Tiden mellan det gamla året och det nya

Jag älskar mellandagarna. Julstöket är över, julen är firad och det finns äntligen tid att ta det lugnt. Läsa julklappsböcker, äta choklad, kanske gå på en julpromenad och inte behöva laga mat eftersom kylskåpet fortfarande är fullt. När jag var liten läste jag en bok som hette ”Ett veck i tiden”. Jag minns inte riktigt vad den handlade om men titeln har fastnat i mina tankar, just för att jag tycker att veckan mellan jul och nyår är som ett veck i tiden. Tid som egentligen inte existerar, dagar då man kan göra vad man vill och inte behöver bry sig om resten av världen. Det gamla året har ebbat ut och det nya har inte börjat ännu och där i mellan finns några vackra, vemodiga dagar utanför tiden.

Vackert rött men ack så farligt

Vintersolstånd och julöl

Idag är det vintersolståndet, dagen då mörkret börjar ge vika och vi åter går mot ljusare tider. Det är också Tomasdagen, den dag då  julölet skulle vara klart för avsmakning, på den tiden man bryggde sitt eget öl till jul. De sakerna hör på sätt och vis samman med varandra. Julen är en högtid där olika kulturer och traditioner smält samman till den jul vi idag känner. En fest vid midvintertid, för att fira att året vände och att våren och sommaren var på väg, hölls med stor sannolikhet under forntiden. Vi vet kanske inte mycket om dessa fester men de är grunden till den fest vi firar idag. I norden verkar det som om många olika fester hölls under vintern under vikingatid – en av dem var midvinterblotet men exakt när det hölls vet vi inte. En av de få inslag i julfirandet som vi känner till är att ”dricka jul”, som verkar ha varit en rituell skål (dryckesritualer var ett viktigt inslag i kulturen) till gudarnas ära. Ordet jul går alltså långt tillbaka i tiden och var namnet på högtiden långt innan den jul vi idag känner hade formats.

Lussekatter

Strax innan lucia kom min son hem från förskolan och meddelade att man äter lussekatter för att förr i tiden trodde man att den den gula färgen drev bort mörkret och skyddade mot det onda. Jag satte en klunk te i vrångstrupen och kastade mig in i en entusiastisk förklaring om folktron kring den farliga lussenatten, de traditionella formerna på julbröd och deras ursprung, ungefär när man började äta dem vid Lucia och när saffran blev en vanlig krydda. Summan av kardemumma var förstås tänkt att bli att de saffransgula lussekatterna inte har något med att driva bort mörker eller skydd mot ondska att göra men jag hade knappt börjat förrän jag blev avbruten av ett artigt: ”Tack så  mycket, det var intressant men du har fel och nu måste jag leka.”

Lussekatter

Lussekatter

Annadagen – dags att börja julstöka på allvar!

”Anna den granna, kommer med kanna.” Detta rim speglar Annadagens betydelse som märkesdag i bondesamhällets år (Anna var också namnet på Jungfru Marias mor, alltså Jesus mormor men det är av mindre betydelse i detta sammanhang :))

Det är många julsysslor som man skall ta itu med på Annadagen: julölet skall vara klart att smakas av för första gången (det är ölet som bärs fram i kannan förstås), julbaket skall påbörjas, lutfisken skall läggas i blöt och så skall man börja med ljusstöpning och julbyket. Ja, inte alltihop på en gång förstås. Det här är en uppräckning på julförberedelser som nämns i olika källor från olika delar av landet i samband med just Annadagen. Men man kan väl säga att julstöket trappades upp efter den 9:e december – det var mycket som skulle hinnas med för att allt skulle bli klart till jul.

Själv har jag börjat julbaka, det brukar jag hålla på med till nyår ungefär…

Julbak

Julbak

Sankt Nikolaus dag

Idag, den 6 december, är det Sankt Nikolaus dagen. Om honom berättades legenden om tre skolpojkar som på väg hem vid slutet av terminen råkade på en grym värdshusvärd. Denne mördade pojkarna och saltade ner dem i tunnor i källorna. Men nästa dag knackade en man med mantel på värdshusdörren och beställde mat. När värdhusvärden gick ner i källaren efter kött hittade han tre levande pojkar där nere. Det är en av legenderna som är knuten till Sankt Nikolaus roll som barnens helgon – och det var i denna egenskap som helgonet kom att börja dela ut presenter och godis till barnen på sin dödsdag den 6:e december (i sällskap med en elak djävulsgestalt med svans och bockhorn). Så småningom förvandlades han till gestalten vi i Sverige känner som Jultomten men mer om det längre fram.

Ps: På Gotland fick (och får kanske än…) barnen niklasgotter under kudden den 6: december – det glömde jag i år men kanske blir det några imorgon istället

Jack O’Lanterns: grinande pumpor lyser i höstmörkret

Bild

Nu börjar det närma sig Halloween och höstmörkret lyses upp av grinande pumpalyktor. På engelska kallas lyktorna Jack O’Lanterns och förknippas ofta med irländska berättelser om en listig man vid namn Jack. På ett eller annat sätt lurar Jack djävulen (läs en variant här: http://www.irishcentral.com/roots/Irish-American-Heritage-Museum-to-hold-family-event-Your-HeritagePass-it-on-175390511.html?page=1 ) och får därför varken komma in i himlen eller helvetet när han dör. Av djävulen får Jack ett glödande kol att lysa vägen med och han karvar ur en gammal rova att ha som lykta. Sedan dess har stackars ”Jack of the Lantern”  irrat runt på jorden utan att någonsin få ro. Ibland kan man få se ljuset från hans lykta lysa i höstmörkret.

