I morse satt jag med en kopp te och nålband på ett par vantar medan jag tittade på aprilsnöyran utanför fönstret. Då kom jag och tänka på en av mina favoritsägner, där det berättas om en fiskare som gav ett par vantar till den frusna havsfrun. Några veckor senare hörde han någon ropa över vattnet då han var ute på sjön och la nät:

– Det sjuder i tallen, skramlar i hallen, far iland, far iland vantevän.

Då drog han upp sina nät och gav sig av mot land. Strax blåste det upp till storm och många andra fiskare miste livet. De hade inte varit vänliga mot havsfrun och blev inte varnade.

Jag vet inte vad det är med just denna sägen som jag fäst mig vid men jag tycker mycket om den. Här skriver jag ner den som jag minns den, vilket inte gör den riktigt rättvisa men det finns en bättre variant återgiven i Bengt af Klintbergs Svenska folksägner.