Lucianatten ansågs i bondesamhället vara den längsta natten på hela året – och fram till almanacksreformen år 1753 stämde det eftersom Luciadagen då sammanföll med vintersolståndet. Men föreställningen om den långa natten levde länge kvar i det folkliga tänkander, även efter det att almanackan förändrades. Lussenatten var inte bara lång, den var farlig också. Fylld med magi och övernaturliga väsen, som var mer närgångna än vanligt. Lusse-Pär (djävulen) och hans följe var ute och drog omkring och med sig hade de ibland ett kvinnligt väsen som kallades för Lusse eller Lucia. Denna berättelse/föreställning är förstås född ur namnlikheten mellan Lucia och Lucifer.

Men det var också en natt för bus och upptåg, åtminstonde i västra Sverige. Där klädde ungdomarna ut sig till lussegubbar, med pälsar över axlarna och svärtade ansikten, och gick runt i gårdarna och skrämdes.

Lussekatterna, som Lucia kommer med i den yngre luciatraditionen, har inget med vare sig helgonet eller Frejas katter att göra. Saffransbröd kom till Sverige med tyska bagare som började sälja dem i Stockholm. Den tyska benämningen försvenskades till djävulskatter, som blev lussekatter när de senare knöts till Lucia. Lussekatternas former har däremot ofta äldre förebilder men bakades av annan deg till fest och som dekorationer på bröd.