Ny bok: Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen!

Nu är den här! ”Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen”, min barnbok från 6 år och uppåt.

Vill du veta hur man gör för att få en tomte att flytta in, hur du skyddar dig mot trollen, varför man aldrig skall reta en älva eller skratta åt en höna, vem skogsfrun är och hur du hittar gömda skatter? Då är det här den rätta boken för dig! Följ med till en förtrollad värld, fylld av väsen och spännande berättelser…

Boken går lika bra att läsa högt för de lite mindre barnen, som att läsa tyst för sig själv för de större. Illustrerad med fotografier. Mjukt band, 20 sidor.

”Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen” finns att köpa på Ad libris men fram till 30/11 går det även bra att beställa direkt från mig för 50 kronor (plus 20 kronor i frakt). Skicka ett mail till torawall@gmail.com med namn och adress och swisha 70 kronor (märkt med namn) till 0706-259874. Har du inte swish, går det förstås att lösa på annat sätt. Leverans senast den 19/12.
Jag kommer också att sälja den på Nyckelvikens julmarknad (i Nacka) den 3/12 och på Ale vikingagårds julmarknad (utanför Göteborg) den 9/12. Då sparar man frakten och får kanske en extra berättelse på köpet om tid finns.

Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen(framsida_mindre)

Folklore och turism: om bruk av väsen i turistattraktioner

Har alldeles glömt att dela denna artikel, där jag gör en kort presentation av min forskning i kulturvetenskapliga tidskriften Brage: laboratorium för folk och kultur:

Laboratorium för folk och kultur

Tora Wall
doktorand i nordisk folkloristik, Åbo Akademi

Trollungar på Tomteland. Foto: Tora Wall.

Det finns idag ett växande intresse för det förindustriella samhällets narrativ om väsen, som speglas i filmer, tv-serier, litteratur, utställningar och sociala medier. Berättelser och föreställningar om tomtar, troll, älvor och andra väsen används flitigt i populärkulturella sammanhang. De laddas med ny symbolik och nytt innehåll, som avspeglar vår tids världsbild och tankeströmningar. Mitt avhandlingsprojekt har arbetsnamnet Folklore och turism: om bruk av väsen i turistattraktioner. I det undersöker jag hur narrativ kring väsen både skapas och brukas i de två svenska turistattraktionerna Trolska skogen i Hälsingland och Tomteland i Dalarna.

Trolska skogen beskrivs som ”en levande sagoskog” för barn mellan 2–9 år. Under sommaren och i december kan besökarna där vara med om interaktiva äventyr där olika väsen har centrala roller. Barnen får med sig ett uppdrag som skall lösas längs med en äventyrsstig…

Visa originalinlägg 372 fler ord

Min bok ”Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen”

Medan de sista resterna av midsommarmagi ännu dröjer sig kvar omkring oss, kan jag med glädje meddela att min barnbok ”Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen” nu finns att köpa som e-bok.

Den passar särskilt bra för barn mellan 6-9 år (plus/minus något år beroende på om man läser själv eller lyssnar när någon annan läser högt). Under några veckor framöver går det bra att beställa den direkt från mig genom att swisha 19 kronor till 0706-259874. Skriv väsen och din e-mail som meddelande.

Senare i sommar kommer det även en tryckt upplaga, mer information om denna, och vart du då kan köpa böckerna, kommer när det närmar sig.

Framsida Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen

Vårtydor

Jag har för några dagar flytt vardagens plikter för att ostört kunna koncentrera mig på att skriva en artikel om idealism vs. kommersialism i förhållande till folkloreturism, vilket är mer intressant än det kanske låter. Men det är ändå svårt att koncentrera sig när vårvärmen äntligen har kommit och fåglarna kvittrar utanför.

Den här tiden på året var i folktron fylld av varsel och tydor inför framtiden. Kanske inte så konstigt då naturen nu vaknar ur den långa vintersömnen och allt tycks nytt och hoppfullt. Samtidigt visste man förr att det hårda, och livsnödvändiga, arbetet med sådd och skörd låg framför en. Allt hängde på att vädret blev som det skulle, att sommaren inte blev för torr men inte heller regnade bort. Slog skörden fel var hunger att vänta.

