Julgranarna och ljusen i vinternatten

I lördags morse reste jag hem från Åbo med morgonfärjan och passerade förbi domkyrkan på väg ner mot hamnen. Det var dimmigt och ljusen i julgranen framför kyrkan lyste så vackert genom dimman, mycket vackrare i verkligheten än vad fotot nedan förmår återge.

Julgranens historia är inte alldeles klarlagd – vilket ju ofta är fallet med traditioner – men i den form vi känner julgranen idag finns rötterna i 1500-talets Tyskland. Där föddes seden bland protestanter, som förespråkade en stilla jul med familjen i hemmet fram för de katolska traditionerna med processioner och skådespel ute bland folk.

Kanske är förebilden till julgranen hämtad från äldre traditioner, där granen troddes skydda mot onda makter och sattes upp utomhus som skydd under juletid, men det går inte att säkert uttala sig om ett sådant samband. I Sverige hackade man gran- och enris och strödde över golvet, och avskalade granstammar med toppen kvar sattes på var sin sida om ytterdörren för att skydda mot allt skrömt som sades vara ute och fara under de farliga julnätterna.

Jag har funderat på om man idag kanske kan se ytterligare en symbolik i julgranen: att den fungerar som en länk mellan hemmet och den natur som många storstadsmänniskor älskar (och kanske ibland romantiserar) men i vardagen sällan vistas i. Ljusen i granen (för vad är väl en julgran utan julgransljus) är en del av de många ljustraditioner som växt fram från slutet av 1800-talet och fram till idag. Ljuset, och handlingen i att lysa upp vintermörkret, är betydelsefulla. När jag ser träd och buskar dekorerade men skimrande ljusslingor, kan jag ibland tänka att där är symboliken på sätt och vis det omvända – den moderna tekniken används för att lysa upp mörkret utanför hemmets trygghet.

Julgran framför Åbo domkyrka. Foto: Tora Wall

Julgran framför Åbo domkyrka. Foto: Tora Wall