Kategoriarkiv: Sagor, sägner och andra berättelser

Jack O’Lanterns: grinande pumpor lyser i höstmörkret

Bild

Svara

Nu börjar det närma sig Halloween och höstmörkret lyses upp av grinande pumpalyktor. På engelska kallas lyktorna Jack O’Lanterns och förknippas ofta med irländska berättelser om en listig man vid namn Jack. På ett eller annat sätt lurar Jack djävulen (läs en variant här: http://www.irishcentral.com/roots/Irish-American-Heritage-Museum-to-hold-family-event-Your-HeritagePass-it-on-175390511.html?page=1 ) och får därför varken komma in i himlen eller helvetet när han dör. Av djävulen får Jack ett glödande kol att lysa vägen med och han karvar ur en gammal rova att ha som lykta. Sedan dess har stackars ”Jack of the Lantern”  irrat runt på jorden utan att någonsin få ro. Ibland kan man få se ljuset från hans lykta lysa i höstmörkret.

Denna berättelse skall ha inspirerat irländare att karva ut egna lyktor, formade som Jacks spöklika ansikte, av rovor eller potatisar för att skrämma bort otyg som lurade ute i mörkret runt Halloween. Emigranter från Irland tog sedan med sig seden till Amerika.

Fast frågan är – förstås – om inte berättelserna om Jack och traditionen med lyktorna är två olika saker men att berättelserna passat bra för att förklara lyktorna. Karva lyktor ur rovor har man förresten gjort förr även i Sverige och i andra länder om hösten. Att det blev pumpor i USA är inte så konstigt, de är både lättare att arbeta med och blir pampigare lyktor.

Jack O´Lantern

Jack O´Lantern

Faran med att sova på marken, del 2: Bergtagning av trollen

Publicerad den av
Svara

Skogsvandrare, svampplockare och lajvare gör bäst i att se sig om i terrängen innan de lägger sig ner och tar en tupplur på marken. Upptäcker man ett berg, en stor sten eller ett gammalt gravröse i närheten är det bara att gå vidare. Risken är nämligen stor att det bor troll där och den som lägger sig att sova utanför riskerar att bli bergtagen. Blir man det är goda råd dyra – men det är lyckligtvis inte omöjligt att ta sig ut. Vill du veta hur gör du klokt i att lyssna på Morgonpasset i P3 imorgon bitti klockan 8, för då kommer jag att vara där och prata om troll 😉

Tvestjärt i örat

Publicerad den av
Svara

Idag inleder jag en miniserie i tre delar på temat ”faran med att sova på marken.” I detta ämne har folktron en del att säga, som kan vara bra att lägga på minnet om man till exempel tänker sig ut och campa.

En obehaglig, ibland dödlig, risk med att lägga sig till ro ute i skogen eller på ängen är att en tvestjärt kan krypa in i örat. I bästa fall sägs den slå sina klor i trumhinnan, i värsta fall kryper den vidare från örat och in i huvudet och lägger ägg där. När de kläcks fylls hjärnan med krälande tvestjärtsyngel (i vissa historier till och med så många att huvudet sprängs.)

Läbbigt, eller hur? Men är det sant? Självklart inte – de här historierna tycker jag är lysande exempel på att man inte skall tro allt man hör (eller läser på nätet).

Den farliga lussenatten

Publicerad den av
2

I morse tittade jag på när världens gulligaste och busigaste tomtenisse sjöng Lucia-sånger tillsammans med små lucior, pepparkaksgubbar och stjärngossar i vintermörkret. Och jag tänkte på hur lustigt det kan vara med traditioner, hur saker förändras över tid och det oftast inte alls är som man tror.

Vår Lucia har egentligen ingenting, bortsett från namnet, gemensamt med helgonet från Syrakusa, som dog martyrdöden för sina vackra ögons skull.

Efter reformationen fanns helgonnamnet Lucia kvar i almanackan men i det folkliga berättandet associerades det med Lucifer. Lucia blev till ett skräckinjagande väsen som härjade tillsammans med Lussepär (djävulen) under årets längsta natt. Det trodde man nämligen att natten mellan den 12:e och den 13: december var – i den gamla julianska kalendern fanns ett fel som gjorde att den tänkta tidpunkten för vintersolståndet försköts bakåt och detta levde kvar i tankevärlden även efter det att felet rättats till.

