Vem väntar vi på i advent?

Idag är det första advent, dagen då vi tänder första ljuset och väntan på julen börjar. Advent betyder ankomst och ursprungligen syftade ordet på föreställningen om Jesus födelse på juldagen. Men tiderna, och traditionerna förändras, och idag är det – åtminstonde inte i norden – inte så många som ser julen som huvudsakligen ett firande av Kristus ankomst. Men vem, eller vad, väntar vi då på? För barn är kanske frågan inte särskilt svår att besvara: jultomten. En relativt ny och väldigt spännande gestalt i folkloren, som jag kommer att återkomma till i december.

20161126_152203

Jultomten i sitt postkontor på Tomteland

Folklore och fantasi i Vetenskapsradion Forum

Under våren har jag och Urban Björstadius gjort fyra nya program om folklore i Vetenskapsradion Forum. Vi har pratat om magiska föreställningar kring nycklar, brunnslock, speglar, träd och källor. Och om Blåkulla, häxprocesser och folkmedicin. Ganska mycket om påsk, en del om första april och faktiskt lite grann om jul också. Folksagor, fantasylitteratur och de varelser och väsen man kan träffa på i fantasins och föreställningarnas värld har vi också hunnit med. Vi avslutar storstilat med berättelser om världens undergång, som domedagen och ragnarök.

Till hösten blir det fyra nya program, så om du har några frågor – eller tankar/berättelser – om folklore får du gärna skicka dem till forum@sverigesradio.se eller till Vetenskapsradion Forum, Sveriges Radio, 105 10 Stockholm.

Följ den här länken om du vill lyssna på vårens program:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1302

Julmarknader, äpplen och spöken i Vetenskapsradion Forum

Om julmarknader, äpplen, de dödas julotta, föreställningar om den perfekta julen och mycket mer handlar dagens program i Vetenskapsradion Forum, där jag berättar om julen. Här hittar ni det, om ni vill lyssna: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/647611?programid=1302

stekta äpplen

 

 

 

Julkalendern och föreställningen om förr i tiden.

Årets julkalender är inne på sin andra vecka och, som så ofta, stormar det kring den. Till och med mer än vanligt kanske. Ur ett folkloristiskt perspektiv är förstås själva stormandet egentligen mer intressant än julkalendern i sig.

Dagen innan första avsnittet av Tusen år till julafton visades, pratade jag  om några av dessa stormar i Vetenskapsradion Forum. Fram för allt den kring Trolltider, en av de mest populära julkalendrar som någonsin sänts. Så populär att den visades i repris som julkalender några år senare, då med ett efterspel av den folkkäre folklivsforskaren Ebbe Schön som berättade om folktro, magi och fornnordisk mytologi. Detta orsakade vilda debatter, där en del vuxna tittare  ansåg att det var fel att lära barnen trolldom och hedendom. På Nordiska museets arkiv finns flera volymer med upprörda brev och sönderriva julkalendrar som sändes till SVT i protest.

Liknade reaktioner fick även Mysteriet på Greveholm, efter ett avsnitt där barnen leker anden i glaset (man kan jämföra detta med debatterna kring Harry Potter, där vissa kritiker ansåg att det var farligt att uppmuntra barn till magi).

Årets julkalender kritiseras av helt andra skäl. Den handlar inte om jul. Den har ingen sagostämning. Den är trist och full med fakta. Fast opedagogisk. Programledarna är tråkiga. Eller för roliga men inte på ett sätt som passar barn.

På många sätt är kritiken raka motsatsen till kritiken av de ovannämnda kalendrarna (det är lite lustigt, tycker jag, hur man än vänder sig har man liksom alltid rumpan bak.)

Men varför är just julkalendern så laddad, jämfört med andra barnprogram? Säkert beror det på att den är en del av julen, den största av alla högtider i Sverige. Fylld av traditioner, gamla och nya, som blandas i ett virrvarr av glädje, förväntan och stress. Vi firar jul för att det är roligt, av religiös övertygelse, för att få tillfälle att samlas, för att vi måste, för att bryta vardagslivets monotoni och av tusentals andra skäl.

Julen är en del av vår identiteten, då vi gärna vänder oss bakåt i tiden i sökande efter rötter, trygghet och en känsla av tillhörighet. Julens traditioner förknippas med ”förr i tiden”, ett förr som vi aldrig upplevt men ändå längtar tillbaka till.

Ser man det på detta sätt borde ju Tusen år till julafton upplevas som den perfekta julkalendern. Men kanske är problemet att det förr som skildras där saknar sagostämning. Det är inte ett förr fyllt av magi, hjältar och fantastiska äventyr, på det sätt som det förflutna ofta framställs. Istället är det ett förr som är rått och hårt, där barn svälter, säljs eller hamnar på barnhus. Tusen år till julafton stör illusionen av julen som en tid då vi för en kort stund kan återvända till ett enkelt, sagoskimrande förr, fyllt med röda äpplen, doften av pepparkakor och bjällerklang från slädarna som far fram över den vita snön.

Ett förr som aldrig har funnits.

