.

Men för att återgå till napptrollen, som om jag förstått det rätt var byggda figurer (alltså inte bara fiktiva karaktärer) så grumlades min glädje av att jag inte gå kunde gå och titta på dem (eller be min sambo fotografera dem) eftersom de tydligen var borttagna vid en upprensning. Jag hoppas att de kommer tillbaka, då skall jag absolut återkomma till detta ämne med bilder.