På lussenatten skulle man akta sig för att vara ute efter mörkrets inbrott, övernaturliga väsen var extra kraftfulla då och de straffade de människor som inte hade vett att hålla sig lugna under denna natt. I en del trakter berättade man om den fasansfulla lussefärden, ett följe av övernaturliga väsen som for fram över himlen anförda av Lucia. Synd var det om den olyckliga människa som kom i vägen för dem!

Lucia-tågets Lucia är troligen inspirerad av den tyska Kinken Jes (Jesusbarnet), som var en av de figurer som fick ersätta Sankt Nikolaus som presentutdelare efter reformationen i Tyskland då man ville utplåna minnet av de katolska helgonen. Rollen av Kinken Jes spelades ofta av en ung flicka med lång, vit särk och gloria. Hos oss växte ur detta en Lucia-traditon fram i västra Sverige. År 1764 väcks en ung teologistudent av en flicka som kommer in med frukost och levande ljus, då han gästar ett gods i Västergötland. Det är första uppgiften som finns om den ”moderna” Luciafiguren. Nästan hundra år senare är det en etablerad tradition i västra Sverige, med en Lucia-gestalt som vi börjar känna igen. Med studenter sprids den ut över landet och via Skansen och en tävling i Stockholms dagblad 1927 formas traditonen allt mer. Så småningom blev det också en barntradition och nya, fantasifulla figurer har anslutit sig till Lucian – stjärngossar, tomtenissar, pepparkaksgubbar- och gummor, katter, granar och säker ännu fler figurer som jag inte har hört talas om ännu.

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

 

Fardume slott – en sägenomspunnen plats

Publicerad den av
Svara

Mynttornet

Är sedan några dagar åter från Gotland, där jag hälsat på min pappa i Valleviken. Liksom varje sommar sedan jag blev gammal nog att ge mig ut på egna äventyr, har jag promenerat till Fardume slott, ruinerna efter två medeltida byggnader alldeles nära Fardume träsk. Det är en vacker och stämningsfylld plats, där det är lätt att låta tankarna vandra. Det är också en sägenomspunnen plats, där den folkliga fantasin har hittat olika förklaringar till vad ruinera en gång har varit.

Den ena byggnaden, som var ett förråds- och boningshus, har kallats Sören Norbys källare eftersom den folkliga traditionen har berättat att Sören Norby skulle ha huserat där. Han var en dansk länsherre som styrde på Gotland 1517-1525 och det sägs att han därtill skulle ha varit en fruktad sjörövare. Den andra byggnaden kallas Mynttornet och uppfördes troligen något tidigare än boningshuset. Det är resterna av ett försvarstorn som sedermera, när tiderna blev lugnare, användes som förrådshus och kanske också som gillesal.

Men jag snubblar alltid lite på orden när jag skall säga Fardume slott – för mig heter ruinerna Fardume kloster, för de är så de kallades i de berättelser jag hörde som barn. I dem var ruinerna en gång ett kloster, med en hemlig gång som munkarna kunde fly genom om det blev fara å färde.

Visst är det intressant hur starkt grepp den här sortens berättelser, särskilt kanske de som man hör som liten, har om en? Även nu, när jag vet att det aldrig har legat ett kloster där och att det (tråkigt nog) inte finns någon hemlig gång så tänker jag på det som ”klostret”. Det säger en del om hur mycket folkloren präglar vår världsuppfattning och vår syn på historien.

Vitterväder

Publicerad den av
Svara

Vi har vitterväder hos oss just nu! Regn och solsken samtidigt. Det ser verkligen något särskilt ut, inte undra på att det blivit omtalat i fantasifulla ordalag. Då kärnar trollen smör, fan håller fest och skogsrået tvättar sin smörkärna…

Om det är någon som har hört något annat uttryck för eller lekfull förklaring till detta slags väder får ni gärna berätta det för mig:)

Blått för lavendel, grönt för rosmarin…

Publicerad den av
Svara

Lavendel

”Blått för lavendel, grönt för rosmarin,

När du är kung, blir jag drottningen din.”

Jag brukar ofta tänka på de här raderna när jag ser lavendeln blomma på min uteplats. Det är en översättning av de två första raderna i en populär engelsk folkvisa, som på 1800-talet blev till en sång för barn. Hela barnvisan går så här (det finns andra varianter också, tror jag):

“Lavender blue and Rosemary green,

When I am king you shall be queen;

Call up my maids at four o’clock,

Some to the wheel and some to the rock;

Some to make hay and some to shear corn,

And you and I will keep the bed warm.”

