Julen var en farlig tid i bondesamhällets föreställningsvärld. Nätterna var långa och mörka, fyllda med magi och väsen. Elden, som gav ljus och värme, var ännu viktigare än i vanliga fall under julnätterna. I en del uppteckningar finns uppgifter om att julbrasan skulle tändas på ålderdomligt sätt med gnideld, en ritual som markerade dess betydelse. Med hjälp av ett snöre och en båge snurrades en spetsad pinne av hårt trä mot något annat av trä, tills friktionen gjorde att det slog gnistor. Dessa matades med fnöske till en låga, med vilken man tände julbrasan. Elden fick inte slockna utan skulle hållas brinnande över julen. På Gotland, och även vissa ställen på fastlandet, bar man in en stock som fick ligga med ena änden in i eldstaden och brinna under hela helgen – men den sista stumpen av julstocken skulle räddas och kastas ut igen eftersom det kunde finnas något skrömt gömt i den.

Foto: Tora Wall