Tänk att det är tre veckor sedan nyårsafton! Årets första nymåne har redan övergått i årets första fullmåne. Både dessa tidpunkter har på olika sätt haft stor betydelse för människor i det förflutna. Månens faser hjälpte människor att hålla reda på tiden och man gav därför noga akt på natthimlens skiftningar. Sammanflätat med den praktiska nyttan av månen, som hjälpte människor att hålla reda på när olika sysslor skulle påbörjas och avslutas, fanns även magiska föreställningar och riter knutna till månen.

Nymånen var särskilt laddad med föreställningar. Vid denna tid ansågs det kokt att påbörja nya saker som kunde ha hjälp att månens kraft för att växa. Den första nymånen på det nya året var särskilt betydelsefull. Det var en tidpunkt för spådomar och varsel om det år som skulle komma. Unga kvinnor som var nyfikna på framtiden kunde då ”niga för nyårsny” och fråga: ”Vems skjorta skall jag sy? Vems kaka skall jag baka? Vems maka skall jag bli?”

Den fullmåne som vi vandrade under för några dagar sedan kan ha varit viktig ännu längre tillbaka, i forntiden då människornas rituella liv följde både månens och solens rytm. Den första fullmånen, efter den första nymånen efter vintersolståndet är en av de tidpunkter som föreslagits för ett forntida julfirande. Ett blot under den tid då vintern är som kallast och våren, även om solen vänt och ljuset är på väg tillbaka, fortfarande är långt borta.

Som ni förstår kretsar mina tankar mycket kring månen just nu. Dessa tankar har funnits länge men blev tydligare, och fick fastare form, under arbetet med min bok ”Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender”, som kommer ut på Bokförlaget Stolpe under våren. Ur detta föddes ett nytt projekt som jag smög igång med redan i höstas. Det handlar om den magiska månen och om solen, dessa två fascinerande himlakroppar som dansar omkring varandra uppe på himlavalvet.