De två första raderna är ett viktigt motiv i boken ”En vanlig prinsessa” (The Ordinary Princess) av M.M Kay som jag och min syster tyckte väldigt mycket om när vi var små. Den handlar om prinsessan Ametist som turligt nog får i gåva av en av sina gudmödrar att hon skall bli vanlig. Så hon har råttfärgat hår, uppnäsa, fräknar, uppför sig inte alls som en prinsessa skall och har väldigt roligt. När hon får höra att hennes föräldrar har hyrt in en drake för att förmå en prins att komma rädda henne (och bli tvungen att gifta sig med henne) rymmer hon hemifrån och tar arbete som kökspiga.

Det här är en av många böcker som problematiserar kvinnorollerna i folksagorna (eller i det borgerliga 1800-talets versioner av folksagorna, skall jag väl säga). Jag älskar den här formen av böcker, de är både en rolig och en tankeväckande del av nutida användning av folklore.

Till min glädje upptäckte jag precis att The Ordinary Princess kom i nytryck 2002 och finns att köpa på http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0142300853

Mellan hägg och syren

Publicerad den av
6

Jag tror minsann att den ljuvliga tiden mellan hägg och syren redan börjar gå mot sitt slut. Det känns alltid som om jag missar den, det verkar aldrig finnas nog med tid i maj. Nästa år gör jag som den berömde skomakaren, han som satte upp en skylt på sin dörr där det stod ”stängt mellan hägg och syren”.

Några goda råd till skattsökare

Publicerad den av
Svara

Det finns många berättelser om nedgrävda skatter och hur man skall bära sig åt för att få tag på dem. Regel nummer ett är att absolut tystnad måste iakttas under en seriös skattjakt!  Bryter du tystnaden försvinner skatten framför dina ögon och står aldrig mer att finna.

Skatter som grävdes ner under orostider vaktas ofta av övernaturliga väktare. Dessa väktare är ibland drakar (och såna vet ju de flesta skattsökare hur man skall tas med) men kan också vara spöken efter djur – ofta en höna – som offrades då skatten grävdes ned.

Hönan ruvar på skatten och skrämmer iväg de som kommer i närheten. Det går illa för den som är ohövlig mot henne eller tar till våld för att försöka få tag på skatten. Men om du försiktigt lyfter hönan och lägger henne bekvämt på din jacka, då kan det hända att hon låter dig ta för dig av skatten. Skratta aldrig år hönan och låt dig inte heller lockas att skratta om det helt plötsligt kommer förbi ett hölass draget av en tupp, med en höna bakom tömmarna eller något liknande. Det är ett trick, som försöker få dig att bryta tystnaden!

Trollberg

Publicerad den av
Svara

När man går förbi mäktiga, mossgröna bergväggar – som den på fotot här – är det inte svårt att förstå hur berättelserna om trollberg och bergtagna människor kommit till.

Trollen i folktron och folksägnerna har mycket lite att göra med de stora, klumpiga troll vi ser i barnboksillustrationer och populärkultur idag (de har mer gemensamt med folksagornas troll men mer om detta någon annan gång). Folktron trollfolk såg ut (nästan) som människor, fast ofta ovanligt vackra. I alla fall såg de så ut, som alla vet äger trollen förmågan att förvända synen på människor och det är inte alltid som saker är som de verkar när man har med troll att göra.

Deras liv påminde om människornas också – i sägnerna bakar de bröd, brygger öl och håller boskap, precis som bondesamhällets människor gjorde.  Det finns många berättelser som handlar om troll och människor som stod på god fot med varandra och hjälptes åt när det behövdes. Men det finns ännu fler om hur farligt det kunde vara att ha med trollen att göra, om människor som blev bergtagna och om spädbarn som blev bortbytta i sina vaggor så att föräldrarna hittar trollens byting där istället för deras eget barn.

En ensam vandrare som råkade möta ett troll utanför dess boning kunde bli lurade att följa  med in i berget. Väl inne var det svårt att slippa ut igen, om man inte fann sig snabbt och nämnde Guds namn förstås. Man tänkte sig nämligen att trollen, liksom andra övernaturliga väsen, inte kunde inte tåla det kristna eftersom de själva inte hörde till Guds barn.