Om Tora Wall

Jag heter Tora Wall och är folklorist, berättare och författare. Just nu är jag tjänstledig från Nordiska museet, där jag ansvarar för material om folktro, sagor, sägner, traditioner med mera, för att doktorera i folkloristik vid Åbo Akademi. Tidigare har jag bland annat varit verksam som museipedagog, forntidspedagog, bibliotekarie (med inriktning på fantasy/sf-litteratur och rollspel) och frilansat som journalist. Intresset för folklore, kulturhistoria och människors liv nu och förr har löpt som en röd tråd genom mitt yrkesliv. En av de bästa sakerna med folkloristiken är att den rör sig både i dåtid och nutid. Det finns en frihet i att kunna studera både det förgångna och nutida företeelser inom samma vetenskap - och det ger dessutom en unik tillfälle att urskilja mönster och se sambanden mellan förr och nu.

Skogen som förtrollad plats

Motiv med den förtrollade skogen återfinns i såväl folklorens sägner och sagor som i nutidens populärkulturella berättelser. I den folkliga berättartraditionen befolkades bondesamhällets skogar av väsen som skogsrået, näcken, trollen, vittra eller bysen. Vilka väsen man träffade på berodde på vart i Sverige man befann sig. Bysen är till exempel ett typiskt gotländskt väsen, vittra dominerade traditionen i norra delar av landet och om folktrons troll berättade man mestadels i södra och mellersta Sverige (se till exempel Klintberg 1986 och 2010).

Skogen var en förtrollad plats men detsamma skulle också kunna sägas om bergen, havet eller andra oländiga landskap. Väldigt förenklat kan man säga att ju längre bort från bebodda trakter, ju längre ut i vildmarken man befann sig desto farligare (och mer magisk) sågs omgivningen och de väsen man riskerade att träffa på där. Etnologen Jochum Stattin för en intressant diskussion kring detta och om hur övernaturliga väsen kan ses som markörer av geografiska- kulturella- och sociala gränser i sin avhandling Näcken. Spelman eller gränsvakt? (1992).

Med det sagt kan vi återvända till skogen. Skogen dunkel, särskilt kanske i de stora skogarna där det fanns många okände stigar och ställen, var en passade inramning för berättelser och magiska föreställningar. Särskilda platser i skogen tänktes vara mer kraftfyllda än andra, som träd med speciellt utseende, fornlämningar, jordfasta stenar eller källor där vattnet troddes ha magiska, helande krafter. Till dessa platser sökte man sig för att offra eller söka bot för sjukdomar (se till exempel Tillhagen 1962). Folktrons skog var ofta en farlig plats men där kunde också hjälp komma från oväntat håll, om man bara visste hur man skall föra sig i skogen och hur man rätt skulle bemöta skogens väsen.

Inte sällan är det till skogen som sagans protagonist söker sig, eller tvingas, då de lämnar hemmet för att bege sig ut i världen på äventyr. Här är skogen ett tacksamt motiv för berättaren. Det är lätt att föreställa sig hur det känns att vara långt borta från tryggheten, att vara vilse i skogen och de underliga ljud som hörs i en skog när mörkret sänker sig mellan trädstammarna om natten. I folksagans skogar finns häxor, monster och andra varelser men där finns också magiska hjälpare och en fristad för den som behöver gömma sig från ondsinta styvmödrar eller av något annat skäl söker ensamhet. Men ofta är vildmarken, vare sig det är skog, berg eller ödsliga vidder, i sig inte egentligen centrala i berättelsen utan ett sätt att befästa berättelsens kronotoper (Lüthi 1976; Bachtin 1988).

