– Det var väl bra synd med den där gamla eken sa den äldre damen på sätet bredvid mig i bussen plötsligt.
Jag var på väg till jobbet och satt och tänkte på allt och ingenting men jag förstod med en gång vad hon syftade på. Vi var alldeles i närheten av platsen där den så kallade TV-eken i Stockholm hade stått under så många hundra år, tills den efter många protester och motsägelsefulla expertutlåtanden höggs ner förra året. Jag nickade, för visst verkar det som om det finns mer än en hund begraven i den där historien (http://www.dn.se/blogg/epstein/2011/11/28/arboristgruppens-slutsats-tv-eken-falldes-helt-i-onodan/ ).
Sedan var jag tvungen att kliva av men jag fortsatte att tänka på träd och vår fascination av dem. Vi människor verkar ha haft ett speciellt förhållande till träd sedan urminnes tider. I den fornnordiska mytologin fanns världsträdet Yggdrasil. Om detta finns skaldat i den poetiska Eddan:
En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den.
Dess höga stam är stänkt med vitgrus,
dädan kommer dagg som i dalar faller,
grön står asken vid Urds brunn alltid.
Träden hade en viktig plats i den fornnordiska kulten och i bondesamhällets folktro har träd med speciella utseenden förknippats med trolldom och sjukdomsbot. Tandvärksträd till exempel, dit man kunde gå för att sätta bort värken när man fick problem med tänderna (”att sätta bort” var en vanlig botningsmetod och bygger på tanken på att sjukdom och värk var orsakat av något ont som kunde drivas ur kroppen). Med en sticka eller spik petade man på den onda tanden och satte sedan spetsen i trädet, då skulle värken föras över till trädet.
Men idag är träden – särskilt gamla träd – för många en symbol för naturen och för den sinnesfrid och det lugn som många av oss söker där, i en tid då de flesta lever stressade storstadsliv. Inte konstigt att det gör ont i själen när ett ståtligt gammelträd, som trotsat staden i så många hundra år, faller för yxan.
Lindormar och Lusbrädor 
Kan inte låta bli att undra över vad min Mats tandläkare skulle tycka om den konkurrensen, plånboken skulle nog bli gladare?! Helt överens om träds betydelse för oss genom alla tider från barnsben och uppåt, hade inte Pippi ett sockerdricksträd? Sedan det där egendomliga fenomenet, strax efter jag läst ditt inlägg, skulle jag avanmäla en bok i Hem och trädgård och bläddrade mig framåt utan att läsa (det hade jag gjort tidigare), då blicken plötsligt tvärstannade vid Trädets tid, där omslag, titel och kort sammandrag lovar en hel del, du har säkert redan läst den, jag beställer den på min bokbuss och tackar dig också för detta indirekta tips!
Carin
Jo, visst hade Pippi ett sockerdricksträd – önskar att jag också hade ett:) Trädets tid har jag inte läst, det är jag som får tacka dig för tipset!
Vad roligt att jag kunde ge dig något i utbyte, dina ord väckte ju minnen av träd, som betytt något och kittlade dessutom till att lära mer. Vet att jag kan fråga dig, men känner att jag vill ha mera bark på benen innan och tittade litet i bibliotekskatalogen här hemma, har lagt till ytterligare beställningar eller Johannes Ekman, Skogen i vårt inre och Åke Carlsson, Gastekar och väckefuror, träd med historia – erkännes att då jag först såg titeln så undrade jag vad det stod, du vet det där med att ögat faller på rätt betoning. Ser ut som mina katt- och svampstudier fått en medtävlare tack vare eller på grund av ditt fina inlägg.
Carin
Det tycker jag låter bra:)
Per Östermans bok ”Svenska jätteträd” är också trevlig; Fina bilder, fakta och personliga funderingar om vartannat.
Den har jag faktiskt läst, det är en jättefin bok på alla sätt!
Onsdag 9 maj i programmet ”Trädgårdsonsdag” deltog Christel Kvant en kvinna som hade en stor kärlek till träd. Hon och Pernilla som leder programmet filmades när de gick i en helt fantastisk skog som var nästan förtrollad. En massa helt fantastiska träd filmades. Programmet går i repris och kan säkert också ses på svt-play. När jag såg programmet kom jag ofelbart att tuänka på det du skrivit i din blogg.
Träd väcker en stor vördnad när man ser dem i sin fulla prakt oavsett om de är små och krumma eller om de är väldigt höga och ståtliga.
En skogspromenad är väldigt livsgivande och rofyllt och läker själen.
Vilket bra tips! Många människor berättar om det du skriver, att skogen ger ro och läker själen. Människor (i storstäder) går till skogen eller havet istället för kyrkan idag:)
Uppriktigt så för min del så föredrar jag skogen för man får så många fler intryck i skogen jämfört med kyrkan. Fantasin får sig en extra kick i skogen som jag inte tror att kyrkan kan bidra med då man i kyrkan begränsar sig till att upprepa orden ur en enda bok. För mig så är det inte fantasieggande endast begränsande, men det är ju tur att vi är olika.
Jo, så är det nog för många idag, särskilt för de som lever i stadsmiljö och har inomhusarbete till vardags blir naturen som en själslig fristad (till skillnad mot förr, kanske, då skogen för fler var en arbetsplats och/eller vardagsmiljö.