Jag tror minsann att den ljuvliga tiden mellan hägg och syren redan börjar gå mot sitt slut. Det känns alltid som om jag missar den, det verkar aldrig finnas nog med tid i maj. Nästa år gör jag som den berömde skomakaren, han som satte upp en skylt på sin dörr där det stod ”stängt mellan hägg och syren”.
Ibland blir jag trött på att det alltid pratas om katten som otursbringare och djävulsdjur när det gäller folklore. Så därför tänkte jag nu balansera bilden genom att skriva några rader om katten som lyckobringare. För den rollen hade katten också i folkloren (jag älskar hur folktron så ofta motsäger sig själv)!
Särskilt fyrfärgade katter sades bringa lycka till hemmet men alla hem där katten trivdes och mådde bra blev lyckliga – vantrivdes katten blev det däremot gräl och osämja på gården.
Man kunde också låta katten visa hur livet i ett nytt hus skulle bli. Innan man själv klev in genom dörren för första gången kastades (lite mjukt och försiktigt, får vi hoppas) katten in genom dörren. Stannade den kvar där inne var det ett tecken på att det skulle bli ett lyckligt och hemtrevligt hem men vände den tvärt och sprang ut var det inte något gott tecken.
En sedvänja som vi fortfarande har kvar (fast kanske laddad med en annan innebörd) var att aldrig ge bort en katt utan att ta en slant i betalning. Annars gav man bort lyckan katten hade med sig samtidigt med katten.
Och slutligen vill jag påminna alla om talesättet ”Det är ingen ordning”, sa katten som blev utslängd på julafton. På julaftonsnatten sades det nämligen att djuren kunde tala människospråk och denna natt skulle både hunden och katten få vara inne och smaka på samma goda mat som människorna fick att äta.
Var och såg The Avengers i eftermiddags och är fortfarande nördigt lyckligt. Det är knappast någon revolutionerande folkloristisk analys att superhjältar är populärkulturens svar på gångna tiders berättelser om gudar och hjältar och att de i någon mån fyller samma sorts funktion i vår fantasivärld. Särskilt uppenbart blir det förstås när en så beprövat episkt karaktär som Tor får plats i serier och film. Och att kunna säga ”We have a hulk!”, när livet känns farligt – det är en dröm för de flesta nördar.
Det finns många berättelser om nedgrävda skatter och hur man skall bära sig åt för att få tag på dem. Regel nummer ett är att absolut tystnad måste iakttas under en seriös skattjakt! Bryter du tystnaden försvinner skatten framför dina ögon och står aldrig mer att finna.
Skatter som grävdes ner under orostider vaktas ofta av övernaturliga väktare. Dessa väktare är ibland drakar (och såna vet ju de flesta skattsökare hur man skall tas med) men kan också vara spöken efter djur – ofta en höna – som offrades då skatten grävdes ned.
Hönan ruvar på skatten och skrämmer iväg de som kommer i närheten. Det går illa för den som är ohövlig mot henne eller tar till våld för att försöka få tag på skatten. Men om du försiktigt lyfter hönan och lägger henne bekvämt på din jacka, då kan det hända att hon låter dig ta för dig av skatten. Skratta aldrig år hönan och låt dig inte heller lockas att skratta om det helt plötsligt kommer förbi ett hölass draget av en tupp, med en höna bakom tömmarna eller något liknande. Det är ett trick, som försöker få dig att bryta tystnaden!
Förra helgen var jag på besök i Göteborg och fick då, till stor glädje för mitt nördiga folkloristhjärta, höra talas om napptrollen i skogarna runt Härlanda.
För några år sedan skrev jag en artikel om ritualer för småbarn i samband med att de skall sluta med napp. Det är för många barn ett stort steg och därför har det bland föräldrar vuxit fram olika ritualer som går ut på att barnet överlämnar de kvarvarande napparna till någon som ”behöver” dem eller hänger/lämnar dem på en speciell plats (ofta där andra barn, före dem, har lämnat sina nappar så att de ser att den egna nappen ingår i ett större sammanhang). En sorts rite de passage för småttingar helt enkelt. Det finns oändligt många varianter på formen för ritualen: hänga dem i nappträd, nappometern på Liseberg, lämna dem till kattungarna på Skansen, ge dem till fåglar eller andra djur i skogen, ge/skicka dem till tomten eller lämna dem i en stubbe till rumpnissarna är några av de exempel jag har stött på.