I mitt forskningsprojekt Trolska skogen: narrativ och nutida föreställningsvärld inom turismens ramar är tanken på den förtrollade skogen, kanske inte helt oväntat, ett centralt motiv att analysera. Trolska skogen är ett besöksmål och friluftsteater strax utanför det lilla kustsamhället Mellanfjärden i Hälsingland. Dit kommer barnfamiljer (och även vuxna utan barn i sällskap) för att uppleva ett interaktivt sagoäventyr, inspirerat både av äldre tiders folklore och nutida populärkultur, och för att möta folktrons väsen såsom de gestaltas av skådespelare och genom konstnärliga installationer. Exakt väsen som besökarna träffar skiljer sig åt mellan äventyren men småfolket, draken, trollen, tomten, älvorna, häxan och trollkarlen brukar alltid dyka upp på något ställe. Längs med stigen som besökarna följer genom Trolska skogen finns också skyltar som berättar om folktron i bondesamhället.

Älvornas barnkammare i Trolska skogen. Foto: Tora Wall

I platsens utformning och äventyrens innehåll speglas tankar om skogen som en levande, kanske rentav besjälad, organism där allt hör samman med varandra. I detta kan man se drag av det som religionsvetaren Graham Harvey kallar ny animism där inte bara människor utan också träd, stenar, vattendrag, djur och så vidare ses som personer i motsats till objekt. Och som personer förtjänar de, enligt detta tankesätt, samma respekt som en mänsklig person (Harvey 2006:xi–xii). “While it may be important to know whether one is encountering a person or an object, the really significant question for animists of the “new” kind is how persons are to be treated or acted towards” skriver Harvey i förordet till Animism. Respecting the Living World (2006:xi). Idag kan skogen, som för stadsmänniskan ofta ses som något man söker sig till på fritiden för vila och rekreation, ses som en plats för återförtrollning – om man nu anser att en avförtrollning ägt rum, vilket förstås kan diskuterats (Partridge 2004; Wall 2014 och 2018).

Även en helt vanlig skog kan te sig förtrollad, för den som tillbringar vardagen på ett kontor. Foto: Tora Wall

Den förtrollade skogen nutidens föreställningsvärld är inte densamma som i bondesamhället (och underligt vore det ju annars med tanke på att samhället idag är så annorlunda). Den har passerat genom mer än ett århundrande av konstnärliga och litterära tolkningar. Fröet till den, stundtals romantiserade, bild av skogen man möter idag såddes av det förra sekelskiftets konstnärer och författare som inspirerades av äldre berättartraditioner – och i sina verk skapade nya föreställningar, färgade av den romantiska natursyn som rådde i deras samtid. Hos konstnärer som Bauer, Malmström, Kittelsen och Moes, för att nämna några, möter vi naturväsen som ofta smälter samman med naturen – gränsen mellan dem och rötternas, träden, vattnet och stenarna suddas ut (Björk 2020; Waallann Hansen 2020; Wall 2020). Nu ska man visserligen inte glömma att även i de folkliga berättelserna är gränsen mellan väsen och natur flytande. Bysen kan ta form av ett vedträ som man får med in i huset, trollen kan ta skepnad av en stubbe eller en sten och näcken kan finnas i själva vattnet man dricker. Men symboliken, laddningen, av motiven har förändrats med tiden och blir något annat.

Rottroll av John Bauer.

Imorgon klockan 19.00 är jag gäst i Oknytt-podden och pratar mer om den förtrollade skogen tillsammans med Tommy och Lars. Lyssna gärna då!

Litteratur:

Bachtin, Michail 1988. Det dialogiska ordet. Gråbo.

Björk, Tomas. 2020. Mellan fantasi och verklighet. Sagoväsen i svensk konst kring 18899-talets mitt. I Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen. Red. Carina Rech och Karin Sidén. Prins Eugens Waldemarsudde. Stockholm.

Harvey, Graham. 2006. Animism: respecting the living world. New York.

Klintberg, Bengt af. 1986. Svenska folksägner. Stockholm.

  • 2010. The Types of the Swedish Folk Legend. Heksinki.

Lüthi, Max. 1976. Once upon a time: on the nature of fairy tales. Bloomington

Partridge, Christopher. 2004. The re-enchantment of the West : alternative spiritualities, sacralization, popular culture, and occulture. London.

Stattin, Jochum. 1992. Näcken. Spelman eller gränsvakt. Stockholm.

Tillhagen, Carl-Herman. 1962. Folklig läkekonst. Stockholm.