Denna berättelse skall ha inspirerat irländare att karva ut egna lyktor, formade som Jacks spöklika ansikte, av rovor eller potatisar för att skrämma bort otyg som lurade ute i mörkret runt Halloween. Emigranter från Irland tog sedan med sig seden till Amerika.

Fast frågan är – förstås – om inte berättelserna om Jack och traditionen med lyktorna är två olika saker men att berättelserna passat bra för att förklara lyktorna. Karva lyktor ur rovor har man förresten gjort förr även i Sverige och i andra länder om hösten. Att det blev pumpor i USA är inte så konstigt, de är både lättare att arbeta med och blir pampigare lyktor.

 Jack O´Lantern

Jack O´Lantern

Kanelbullens dag!

Idag, mina vänner, är det Kanelbullens dag! I vanliga fall har jag inte så mycket till övers för alla de här ”dagarna” som snart fyller hela almanackan och ingen kommer ihåg, men Kanelbullens dag har en speciell plats i mitt hjärta. Fram för allt för att jag älskar bullar (förstås) men också för att den är instiftat av något så rekorderligt som Hembakningsrådet. Gå in och titta på deras sida: http://www.kanelbullensdag.se/ Och ät en bulle eller två (fem, kanske, om du bakar dem själv)!

Kanelbullar, mmm!

Kanelbullar, mmm!

Själv bakar jag kanelbullar efter ett hederligt standardrecept:

100 gram smör, 5 dl mjölk, 50 gram jäst, 3/4 dl socker, 1/2 tsk salt, 2 tsk stött kardemumma, ca 14 dl vetemjöl (mer eller mindre beroende på mjölet).

Smält smör, blanda med mjölken. Rör ut jästen i den fingervarma degvätskan, blanda i resten av ingredienserna och rör ihop till smidig deg som får jäsa 40 minuter-1 timme.

Gör fyllning under tiden: 100 gram smör plus 2-3 rågade msk kanel (eller 1-2 msk kardemumma) och 5-6 msk socker. Just det, jag gör alltid dubbel sats med fyllning, det är knepet med goda bullar som smakar mycket och inte blir torra. Det, och att använda äkta smör. Vill man äta något nyttigt kan man baka bröd istället.

Ta upp degen på bakbord, knåda den smidig. Dela i två hälfter. Kavla ut till en platta och bre på fyllningen. Rulla ihop och skär i bitar. Och här kommer ett tredje knep: tro aldrig på antalet bullar som anges i recept – de blir små och tråkiga. Gör några färre och större istället (hur många och hur stora som är lagom känner man intuitivt) men cirka 35-40 brukar jag göra. Lägg i formar eller på bakplåtspapper på plåten. Låt jäsa igen på plåten, drygt 30 minuter. Pensla med ägg, strö på pärlsocker och/eller hackade nötter och grädda i 225-250 grader, beroende på din ugn, i 5-10 minuter beroende på storleken på bullarna.

 

 

 

Anna den granna, kommer med kanna

Idag är det andra advent och tillika Anna-dagen.

Andra adventsljuset

Andra adventsljuset

Förr var detta en viktig märkesdag, som påminde om julförberedelser som skulle vara klara eller påbörjas denna dag.

Rimmet Anna den granna, som kommer med kanna syftar på att julölet skulle vara klart nog för en första avsmakning till Anna-dagen. Och så skulle lutfisken läggas i blöt, för att bli färdig till jul. Det var också dags att börja med julbaket – något som jag tog fasta på idag och bakade årets första omgång med lussekatter.

lussebak_1

Första adventsljuset tänt

Första adventsljuset tänt

Första adventsljuset tänt

I söndags tände vi det första ljuset och väntan på julen började på riktigt. Under katolsk tid var advent, adventus Domini, en tid för stillhet och fasta. Även efter protestantismens införande levde dessa tankar länge kvar i det folkliga tänkande, det fanns många regler för vad man fick och inte fick göra under adventstiden. Det roliga och goda skulle (med en del undantag för till exempel lussevakan) sparas fram till julen, den stora glädjens högtid.
Idag är det nästan tvärtom, tycker jag, vi börjar fira julen redan i advent med glöggfester, julbord och extra julaftnar för de som har familjemedlemmar och släktingar på olika håll. Lite stressigt kan det bli kanske men också väldigt mysigt i vintermörkret.
Själv inledde jag adventssöndagen med att berätta om tomtar i TV 4 på morgonkvisten.

I lördags började årets julkalender på TV – Mysteriet på Greveholm. Jag har inte bestämt mig riktigt för vad jag tycker än (men jag tror inte att den kommer att leva upp till förra årets kalender i mina ögon). Men mitt storebarn (fem år) verkar tycka den är spännande och lite lagom läskig.
Adventskalendern kom förresten till i slutet på 1800-talet, när en mamma i Tyskland försökte göra tiden fram till den efterlängtade julen lite roligare för sin son. Hon bakade kakor och lade ut på ett papper och så fick Gerhard (som pojken hette) äta en kaka varje dag fram till jul. Pojken växte upp och kom att arbeta på ett boktryckeri. Minnet av barndomens kakor inspirerade honom till att göra den första papperskalendern. Och visst är det roligt att något så enkelt som att öppna en lucka kan vara så spännande!