Julmarknader, äpplen och spöken i Vetenskapsradion Forum

Om julmarknader, äpplen, de dödas julotta, föreställningar om den perfekta julen och mycket mer handlar dagens program i Vetenskapsradion Forum, där jag berättar om julen. Här hittar ni det, om ni vill lyssna: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/647611?programid=1302

stekta äpplen

 

 

 

Ny blogg: Folkloristen berättar på Nordiska museets hemsida

Sedan några dagar tillbaka skriver jag om folktro, sagor, sägner och annat spännande på min blogg Folkloristen berättar på Nordiska museets hemsida. Besök mig gärna där och läs om midsommarnattens magi!: http://www.nordiskamuseet.se/blogg/folkloristen-berattar

Den här bloggen kommer så småningom att förändras så att de båda bloggarna inte blir identiska, hur vet jag inte riktigt ännu men chansen är nog stor att fantasy och superhjältar får ännu större utrymme…

Pressbild, Tora Wall

Tomten bakar bröd

Tomten är nog mitt favoritväsen. En liten, gråklädd gubbe som hjälper till på gården. Tar hand om djuren, ser till att folk uppför sig och drar till sig lycka och välgång. Lite vresig kanske men det får man väl stå ut med, tycker jag.

Det finns något väldigt tilltalande med tanken på en osynlig medhjälpare, som hugger i när man själv inte riktigt hinner med. Jag önskar att jag hade en kökstomte, då skulle det kanske äntligen bli ordning i mitt kök. Och helt omöjligt verkar det inte vara. Det finns berättelser om tomtar som hjälpte pigorna med sina sysslor.

I några roliga sägner berättas det om tomten som hjälper till att baka bröd, så att pigan får sova en stund. Men hon gör misstaget att inte förklara tillräckligt noga för tomten hur han skall göra (det är alltid viktigt att vara väldigt precis när man skall ge övernaturliga väsen ett uppdrag). Istället för att baka  ut degen till brödkakor häver tomten in den i ugnen i en stor hög och när pigan vaknar är degen förstörd. Fast det ordnar sig ändå, förstås. När hon börjar gråta blir tomten också ledsen. För att gottgöra sitt misstag kilar han över till granngården, där de också bakar, och byter ut sitt misslyckade bak mot deras välgräddade, doftande brödkakor.

Troll i sagor och sägner

Det har varit mycket prat och skriverier om troll sista tiden. Troll är helt klart det nya inneväsendet i både kulturella och populärkulturella kretsar. De är hetare än vampyrer och spås till och med få en ny karriär i Hollywood 😉

Hur det än blir med den saken är jag förstås glad över det stora intresset för folktrons väsen, eftersom detta område har varit ett av mina största intressen inom folkloristisk forskning i drygt tjuga år.

När det gäller troll finns det en del förvirring över vad ett troll egentligen är, har jag märkt i samtal med journalister och andra. Förvirringen grundar sig i att det finns två sorters troll inom folkloren och att i nutida föreställningar blandas dessa ofta samman.

I folktro och sägner berättades det om troll som levde i berg, gravkummel eller under stora stenar. De såg ut som människor (i alla fall var de så de valde att visa sig men eftersom de kunde förvända synen på folk var det förstås svårt att säga med säkerhet) fast ofta vackrare och iklädda dyrbara kläder än vanliga människor. De hade stora skatter och osynlighetshattar. Oförsiktiga människor kunde bli bergtagna och tvingas leva med trollen inne berget och de tog människobarn ur vaggorna och la sina egna bortbytingar där i stället.

I folksagorna finns storväxta, fula troll som ofta påminner en del om jättar. Det är nog främst sagoböckernas illustrationer som påverkar vår fantasi när vi föreställer oss hur sagornas troll ser ut. Trollen i folksagorna håller också människor fångna och har skatter men berättelserna om dem skiljer sig från de om sägnernas troll.

Det där med att göra skillnad på sagor och sägner kan kanske verka lite fånigt men det är något man gör inom folkloristiken för att kunna studera berättelser och vilken betydelse de hade/har för berättare och åhörare.

Sägnerna är korta berättelser som gör anspråk på att vara något som verkligen hänt, ofta är det en namngiven person i bygden som sägs  varit med om händelserna. Sagorna är längre och handlar om fantastiska saker för länge, länge sedan eller långt borta östan om sol och västan om  måne. De berättas inte som om de var sanna och man trodde i allmänhet inte på dem.