Här hittar ni avsnittet om hedniska julkalendrar i Vetenskapsradion Forum: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/641207?programid=1302

gryta

 

 

Om advent i Vetenskapsradion Forum, P1

Jag har ju alldeles glömt bort att lägga upp en länk till gårdagens program i Vetenskapsradion Forum i P1, där jag berättar om advent och besvarar lyssnarfrågor om folklore i samtal med Urban Björstadius.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/638218?programid=1302

Vi spelade in det i Ersta kyrka, där jag till min stora glädje också hittade ett litet oblatbageri 🙂

Oblat

 

 

Mårten gås

Idag är det Mårtensafton, vilket firas med helstekt gås, svartsoppa och spettekaka. Nu förknippar vi kanske denna tradition främst med Skåne men Mårten har firats, och alla rätterna på menyn har ätits, på andra håll  Sverige också.

I morse berättade jag om detta på Nyhetsmorgon i TV 4: http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/d%C3%A4rf%C3%B6r-firar-sk%C3%A5ningar-m%C3%A5rten-g%C3%A5s-3220116

Äta äta gås vid Mårtensmäss var en sed som troligen kommit till Sverige från Frankrike via Tyskland.Det berättas att St Martin försökte slippa ifrån att bli vald till biskop genom att gömma sig bland gässen, men de kacklade och avslöjade honom. Hur det än var med den saken så var gässen var feta och färdiga för slakt på senhösten och då passade det bra som mat till firandet.

Den första Mårtens gås som finns omtalad i Sverige hölls på ett herresäte utanför Stockholm på 1500-talet. Länge var det en tradition som firades av fint folk. Det var först under 1800-talet som bönderna började fira Mårtensafton  (och då var det de mer välbärgade bönderna som åt gås, ofta fick man nöja sig med anka eller höns).

Att Mårtensafton kommit att förknippas med Skåne beror på att det blev svårare att hålla gäss när man förändrade jordbruket på 1700-talet. Innan dess var stora gåsflockar vanliga ända upp till södra Norrland. De hittade mat bland annat på mark som låg i träda men när man slutade med skiftesjordbruket blev det svårare att göda gässen  – utom i Skånetrakten där det fanns andra marker att driva dem i vall på.

Svartsoppa är också festmat som ätits året runt i högreståndskretsar sedan 1500-talet i Sverige (och kanske längre tillbaka än så). Vid mitten av 1800-talet började en restaurang i Stockholm servera svartsoppa vid Mårten gås.

Spettekakan har ätits på många håll i världen, med dyra ingredienser som äggula och socker var även den länge en lyx. Första gången den omnämns i Sverige serveras den vid drottning Kristinas hov i Stockholm.Där kallades den länge bomkaka (det tyska namnet är baumkuchen).

Midsommar i God morgon Sverige och SvD

Idag har jag pratat midsommar i God morgon Sverige (på Skansen) och även skrivit en artikel i SvD:  http://www.svtplay.se/klipp/2135908/direkt-fran-skansen  och http://www.svd.se/kultur/en-gammal-solfest-som-standigt-fornyas_3675208.svd

Nu ska jag sluta skryta och gå och göra tårta istället 😉

Niga för ny

Den första nymånen på det nya året troddes ha en särskild kraft. Ogifta kvinnor kunde då niga för nymånen för att få reda på vem de skulle gifta sig med:

”God dag, nyårsny!

Säg mig vems bröd jag skall baka,

vems säng jag skall bädda,

vems barn jag skall föda.”

Men  nyårsnymånen kunde också kallas för nykung och hälsas för att påverka det kommande året till att bli ett rikt år med välfödda djur och goda skördar.

Så håll utkik efter nymånen och kom ihåg att hälsa den ordentligt!

Gott Nytt År!

Här ute har det redan börjat dundra av raketer och smällare (eller, ja – det har det gjort i flera dagar men det har blivit intensivare den senaste timmen.) Raketer är, som ni säkert gissat, inte alls en särskilt gammal tradition (i Sverige). Däremot så förekom det att man sköt in det nya året med ett bösskott. Annars verkar nyår faktiskt inte ha varit en särskild speciell helg i bondesamhället, förutom diverse nyårsspådomar – och att niga för ny förstås men mer om det imorgon.

Gott Nytt År, allesammans!

Önskar att det fanns snö att bygga snölykta av...

Önskar att det fanns snö att bygga snölykta av…

Om nyårsgåvor och mina fina strumpor

Det här inlägget är mest en ursäkt för att visa de fina strumporna som min sambos flinka mor stickat åt mig i julklapp. Men eftersom nyåret närmar sig tänkte jag också berätta att det länge var vid denna helg som gåvor gavs. I det gamla romarriket hölls en stor fest vid nyårshelgen och fina gåvor överlämnades av krigsherrar till sina underlydande, för att försäkra sig om deras lojalitet. Denna sedvänja spred sig norrut och blev (tror man) småningom till en tradition att utväxla gåvor vid nyår (först i de rikare kretsarna men sedan även hos vanligt folk). Någon gång på 1700-talet flyttades traditionen till julen och fick namn efter det gamla julklappsupptåget (ni vet, banka på dörren och slänga in ett vedträ, en sten eller nåt annat men en smädande vers.) Fast det fanns en annan sorts  julgåvor redan innan förstås – mat, ljus, kläder och liknande som gavs både från rikare till fattigare och tvärtom – för det är ju aldrig enkelt med traditioner. Nåja, här är i alla fall mina nya fina strumpor:

Mina julklappsstrumpor

Mina julklappsstrumpor