– Det var väl bra synd med den där gamla eken sa den äldre damen på sätet bredvid mig i bussen plötsligt.

Jag var på väg till jobbet och satt och tänkte på allt och ingenting men jag förstod med en gång vad hon syftade på. Vi var alldeles i närheten av platsen där den så kallade TV-eken i Stockholm hade stått under så många hundra år, tills den efter många protester och motsägelsefulla expertutlåtanden höggs ner förra året. Jag nickade, för visst verkar det som om det finns mer än en hund begraven i den där historien (http://www.dn.se/blogg/epstein/2011/11/28/arboristgruppens-slutsats-tv-eken-falldes-helt-i-onodan/ ).

Sedan var jag tvungen att kliva av men jag fortsatte att tänka på träd och vår fascination av dem. Vi människor verkar ha haft ett speciellt förhållande till träd sedan urminnes tider. I den fornnordiska mytologin fanns världsträdet Yggdrasil. Om detta finns skaldat i den poetiska Eddan:

En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den.

Dess höga stam är stänkt med vitgrus,

dädan kommer dagg som i dalar faller,

grön står asken vid Urds brunn alltid.

Träden hade en viktig plats i den fornnordiska kulten och i bondesamhällets folktro har träd med speciella utseenden förknippats med trolldom och sjukdomsbot. Tandvärksträd till exempel, dit man kunde gå för att sätta bort värken när man fick problem med tänderna (”att sätta bort” var en vanlig botningsmetod och bygger på tanken på att sjukdom och värk var orsakat av något ont som kunde drivas ur kroppen). Med en sticka eller spik petade man på den onda tanden och satte sedan spetsen i trädet, då skulle värken föras över till trädet.

Men idag är träden – särskilt gamla träd – för många en symbol för naturen och för den sinnesfrid och det lugn som många av oss söker där, i en tid då de flesta lever stressade storstadsliv. Inte konstigt att det gör ont i själen när ett ståtligt gammelträd, som trotsat staden i så många hundra år, faller för yxan.