Självklart finns det ingen klar gräns mellan de olika genrerna, en berättartradition lever ju sitt eget liv och bryr sig inte om gränser. Men för förståelsen av folktro, sagor och sägner kan det vara bra att känna till att skillnaderna ändå finns.

Nu måste jag sluta för idag, min egna trollunge drar mig i håret och tycker att det är dags att hitta på något annat 🙂

Trollberg?

Bellman

Här om dagen kom min sexåring hem från förskolan och berättade sin första Bellmanhistoria:

”Det var en gång Bellman, tysken och rysken. De skulle gå in i en spökgrotta. Först gick tysken in. Då hörde han en röst som sa:

– Vill du se mina gröna ögonen?

Han blev rädd och sprang ut. Sen gick tysken in. Han hörd en röst som sa:

-Vill du se mina gröna ögon.

Han blev också rädd och sprang ut. Sen gick Bellman in. Rösten sa:

-Vill du se mina gröna ögonen?

Då sa Bellman (mamma, nu kommer det roliga!)
-Vill du se mina gröna kalsonger?

Varpå den unge mannen viker sig av skratt – och jag med! Bellman historier berättade av en sexåring är slagbart roliga. Även när man hört dem ett par gånger om dan i nån vecka 🙂

Jack O’Lanterns: grinande pumpor lyser i höstmörkret

Bild

Nu börjar det närma sig Halloween och höstmörkret lyses upp av grinande pumpalyktor. På engelska kallas lyktorna Jack O’Lanterns och förknippas ofta med irländska berättelser om en listig man vid namn Jack. På ett eller annat sätt lurar Jack djävulen (läs en variant här: http://www.irishcentral.com/roots/Irish-American-Heritage-Museum-to-hold-family-event-Your-HeritagePass-it-on-175390511.html?page=1 ) och får därför varken komma in i himlen eller helvetet när han dör. Av djävulen får Jack ett glödande kol att lysa vägen med och han karvar ur en gammal rova att ha som lykta. Sedan dess har stackars ”Jack of the Lantern”  irrat runt på jorden utan att någonsin få ro. Ibland kan man få se ljuset från hans lykta lysa i höstmörkret.

Denna berättelse skall ha inspirerat irländare att karva ut egna lyktor, formade som Jacks spöklika ansikte, av rovor eller potatisar för att skrämma bort otyg som lurade ute i mörkret runt Halloween. Emigranter från Irland tog sedan med sig seden till Amerika.

Fast frågan är – förstås – om inte berättelserna om Jack och traditionen med lyktorna är två olika saker men att berättelserna passat bra för att förklara lyktorna. Karva lyktor ur rovor har man förresten gjort förr även i Sverige och i andra länder om hösten. Att det blev pumpor i USA är inte så konstigt, de är både lättare att arbeta med och blir pampigare lyktor.

 Jack O´Lantern

Jack O´Lantern

Faran med att sova på marken, del 2: Bergtagning av trollen

Skogsvandrare, svampplockare och lajvare gör bäst i att se sig om i terrängen innan de lägger sig ner och tar en tupplur på marken. Upptäcker man ett berg, en stor sten eller ett gammalt gravröse i närheten är det bara att gå vidare. Risken är nämligen stor att det bor troll där och den som lägger sig att sova utanför riskerar att bli bergtagen. Blir man det är goda råd dyra – men det är lyckligtvis inte omöjligt att ta sig ut. Vill du veta hur gör du klokt i att lyssna på Morgonpasset i P3 imorgon bitti klockan 8, för då kommer jag att vara där och prata om troll 😉

Tvestjärt i örat

Idag inleder jag en miniserie i tre delar på temat ”faran med att sova på marken.” I detta ämne har folktron en del att säga, som kan vara bra att lägga på minnet om man till exempel tänker sig ut och campa.

En obehaglig, ibland dödlig, risk med att lägga sig till ro ute i skogen eller på ängen är att en tvestjärt kan krypa in i örat. I bästa fall sägs den slå sina klor i trumhinnan, i värsta fall kryper den vidare från örat och in i huvudet och lägger ägg där. När de kläcks fylls hjärnan med krälande tvestjärtsyngel (i vissa historier till och med så många att huvudet sprängs.)

Läbbigt, eller hur? Men är det sant? Självklart inte – de här historierna tycker jag är lysande exempel på att man inte skall tro allt man hör (eller läser på nätet).

