Strax innan lucia kom min son hem från förskolan och meddelade att man äter lussekatter för att förr i tiden trodde man att den den gula färgen drev bort mörkret och skyddade mot det onda. Jag satte en klunk te i vrångstrupen och kastade mig in i en entusiastisk förklaring om folktron kring den farliga lussenatten, de traditionella formerna på julbröd och deras ursprung, ungefär när man började äta dem vid Lucia och när saffran blev en vanlig krydda. Summan av kardemumma var förstås tänkt att bli att de saffransgula lussekatterna inte har något med att driva bort mörker eller skydd mot ondska att göra men jag hade knappt börjat förrän jag blev avbruten av ett artigt: ”Tack så  mycket, det var intressant men du har fel och nu måste jag leka.”

Lussekatter