Julbrasan och julstocken

Julen var en farlig tid i bondesamhällets föreställningsvärld. Nätterna var långa och mörka, fyllda med magi och väsen. Elden, som gav ljus och värme, var ännu viktigare än i vanliga fall under julnätterna. I en del uppteckningar finns uppgifter om att julbrasan skulle tändas på ålderdomligt sätt med gnideld, en ritual som markerade dess betydelse. Med hjälp av ett snöre och en båge snurrades en spetsad pinne av hårt trä mot något annat av trä, tills friktionen gjorde att det slog gnistor. Dessa matades med fnöske till en låga, med vilken man tände julbrasan. Elden fick inte slockna utan skulle hållas brinnande över julen. På Gotland, och även vissa ställen på fastlandet, bar man in en stock som fick ligga med ena änden in i eldstaden och brinna under hela helgen – men den sista stumpen av julstocken skulle räddas och kastas ut igen eftersom det kunde finnas något skrömt gömt i den.

Foto: Tora Wall

Foto: Tora Wall

Folklore och fantasi i Vetenskapsradion Forum

Under våren har jag och Urban Björstadius gjort fyra nya program om folklore i Vetenskapsradion Forum. Vi har pratat om magiska föreställningar kring nycklar, brunnslock, speglar, träd och källor. Och om Blåkulla, häxprocesser och folkmedicin. Ganska mycket om påsk, en del om första april och faktiskt lite grann om jul också. Folksagor, fantasylitteratur och de varelser och väsen man kan träffa på i fantasins och föreställningarnas värld har vi också hunnit med. Vi avslutar storstilat med berättelser om världens undergång, som domedagen och ragnarök.

Till hösten blir det fyra nya program, så om du har några frågor – eller tankar/berättelser – om folklore får du gärna skicka dem till forum@sverigesradio.se eller till Vetenskapsradion Forum, Sveriges Radio, 105 10 Stockholm.

Följ den här länken om du vill lyssna på vårens program:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1302

Magiska föreställningar: om peppar, nycklar och mindfulness

Det är lätt att förundras, och ibland kanske roas eller uppröras, när man läser folkminnessamlingarnas uppteckningar om magiska föreställningar i bondesamhället. En annan världsbild möter oss där, en världsbild som speglar en tid och ett samhälle med helt andra livsvillkor än vårt eget.

Vardagslivet genomsyrades av magiska föreställningar. På gården fanns (om man hade tur) tomten som höll ordning och hjälpte till med djuren. I skogen härskade skogsrået och på havet kunde fiskare få hjälp (eller stjälpas) av havsrået. Vargen kallades gullfot när man talade om honom, för att inte riskera att kalla på det man fruktade. Och för att skydda fåret mot rovdjur viskade man tyst ”Kom igen till året, med lamm vid låret” när hon skulle ut i vall om våren.

Vid sjukdom och skador användes trolldom för att bota det onda. Barn som led av engelska sjukan drogs genom särskilda träd, där stammen växt så att ett hål bildades i den. Vårtor kunde sättas bort under en sten vid fullmåne. Starkt smakande och/eller luktande saker användes för att bota sjukdomar: peppar, salt, vitlök och brännvin. Sjukdomen sågs som ett levande väsen, vilken skulle drivas ut i kroppen. Det gjorde man ofta genom att ta till det som var etter värre än sjukdomen själv. Ont ska med ont fördrivas, hette det.

En del av det jag nämner ovan känner vi igen idag. Peppar, peppar säger vi om vi har tagit ut något, lycka eller olycka, i förväg. Och många föräldrar och förskolepersonal sväljer hela vitpepparkorn när säsongens vinterkräksjuka drar igång, i hopp om att slippa bli smittade.  En nypa salt över axeln, för att avvärja olycka. En hästsko över dörren för lycka och maskot i väskan när det är dags att skriva prov. Skrock kallas det, med en gnutta förakt, ett skratt eller på fullaste allvar.

Ofta hör man:

”Jag tror egentligen inte på det men jag gör det ändå – för säkerhets skull.”

Skrock är ett ord som folklorister gärna undviker. Det är laddad med en nedlåtande ton och ett ovanifrånperspektiv. Vardagsmagi eller magiska föreställningar talar vi hellre om. Föreställningar som finns invävda i nutidens tankevärld, sida vid sida med det naturvetenskapliga och rationella tänkandet. Föreställningsvärlden förändras självklart med det samhälle den existerar i. En del äldre föreställningar följer med, de som fortfarande betyder något för människor, fast kanske inte i exakt samma form nu som för hundar år sedan. Andra försvinner, eftersom vi inte längre kan relatera till dem.

Och så kommer det förstås till nya. En del lekfulla och oskyldiga, som tanken på att vissa brunnslock betyder tur och andra otur om man kliver på dem.