Den farliga lussenatten

I morse tittade jag på när världens gulligaste och busigaste tomtenisse sjöng Lucia-sånger tillsammans med små lucior, pepparkaksgubbar och stjärngossar i vintermörkret. Och jag tänkte på hur lustigt det kan vara med traditioner, hur saker förändras över tid och det oftast inte alls är som man tror.

Vår Lucia har egentligen ingenting, bortsett från namnet, gemensamt med helgonet från Syrakusa, som dog martyrdöden för sina vackra ögons skull.

Efter reformationen fanns helgonnamnet Lucia kvar i almanackan men i det folkliga berättandet associerades det med Lucifer. Lucia blev till ett skräckinjagande väsen som härjade tillsammans med Lussepär (djävulen) under årets längsta natt. Det trodde man nämligen att natten mellan den 12:e och den 13: december var – i den gamla julianska kalendern fanns ett fel som gjorde att den tänkta tidpunkten för vintersolståndet försköts bakåt och detta levde kvar i tankevärlden även efter det att felet rättats till.

På lussenatten skulle man akta sig för att vara ute efter mörkrets inbrott, övernaturliga väsen var extra kraftfulla då och de straffade de människor som inte hade vett att hålla sig lugna under denna natt. I en del trakter berättade man om den fasansfulla lussefärden, ett följe av övernaturliga väsen som for fram över himlen anförda av Lucia. Synd var det om den olyckliga människa som kom i vägen för dem!

Lucia-tågets Lucia är troligen inspirerad av den tyska Kinken Jes (Jesusbarnet), som var en av de figurer som fick ersätta Sankt Nikolaus som presentutdelare efter reformationen i Tyskland då man ville utplåna minnet av de katolska helgonen. Rollen av Kinken Jes spelades ofta av en ung flicka med lång, vit särk och gloria. Hos oss växte ur detta en Lucia-traditon fram i västra Sverige. År 1764 väcks en ung teologistudent av en flicka som kommer in med frukost och levande ljus, då han gästar ett gods i Västergötland. Det är första uppgiften som finns om den ”moderna” Luciafiguren. Nästan hundra år senare är det en etablerad tradition i västra Sverige, med en Lucia-gestalt som vi börjar känna igen. Med studenter sprids den ut över landet och via Skansen och en tävling i Stockholms dagblad 1927 formas traditonen allt mer. Så småningom blev det också en barntradition och nya, fantasifulla figurer har anslutit sig till Lucian – stjärngossar, tomtenissar, pepparkaksgubbar- och gummor, katter, granar och säker ännu fler figurer som jag inte har hört talas om ännu.

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

 

Fardume slott – en sägenomspunnen plats

Mynttornet

Är sedan några dagar åter från Gotland, där jag hälsat på min pappa i Valleviken. Liksom varje sommar sedan jag blev gammal nog att ge mig ut på egna äventyr, har jag promenerat till Fardume slott, ruinerna efter två medeltida byggnader alldeles nära Fardume träsk. Det är en vacker och stämningsfylld plats, där det är lätt att låta tankarna vandra. Det är också en sägenomspunnen plats, där den folkliga fantasin har hittat olika förklaringar till vad ruinera en gång har varit.

Den ena byggnaden, som var ett förråds- och boningshus, har kallats Sören Norbys källare eftersom den folkliga traditionen har berättat att Sören Norby skulle ha huserat där. Han var en dansk länsherre som styrde på Gotland 1517-1525 och det sägs att han därtill skulle ha varit en fruktad sjörövare. Den andra byggnaden kallas Mynttornet och uppfördes troligen något tidigare än boningshuset. Det är resterna av ett försvarstorn som sedermera, när tiderna blev lugnare, användes som förrådshus och kanske också som gillesal.

Men jag snubblar alltid lite på orden när jag skall säga Fardume slott – för mig heter ruinerna Fardume kloster, för de är så de kallades i de berättelser jag hörde som barn. I dem var ruinerna en gång ett kloster, med en hemlig gång som munkarna kunde fly genom om det blev fara å färde.

Visst är det intressant hur starkt grepp den här sortens berättelser, särskilt kanske de som man hör som liten, har om en? Även nu, när jag vet att det aldrig har legat ett kloster där och att det (tråkigt nog) inte finns någon hemlig gång så tänker jag på det som ”klostret”. Det säger en del om hur mycket folkloren präglar vår världsuppfattning och vår syn på historien.