Årets första fjäril har jag sett och den var ljus, vilket lär vara ett gott tecken. Årets första gök har jag också hört men jag blev inte klok på från vilket väderstreck (kanske lika bra det för det är egentligen bara västergök – bästergök – som är något att stå efter).

Och så har bina börjat surra runt kuporna. Dem skulle man hålla sig väl med, och inte glömma bort att gå till kuporna ibland, för att berätta om vad som hände på gården.

20170512_190035-1.jpg

Valborgseldar i natten

Elden har varit avgörande för vår överlevande under svindlande många årtusenden efter årtusenden. Kanske är det inte konstigt att vi, även i de delar av världen där härden inte längre är hemmets självklara hjärta, fortfarande fascineras av elden. Eller kanske är det just för att elden inte längre hör till vardagen som vi fascineras.

En valborgskväll tillbringade jag på tåget mellan Stockholm och Göteborg. När mörkret fäll blossade eldarna upp  i natten utanför tågfönstret. Vi åkte förbi eld efter eld, i början av resan nytända och flammande och i slutet dämpade glödbäddar. Det var en fantastisk syn.

I bondesamhället tändes stora eldar vid olika högtider under våren. Det var på samma gång ett sätt att bli av med skräp, ett tillfälle att samlas och också förknippat med föreställningar om att skrämma bort häxor och rovdjur innan djuren skulle släppas ut på grönbete efter den långa vintern.

Foto: Tora Wall

Berättelser om väsen och vad de säger oss

Igår var jag på Vikingagården Gunnes gård och höll föredrag om väsen. Det var på många sätt en trevlig kväll, att stå fram för en knastrande brasa och berätta om något man själv älskar för en publik som kommer med både kloka och intresserade frågor är förstås väldigt inspirerande.

Det fick mig också att, återigen, fundera över hur människor i alla tider tycks ha fascinerats av tanken på att det finns andra varelser, magiska och ofta bara synliga som en skymt i ögonvrån, som befolkar landskapet och delar världen med människorna. Berättelserna om väsen, som rör sig i gränslandet mellan fantasi och tro, säger mycket om oss människor och våra liv både i dåtid och nutid.

Falnad eld på gunnes gårdFoto: Tora Wall

 

 

 

 

Föredrag om väsen den 25/4

Tisdagen den 25/4, klockan 18-20, håller jag föredrag om föreställningar om väsen från vikingatid till bondesamhället på Vikingagården Gunnes gård i Upplands Väsby. Vad vi vet och inte vet, hur folklore kring väsen förändrats och vilken betydelse den hade för människor förr och har för oss idag.

Inträde 50 kr och då ingår soppa och smörgås.

Anmäl dig till Gunnes gård på 08-59084928, så att vi vet hur mycket mat vi skall ordna.

Välkomna!

Tora Wallbrastorlek (2)

Den glada påsken

Från början blev den kristna påsken glad först på påskdagen (när Jesus enligt berättelserna återuppstod) men här försköts början av firandet successivt till påskaftonskväll efter reformationen och så småningom blev påskafton högtidens huvudpunkt (på samma sätt som med julafton och midsommarafton). Numera, när påskfirandet för många inte längre är kopplat till en kristen tro utan firas av andra skäl, är påsken glad redan i början av veckan.

Målat ägg

 

Några ord om traditioner och varför vi firar dem

Jag får ofta frågan, för det mesta från journalister, om varför vi egentligen firar jul eller klär en stång med blommor på midsommarafton eller äter våfflor på våffeldagen eller spökar ut oss på halloween. Inget fel med det förstås, varför är naturligtvis en fullt relevant fråga om man är intresserad av traditioner och kulturhistoria. Ofta får jag en stark känsla av att de förväntar sig att svaret skall vara djupt meningsfullt och analyserande (men ändå så enkelt och okomplicerat att det skall gå att sammanfatta på max 1000 tecken).

Antingen lutar förväntningarna åt något i still med ”Tradition X är inte särskilt gammal, utan kom till Sverige från Tyskland vid slutet av förra sekelskiftet…” eller åt: ”Tradition X är uråldrig, dess rötter finns att söka i det gamla mytomspunna Babylon där de står nedskrivna i en av världens äldsta böcker skriven av sin tid störste magiker vid namn…”. Det första av dessa två är väldigt ofta det svar jag verkligen ger, det andra har jag (tråkigt nog) aldrig gett (mestadels eftersom jag hittade på det medan jag skrev och att det är oetiskt att lura journalister).