Waallann Hansen, Vibeke. 2020. Troll kan tecknas. Naturväsen i Theodor Kittelsens och Louis Moes konst. I Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen. Red. Carina Rech och Karin Sidén. Prins Eugens Waldemarsudde. Stockholm.

Wall, Tora. 2020. Troll, älvor och näcken. Väsen i folktro och sagor. I Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen. Red. Carina Rech och Karin Sidén. Prins Eugens Waldemarsudde. Stockholm.

  • 2018. Lekfulla möten och allvarsamma speglingar. Stämning och kontrast i Trolska skogen. I Under ytan. Kulturanalyser av det bortglömda, dolda och triviala Red. Lena Marander-Eklund och Fredrik Nilsson. Åbo.
  • 2014. Naturen som plats för andlighet, fantasi och själslig ro. I Naturen för mig: nutida röster och kulturella perspektiv. Red. Lina Midholm, Katarina Saltzman. Institutet för Språk- och folkminnen. Uppsala.

Vinterskog och tiden som flyger

I veckan har jag fått de första bokningarna av julföredrag inför nästa jul. Det värmer hjärtat, och jag är glad att det finns andra än mig som börjar längta efter nästa jul så fort den förra är slut. Men det är också en påminnelse om hur tiden flyger och att det som idag känns så avlägset kommer att stå för dörren imorgon. Det finns ju så mycket att se fram emot, och stanna upp och njuta av, mellan då och nu. Våren och vitsipporna. Varma kvällar, bad i ljummet vatten och midsommarens magi. Augustimånen och sensommarfester vid lägerelden. Höstlöven och halloweenspökena….ja, ni vet.

Vinterskogen är i alla fall förtrollande vacker just nu och medan jag fortfarande har kvar lite kvardröjande julstämning från förra året, passade jag på att ta några foton till kommande julprogram.

Foto Patric Karlsson
Foto: Patric Karlsson
Foto: Patric Karlsson

John Bauer och skogen

Förra året skrev jag en artikel om folktrons väsen till utställningskatalogen för ”Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen”, på Prins Eugens Waldemarsudde. Det var, av många skäl, ett väldigt kärt och givande uppdrag. Utställningen är väldigt vacker och stämningsfylld, med verk föreställande nordiska väsen av både Bauer och andra konstnärer från Norden. Ämnet berör också min egen forskning om hur folklorens väsen kommer till uttryck i populärkulturen och inom denna förändras i gestaltning och innehåll, en process i vilken Bauers konst har haft stor betydelse.

I bokens artiklar belyser forskare från olika ämnesinriktningar Bauers konst. Skogen, och Bauers påverkan på nutidens föreställningsvärld om naturen som en magisk plats, är ett tema som återkommer.

Bauer var ett barn av nationalromantiken, där tanken på den rena och själfulla naturen hade en central plats. Tiden präglades av snabba tekniska och samhälleliga förändringar. Naturen, och det förflutna, kom att symbolisera trygghet och ett naturligt liv (i kontrast till upplevelsen av samtidens som onaturlig). Intresset för bondesamhällets folklore var en del av detta. Bauer, liksom andra konstnärer och författare, inspirerades av de sagor och sägner man fruktade skulle falla i glömska om de inte samlades in och gavs nytt liv. Men deras kost är just inspirerad av de gamla berättelserna, en tolkning inte en spegling av dem. Ur dessa tolkningar föddes nya föreställningar, som fortfarande formar dagens bild av skogen och dess väsen.

Ett nytt år med nya äventyr

I förra inlägget lovade jag en sammanfattning av det gågna året. Då tänkte jag förstås hinna skriva det innan det nya året tog vid men sen kom julen med alla dess nöjen och förpliktelser, som tar så mycket mer tid än vad man tror (trots att mina jular brukar vara ganska stillsamma och förra året förstås ännu mer stilla än vanligt). Jag borde lära mig att göra sådant i början av december (om det alls skall göras) eftersom jag när december går mot sitt slut mest längtar ut till frostnupna skogar och inte alls vill sitta vid datorn. Och nu när jag äntligen sätter mig ner för att skriva känns det gamla året så långt bort och i tankarna är jag helt i de nya äventyr som väntar under detta år…