Andra är mer svårupptäckta – och också mer problematiska. Vi ser dem kanske inte som folklore eftersom de är så självklara i tankevärlden att de accepteras som sanningar. Positivt tänkande och mindfulness, till exempel.  Föreställningar som vuxit fram ur new age och ett allt mer individualiserat samhälle. Ändlösa rader av självhjälpsböcker berättar för oss hur vi skall bli friska, framgångsrika och lyckliga genom att tänka glatt. Och lugna och harmoniska genom att existera i nuet och inte dröja allt för länge vid det mörka och oroande.

De senaste åren har allt fler kritiska röster höjts. Mest aktuell är kanske professor Agnes Wold som påpekat att dessa föreställningar inte bara är svårbevisbara utan också lägger till outhärdliga stressmoment för den som är sjuk eller befinner sig i en svår livssituation.

Salt och peppar

Salt och långpeppar (som importerades under medeltiden)

Julmarknader, äpplen och spöken i Vetenskapsradion Forum

Om julmarknader, äpplen, de dödas julotta, föreställningar om den perfekta julen och mycket mer handlar dagens program i Vetenskapsradion Forum, där jag berättar om julen. Här hittar ni det, om ni vill lyssna: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/647611?programid=1302

stekta äpplen

 

 

 

Julkalendern och föreställningen om förr i tiden.

Årets julkalender är inne på sin andra vecka och, som så ofta, stormar det kring den. Till och med mer än vanligt kanske. Ur ett folkloristiskt perspektiv är förstås själva stormandet egentligen mer intressant än julkalendern i sig.

Dagen innan första avsnittet av Tusen år till julafton visades, pratade jag  om några av dessa stormar i Vetenskapsradion Forum. Fram för allt den kring Trolltider, en av de mest populära julkalendrar som någonsin sänts. Så populär att den visades i repris som julkalender några år senare, då med ett efterspel av den folkkäre folklivsforskaren Ebbe Schön som berättade om folktro, magi och fornnordisk mytologi. Detta orsakade vilda debatter, där en del vuxna tittare  ansåg att det var fel att lära barnen trolldom och hedendom. På Nordiska museets arkiv finns flera volymer med upprörda brev och sönderriva julkalendrar som sändes till SVT i protest.

Liknade reaktioner fick även Mysteriet på Greveholm, efter ett avsnitt där barnen leker anden i glaset (man kan jämföra detta med debatterna kring Harry Potter, där vissa kritiker ansåg att det var farligt att uppmuntra barn till magi).

Årets julkalender kritiseras av helt andra skäl. Den handlar inte om jul. Den har ingen sagostämning. Den är trist och full med fakta. Fast opedagogisk. Programledarna är tråkiga. Eller för roliga men inte på ett sätt som passar barn.

På många sätt är kritiken raka motsatsen till kritiken av de ovannämnda kalendrarna (det är lite lustigt, tycker jag, hur man än vänder sig har man liksom alltid rumpan bak.)

Men varför är just julkalendern så laddad, jämfört med andra barnprogram? Säkert beror det på att den är en del av julen, den största av alla högtider i Sverige. Fylld av traditioner, gamla och nya, som blandas i ett virrvarr av glädje, förväntan och stress. Vi firar jul för att det är roligt, av religiös övertygelse, för att få tillfälle att samlas, för att vi måste, för att bryta vardagslivets monotoni och av tusentals andra skäl.

Julen är en del av vår identiteten, då vi gärna vänder oss bakåt i tiden i sökande efter rötter, trygghet och en känsla av tillhörighet. Julens traditioner förknippas med ”förr i tiden”, ett förr som vi aldrig upplevt men ändå längtar tillbaka till.

Ser man det på detta sätt borde ju Tusen år till julafton upplevas som den perfekta julkalendern. Men kanske är problemet att det förr som skildras där saknar sagostämning. Det är inte ett förr fyllt av magi, hjältar och fantastiska äventyr, på det sätt som det förflutna ofta framställs. Istället är det ett förr som är rått och hårt, där barn svälter, säljs eller hamnar på barnhus. Tusen år till julafton stör illusionen av julen som en tid då vi för en kort stund kan återvända till ett enkelt, sagoskimrande förr, fyllt med röda äpplen, doften av pepparkakor och bjällerklang från slädarna som far fram över den vita snön.

Ett förr som aldrig har funnits.