Inget av dessa svar (vare sig det etiska eller det oetiska) ger dock egentligen svar på frågan om varför vi firar en tradition, snarare är det svar på frågor om hur traditioner kommit till. Hur har traditionen vuxit fram, hur har den färdats över jorden, hur har den förändrats över tid och i mötet med nya kulturer (för traditioner förändras alltid) och hur ser den ut idag?

Men faktum är att jag faktiskt har ett kort och koncist svar på det mer existentiella varför. Nämligen: för att det är roligt.

Och ibland för att det är sorgligt förstås. Eller för att traditionen skapar en viss stämning och fyller oss med en obestämbar känsla av förväntan eller vemod.

Naturligtvis gäller det här inte alla traditioner. En del traditioner är mörka och förtryckande och borde aldrig ha blivit traditioner till att börja med, andra traditioner kan vara betungande för någon fast andra tycker att den är rolig och så vidare.

Men påfallande ofta är dock traditioner något som man gör för att det på ett eller annat sätt är kul att skoja med varandra eller att klä ut sig. Eller för att ha ett skäl att träffa människor man tycker om och äta gott och kanske sjunga en snapsvisa eller två. Eller att göra fint och markera att vardagen för en kort tid är ersatt med något festligare.

Vad jag, på många omvägar, försöker komma fram till är att traditioner (trots ordets bokstavliga betydelse) ofta handlar om en känsla, en stämning, en upplevelse i nuet – och att om man ser traditioner på detta vis, så kanske det inte spelar så stor roll om de förändras, försvinner eller byts ut – deras existentiella funktion kommer alltid att hitta nya former som passar in i de ”nu” framtiden bär med sig.

Att tända stora elda är ett exempel på en stämningsfylld tradition som vandrat mellan olika högtider och har haft olika betydelse i olika tider och på olika platser.

Att tända stora elda är ett exempel på en stämningsfylld tradition som vandrat mellan olika högtider och har haft olika betydelse i olika tider och på olika platser. Foto: Tora Wall

Småfolk och imaginära fältdagböcker

En lyxig sak med att arbeta hemma (förutom det uppenbara med att jag får tillbringa tid med att ostört skriva och läsa böcker) är att jag kan roa mig med nördiga filmer och TV-serier under lunchen. Eftersom jag, av olika anledningar, har funderat en del över småfolk sista tiden började jag därför äntligen titta på Spiderwick idag (jag har läst böckerna men det var ganska länge sedan). En rätt trasig familj (liten spoiler alert!!!) flyttar in ett gammalt hus, där deras excentriske släkting en gång bott. Denne har lämnat efter sig en fältdagbok, där han kartlagt de mystiska väsen som han upptäckt under sina år av efterforskningar. I huset bor också en liten varelse, som lever i vägarna och samlar på allt möjligt av sånt som människor kan tänkas lägga ifrån sig.

Tanken på småfolk, som bor nära människorna, verkar ha en särskild fascination för oss och det är ett motiv som återkommer gång på gång i folklore och populärkultur.

I bondesamhället svenska folktro fanns vättarna under golvet eller helt nära gården och i norra Sverige berättade man om vittrorna eller jordbyggare som gärna höll sig i närheten av människornas fäbodar. På Gotland berättade man om ”de små under jorden” och mer allmänt känner nog många igen ”de underjordiska” (om inte annat, så från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter).

Det här med fältdagböcker, där övernaturliga väsen beskrivs och enkelt kan delas in i olika arter, är också ett motiv som fascinerat mig ända sen jag läste den klassiska Gnomes av Wil Huygen och Rien Poortvliet (Tomtar heter den i svenska översättningen). Dessa imaginära fältdagböcker är i sig ett helt forskningsområde för, som nutida folklore betraktade.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg, det handlar nog mest om att saker jag tycker är spännande liksom bubblade över och att jag ville dela med mig av dem…

Fotspår av småfolk i Trolska skogen. Foto: Tora Wall

Fotspår av småfolk i Trolska skogen. Foto: Tora Wall