Förra året var förstås, för mig liksom för alla andra, på många sätt ett underligt och skrämmande år. Ett år som påminde om hur skört livet är, hur brutal människan som varelse kan vara och hur utlämnade vi i slutändan ändå är till naturen. Men i allt det mörka fanns det ändå många ljuspunkter. Det blev tydligt vad som faktiskt är viktigt i livet och vad jag vill göra med min tid. Min vardag förädrades inte heller särskilt mycket från hur den sett ut de senaste åren. Den kretsade, då som alltid, kring forskning om väsen och om skogen som plats, berättande och skrivande. I mitt forskningsprojekt ”Trolska skogen: nutida föreställningar och narrativ inom turismens ramar” föll mycket på plats och någonstans vid horisonten tycker jag mig skymta slutet på en lång resa. Det är också glädjande att intresset för folklore och väsen har växt så mycket, både i och utanför akademin, under de senaste åren. Förr kände jag mig stundtals ensam men nu känns det som om vindarna vänt och att ett forskningsområde som länge varit eftersatt inom svensk folkloristik/etnologi håller på att blomma upp på nytt.

Jag har också arbetat på två andra bokprojekt (ett om folktrons väsen och ett om traditioner) under året men de är fortfarande lite hemliga – och det är så svårt att inte berätta om dem! Kanske får jag göra som i sagorna, gräva ett hål i marken och ropa mina hemligheter ner i gropen. Fast det brukar ju sälla sluta väl förstås, så kanske bäst ändå att jag ger mig till tåls ett tag till…

En del artiklar och noveller publicerades förstås under 2020. En som jag var särskilt glad åt att få skriva var ”Troll, älvor och näcken. Väsen i folktro och sägen” till utställningskatalogen ”Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen”. Faktiskt så speciellt att jag tänker att den skall få ett alldeles eget blogginlägg så småningom.

Något jag verkligen saknat är att vara ute och hålla föredrag och berättarstunder. Mest av allt saknar jag mötena med människor och de berättelser jag i min tur får höra från publiken efteråt. Men jag har också funnit en oväntad tjusning i alla de digitala möjligheter som öppnat sig. Även om det på en del vis fortfarande känns underligt att sitta hemma framför sin dator och prata rakt ut i den virtuella oändligheten, är det också fint att man på så sätt kan nå ut till så många människor, på så vitt skilda platser. Och det är också fint att så många av er som lyssnat tagit kontakt efteråt, så att de där mötena jag gläds så åt ändå har kunnat ske men på ett annat sätt. Det är något jag kommer att ta med mig och fortsätta arbeta med, även när denna kris är över. Med lite särskild kärlek ser jag tillbaka på mina berättarstunder om väsen under den digitala pest-medeltidveckan. Medeltidsveckan har en särskild plats i mitt hjärta och medan jag berättade kändes det faktiskt lite grann som om jag var där, fast jag satt hemma i mitt eget vardagsrum – det hade jag inte väntat mig och det var en rätt fantastisk upplevelse. Jag fick också möjlighet att i tre olika sammanhang hålla digitala föredrag om folklore kring textila hantverk (det första i samband med Trolska skogens projekt ”Virka en sjö”), och i dessa kunde två olika delar av mitt liv mötas på ett (för mig) nytt sätt. Och slutligen var det också (om jag nu ska försöka välja ut några särskilda höjdpunkter under året) väldigt roligt att hålla ett digitalt föredrag om julens folktro, tillsammans med min folkloristkollega Tommy, på Gamla Uppsala Museum. Gamla Uppsala är i sig en väldigt speciell och storslagen plats, och dessutom arbetade jag som museilärare där en säsong för länge, länge sen, så det kändes väldigt fint att återknyta banden dit.

Och nu är det som sagt ett nytt år med nya uppdrag och nya äventyr som väntar – men det får bli berättelser för en annan gång. Lev väl och god fortsättning, nu när vi snart går in i 2021:s andra månad.