När min äldsta son skulle sluta med napp gick vi till ett ihåligt träd där han fick lägga dem som gåva till trollungarna i berget bredvid. Jag minns att jag på vägen hem funderade på den intressanta transformation som begreppet troll har genomgått på vägen från folktrons och folksagornas troll, till trollen i de litterära sagorna och sagoboksillustrationerna och fram till dagens populärkultur. Gissningsvis får trollungarna ta emot många nappar med tanke på deras starka ställning i barnkulturen.
Men för att återgå till napptrollen, som om jag förstått det rätt var byggda figurer (alltså inte bara fiktiva karaktärer) så grumlades min glädje av att jag inte gå kunde gå och titta på dem (eller be min sambo fotografera dem) eftersom de tydligen var borttagna vid en upprensning. Jag hoppas att de kommer tillbaka, då skall jag absolut återkomma till detta ämne med bilder.
När man går förbi mäktiga, mossgröna bergväggar – som den på fotot här – är det inte svårt att förstå hur berättelserna om trollberg och bergtagna människor kommit till.
Trollen i folktron och folksägnerna har mycket lite att göra med de stora, klumpiga troll vi ser i barnboksillustrationer och populärkultur idag (de har mer gemensamt med folksagornas troll men mer om detta någon annan gång). Folktron trollfolk såg ut (nästan) som människor, fast ofta ovanligt vackra. I alla fall såg de så ut, som alla vet äger trollen förmågan att förvända synen på människor och det är inte alltid som saker är som de verkar när man har med troll att göra.
Deras liv påminde om människornas också – i sägnerna bakar de bröd, brygger öl och håller boskap, precis som bondesamhällets människor gjorde. Det finns många berättelser som handlar om troll och människor som stod på god fot med varandra och hjälptes åt när det behövdes. Men det finns ännu fler om hur farligt det kunde vara att ha med trollen att göra, om människor som blev bergtagna och om spädbarn som blev bortbytta i sina vaggor så att föräldrarna hittar trollens byting där istället för deras eget barn.
En ensam vandrare som råkade möta ett troll utanför dess boning kunde bli lurade att följa med in i berget. Väl inne var det svårt att slippa ut igen, om man inte fann sig snabbt och nämnde Guds namn förstås. Man tänkte sig nämligen att trollen, liksom andra övernaturliga väsen, inte kunde inte tåla det kristna eftersom de själva inte hörde till Guds barn.
Alla som har varit i närheten när blixten slagit ner vet vilken kraft det är i blixtnedslag och hur lätt det är att känna sin litenhet i jämförelse med naturkrafterna när det sker. Det räcker med att sitta inne, tryggt under tak, när åskan går över huset för att känna sig lite lagom ödmjuk. Lika delar med rädsla och fascination, det går inte att låta bli att gå fram till fönstret för att titta ovädret. Även om vi inte kan veta hur en forntidsmänniska upplevde världen, är det lätt att föreställa sig spänningen som berättelserna om Tor och hans hammare måste ha skapat. Kanske berättade en mormor om den rödskäggige gudens äventyr när hon satt vid sitt barnbarns bädd en kväll medan åskan gick därutanför. Kanske barnet lyssnade efter åskdundret och rös lite grann av rädsla och spänning medan det sömnigt tittade in i elden med mormors trygga hand i sin.
Kanske inte.
Den blixthärjade eken, som illustrerar det förra inlägget om träd, är en påminnelse om åskans kraft – och den kraft som människor måste ha tänkt sig att åskans gud besatte.
– Det var väl bra synd med den där gamla eken sa den äldre damen på sätet bredvid mig i bussen plötsligt.
