The Fantastic in Cultural History – Inventorying a growing research field: några (egentligen alldeles för få) ord om en spännande konferens

Sommaren har varit lång och innehållsrik – och jag har inte hunnit skrivit särskilt mycket om den här. Därför rör jag mig nu långsamt baklänges, och i sicksack, genom sommarmånadernans begivenheter (de med anknytning till skrivande och folklore vill säga – lyckligtvis hade jag några veckor ledigt och vikt för bad och bärplockning också).

Jag börjar med den fantastiska, tvärvetenskapliga konferensen: The Fantastic in Cultural History – Inventorying a growing research field. Den gick av stapeln vid Linnéuniversitetet i Växjö 20-21 juni och organiserades av Anna Höglund och Cecilia Trenter. Här mötes historiker, litteraturvetare, religionsvetare och folklorister (eller ja, en folklorist – tråkigt nog var jag nog den enda folklorist/etnolog närvarande) för att diskutera fantastiska element i litteratur, film, musik, historieförmedling och andra former av populärkultur och hur dessa kan studeras ur både urkulturhistoriskt perspektiv och samtidsperspektiv. Det finns så mycket att säga om alla presentationer som gjordes – för mycket för att jag skall hinna skriva om det här. Men det jag kan säga är att jag nog aldrig varit på en konferens där jag haft så stor utbyte av alla presentationer förut. Det var givande och inspirerande att möta andra forskare som intresserar sig för liknande områden som jag själv gör men närmar sig dem utifrån andra ämnesperspektiv. Lite överväldigande också, eftersom det blev så tydligt hur sällan jag befinner mig i vetenskapliga sammanhang där dessa områden faktiskt står i centrum och inte i periferin.

Förutom presentationer och diskussioner är naturligvis konferensmiddagen en viktig del av upplevelsen. Det är förstås maten, lokalen och sällskapet som formar denna. Passande nog så hölls middagen på Teleborgs slott, en fantastisk inramning värdig konferensen fantastiktema. Teleborgs slott är, som vi fick höra från en av sällskapets historiker, Sveriges yngsta slott. Det byggdes av Greve Fredrik Bonde av Björnö som morgongåva till sin hustru Anna Koskull. De flyttade in år 1900 – och om hans tanke var att skapa ett romantiskt sagoslott så lyckades han. Vi satt i en liten sidosalong till matsalen vid ett vackert dukat bord med kandelaber, blommor och vit duk omgivna av porträtt av stiligt klädda adelsmän, rustningar och ett stort skåp som måste ha byggts på plats (och kanske leder till Narnia men jag fick aldrig tillfälle att prova). Men, som så ofta, var det mesta en illusion av en förfluten prakt. Greven dog efter åtta år och hans hustru följde honom 1917, då slottets ärvdes av en släkting. Efter det har det varit slottspensionat, flickskola, sommarbostad och så småningom hotell- och konferensanläggning. Jag önskar att jag kunde återge de lärda samtalen vid middagsbodet men om sanningen skall fram var det jag mest tänkte på under middagen vilken perfekt miljöinramning och karaktärsuppsättningen vi utgjorde för en deckare. Fast varken den mördade eller mördaren var någon i sällskapet förstås. Inramningen passade förstås även utmärkt för en spökhistoria – och ryktet säger att grevinnan faktiskt spökar på slottet som Vit dam. Fast hon är enligt uppgift ett vänligt och lungt spöke, som mest dröjer sig kvar för att vaka över sitt slott.

Lägg märke till stenlejonen som vaktar slottstrappan. De för inte bara tankarna till stenlejonet som Aslan väckte till liv med sin andedräkt i The last battle utan de skänker också tur till den som hälsar på dem med en klapp.

Och slutligen måste jag också berätta om den olyckliga fadäsen i början på konferensresan. När jag stod där på tågperrongen, nöjd med att ha fått med mig föredrag, matsäck och tandborste, tittade jag ner och upptäckte till min fasa att jag hade lyckats ta på mig omaka skor! Det hade väl inte varit så farligt om det var två fina skor men den ena var mina nästan utslitna, smutsiga gå-i-skogen-skor. Man tycker ju att, med tanke på konferensens tema och sagoslottet, att det åtminstonde borde dykt upp en riddare på vit häst (och ett par nya damskor i lagom storlek i ränseln) men nej – jag fick vackert bita ihop och försöka låtasas som ingenting. Men det gick ju bra det med.