Tora Wall, på väg hem efter ett (digitalt) föredrag om midsommarmagi, 2020.
Inte från årets digitala medeltidsvecka utan ett annat berättartillfälle i medeltidens tecken, innan pesten bröt ut.

Digitalt julföredrag på Gamla Uppsala museum

Det är rent förfärligt länge sedan jag uppdaterade bloggen men jag tänkte skärpa till mig och skriva ett sammanfattande inlägg om mina folkloristiska äventyr under året i dagarna. Tills dess nöjer jag mig med att tipsa om mitt och Tommy Kuuselas digitala föredrag om äldre jultraditioner som vi höll i Gamla Uppsala museums regi i tisdags. Det går att titta på via GUM:s FB:sidan i dryga en och en halv vecka till, för den som vill.

Med en önskan om en fortsatt fin advent och hopp om ett ljusare 2021!

Länk till julföredraget:

Föreläsning om älvor på nätet

I förra veckan höll jag en öppen föreläsning om älvor i samband med nypremiären av den vackra baletten Giselle på Kungliga operan. Det var väldigt roligt, lokalen var underbar och publiken likaså. Föreläsningen spelades in och för den älvintresserade finns den nu att titta på via denna länk på Stockholms universitets hemsida (jag var inbjuden som gästföreläsare, har inte bytt universitet utan är kvar i Åbo (: https://www.su.se/om-oss/evenemang/%C3%B6ppna-f%C3%B6rel%C3%A4sningar/%C3%A4lvdans-%C3%A4lvabl%C3%A5st-och-alvablot-om-%C3%A4lvor-i-folktro-och-ber%C3%A4ttelser-1.442279

20190906_184915

Boksläpp för ”Tjugo sällsamma berättelser jag fann i en garderob” den 4 maj på Göteborgs stadsmuseum.

Under våren var jag med i en novelltävling som anordnades av Catoblepas förlag och Göteborgs stadsmuseum, i samband med den kommande modeutställningen Göteborgs garderober. Utgångspunkten i skrivandet var foton på några av de plagg som kommer att ställas ut, ett av dessa skulle finnas med i novellen. Novellen skulle också på något sätt anknyta till Göteborg och ha inslag av fantastik. Min novell, Det vackraste huset i Änggården, var en av de tjugo som valdes ut för att vara med i novellsamlingen med den underbara titeln Tjugo sällsamma berättelser jag fann i en garderob. Det är jag glad för, både för att boken är jättefin och för att det var väldigt roligt att skriva novellen. Efter att ha jobbat många år på museum var det befriande att få lov att se på museiföremål med helt andra ögon, som en källa till inspiration för fantasin.

Den fjärde maj är det boksläpp på Göteborgs stadsmuseum och samma dag invigs utställningen Göteborgs garderober, som fokuserar på modet mellan 1880-1930. Kom dit, det blir roligt! Klockan 13.00 invigs utställningen och klockan 15 läses den vinnande novellen Minnenas dans av Paula Törnqvist upp av författaren.

Tjugo_sallsamma_berattelser_1200-s (1)

Trollprat i Vetenskapsradion Historia, P1

För hundra år sedan omkom konstnären John Bauer när fartyget Per Brahe gick under på Vättern. Morgondagens program i Vetenskapsradion Historia (P1) handlar därför om den tragiska olyckan och om Johan Bauers konstnärskap. Jag är med på ett hörn och kommer att prata om de bauerska trollen (och andra troll) samt berätta lite grann om min forskning kring hur föreställningar om väsen gestaltas i besöksmål som Trolska skogen i Hälsingland och Tomteland i Dalarna 

Här kan ni läsa mer om programmet och vilka mer som medverkar: https://sverigesradio.se/avsnitt/1187395

Föreläsning om ”Vättar, jättar, diser och troll” på Medeltidsveckan!

Tjohoo – snart är Medeltidsveckan här! Då kan den morgontidige komma till Kapitelhusgården måndagen den 6/8 klockan 9,00 och lyssna på mig när jag föreläser om ”Vättar, jättar, diser och troll”. Kom, kom!
http://program.medeltidsveckan.se/program/mandag/