Jag var på väg till jobbet och satt och tänkte på allt och ingenting men jag förstod med en gång vad hon syftade på. Vi var alldeles i närheten av platsen där den så kallade TV-eken i Stockholm hade stått under så många hundra år, tills den efter många protester och motsägelsefulla expertutlåtanden höggs ner förra året. Jag nickade, för visst verkar det som om det finns mer än en hund begraven i den där historien (http://www.dn.se/blogg/epstein/2011/11/28/arboristgruppens-slutsats-tv-eken-falldes-helt-i-onodan/ ).
Sedan var jag tvungen att kliva av men jag fortsatte att tänka på träd och vår fascination av dem. Vi människor verkar ha haft ett speciellt förhållande till träd sedan urminnes tider. I den fornnordiska mytologin fanns världsträdet Yggdrasil. Om detta finns skaldat i den poetiska Eddan:
En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den.
Dess höga stam är stänkt med vitgrus,
dädan kommer dagg som i dalar faller,
grön står asken vid Urds brunn alltid.
Träden hade en viktig plats i den fornnordiska kulten och i bondesamhällets folktro har träd med speciella utseenden förknippats med trolldom och sjukdomsbot. Tandvärksträd till exempel, dit man kunde gå för att sätta bort värken när man fick problem med tänderna (”att sätta bort” var en vanlig botningsmetod och bygger på tanken på att sjukdom och värk var orsakat av något ont som kunde drivas ur kroppen). Med en sticka eller spik petade man på den onda tanden och satte sedan spetsen i trädet, då skulle värken föras över till trädet.
Men idag är träden – särskilt gamla träd – för många en symbol för naturen och för den sinnesfrid och det lugn som många av oss söker där, i en tid då de flesta lever stressade storstadsliv. Inte konstigt att det gör ont i själen när ett ståtligt gammelträd, som trotsat staden i så många hundra år, faller för yxan.
I morse satt jag med en kopp te och nålband på ett par vantar medan jag tittade på aprilsnöyran utanför fönstret. Då kom jag och tänka på en av mina favoritsägner, där det berättas om en fiskare som gav ett par vantar till den frusna havsfrun. Några veckor senare hörde han någon ropa över vattnet då han var ute på sjön och la nät:
– Det sjuder i tallen, skramlar i hallen, far iland, far iland vantevän.
Då drog han upp sina nät och gav sig av mot land. Strax blåste det upp till storm och många andra fiskare miste livet. De hade inte varit vänliga mot havsfrun och blev inte varnade.
Jag vet inte vad det är med just denna sägen som jag fäst mig vid men jag tycker mycket om den. Här skriver jag ner den som jag minns den, vilket inte gör den riktigt rättvisa men det finns en bättre variant återgiven i Bengt af Klintbergs Svenska folksägner.
…säg mig vem som vackrast i landet är.
Ingen med minsta intresse för sagor och populärkultur kan ha missat den våg av sagofilmer och tv-serier med sagotema som sveper fram. Passande, med tanke på att det i år är 200-års jubileum för Bröderna Grimms sagosamling ”Kinder- und Hausmärchen”.
Barnfilmen ”Snövit”( http://www.svd.se/kultur/film/skojfrisk-version-av-sagan-om-snovit_6962319.svd) är en del av denna våg och även del av ett uppmuntrande trendbrott, från väna Disneyprinsessor till äventyrslystna actionprinsessor. Fast fortfarande vackra förstås, gudarna förbjude att en prinsessa skulle vara alldaglig, härjad eller rent av ful. Men modiga, handlingskraftiga prinsessor är inget nytt i folksagorna. Den väna, hjälplösa hjältinnan skapades i mycket då sagorna redigerades inför tryckning för att passa 1800-talets borgerliga ideal.
Själv längtar jag efter den 8:e juni och premiären för Snow white and the huntsman, det ska bli spännande att se vilken transformation motiven från sagan gör i denna förvandling till populärkultur: http://www.snowwhiteandthehuntsman.com/
Lindormar och Lusbrädor 