Här hittar ni avsnittet om hedniska julkalendrar i Vetenskapsradion Forum: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/641207?programid=1302

gryta

 

 

Ny blogg: Folkloristen berättar på Nordiska museets hemsida

Sedan några dagar tillbaka skriver jag om folktro, sagor, sägner och annat spännande på min blogg Folkloristen berättar på Nordiska museets hemsida. Besök mig gärna där och läs om midsommarnattens magi!: http://www.nordiskamuseet.se/blogg/folkloristen-berattar

Den här bloggen kommer så småningom att förändras så att de båda bloggarna inte blir identiska, hur vet jag inte riktigt ännu men chansen är nog stor att fantasy och superhjältar får ännu större utrymme…

Pressbild, Tora Wall

Tomten bakar bröd

Tomten är nog mitt favoritväsen. En liten, gråklädd gubbe som hjälper till på gården. Tar hand om djuren, ser till att folk uppför sig och drar till sig lycka och välgång. Lite vresig kanske men det får man väl stå ut med, tycker jag.

Det finns något väldigt tilltalande med tanken på en osynlig medhjälpare, som hugger i när man själv inte riktigt hinner med. Jag önskar att jag hade en kökstomte, då skulle det kanske äntligen bli ordning i mitt kök. Och helt omöjligt verkar det inte vara. Det finns berättelser om tomtar som hjälpte pigorna med sina sysslor.

I några roliga sägner berättas det om tomten som hjälper till att baka bröd, så att pigan får sova en stund. Men hon gör misstaget att inte förklara tillräckligt noga för tomten hur han skall göra (det är alltid viktigt att vara väldigt precis när man skall ge övernaturliga väsen ett uppdrag). Istället för att baka  ut degen till brödkakor häver tomten in den i ugnen i en stor hög och när pigan vaknar är degen förstörd. Fast det ordnar sig ändå, förstås. När hon börjar gråta blir tomten också ledsen. För att gottgöra sitt misstag kilar han över till granngården, där de också bakar, och byter ut sitt misslyckade bak mot deras välgräddade, doftande brödkakor.

Troll i sagor och sägner

Det har varit mycket prat och skriverier om troll sista tiden. Troll är helt klart det nya inneväsendet i både kulturella och populärkulturella kretsar. De är hetare än vampyrer och spås till och med få en ny karriär i Hollywood 😉

Hur det än blir med den saken är jag förstås glad över det stora intresset för folktrons väsen, eftersom detta område har varit ett av mina största intressen inom folkloristisk forskning i drygt tjuga år.

När det gäller troll finns det en del förvirring över vad ett troll egentligen är, har jag märkt i samtal med journalister och andra. Förvirringen grundar sig i att det finns två sorters troll inom folkloren och att i nutida föreställningar blandas dessa ofta samman.

I folktro och sägner berättades det om troll som levde i berg, gravkummel eller under stora stenar. De såg ut som människor (i alla fall var de så de valde att visa sig men eftersom de kunde förvända synen på folk var det förstås svårt att säga med säkerhet) fast ofta vackrare och iklädda dyrbara kläder än vanliga människor. De hade stora skatter och osynlighetshattar. Oförsiktiga människor kunde bli bergtagna och tvingas leva med trollen inne berget och de tog människobarn ur vaggorna och la sina egna bortbytingar där i stället.

I folksagorna finns storväxta, fula troll som ofta påminner en del om jättar. Det är nog främst sagoböckernas illustrationer som påverkar vår fantasi när vi föreställer oss hur sagornas troll ser ut. Trollen i folksagorna håller också människor fångna och har skatter men berättelserna om dem skiljer sig från de om sägnernas troll.

Det där med att göra skillnad på sagor och sägner kan kanske verka lite fånigt men det är något man gör inom folkloristiken för att kunna studera berättelser och vilken betydelse de hade/har för berättare och åhörare.

Sägnerna är korta berättelser som gör anspråk på att vara något som verkligen hänt, ofta är det en namngiven person i bygden som sägs  varit med om händelserna. Sagorna är längre och handlar om fantastiska saker för länge, länge sedan eller långt borta östan om sol och västan om  måne. De berättas inte som om de var sanna och man trodde i allmänhet inte på dem.

Självklart finns det ingen klar gräns mellan de olika genrerna, en berättartradition lever ju sitt eget liv och bryr sig inte om gränser. Men för förståelsen av folktro, sagor och sägner kan det vara bra att känna till att skillnaderna ändå finns.

Nu måste jag sluta för idag, min egna trollunge drar mig i håret och tycker att det är dags att hitta på något annat 🙂

Trollberg?

Niga för ny

Den första nymånen på det nya året troddes ha en särskild kraft. Ogifta kvinnor kunde då niga för nymånen för att få reda på vem de skulle gifta sig med:

”God dag, nyårsny!

Säg mig vems bröd jag skall baka,

vems säng jag skall bädda,

vems barn jag skall föda.”

Men  nyårsnymånen kunde också kallas för nykung och hälsas för att påverka det kommande året till att bli ett rikt år med välfödda djur och goda skördar.

Så håll utkik efter nymånen och kom ihåg att hälsa den ordentligt!