År 2025 går långsamt mot sitt slut men samtidigt börjar ett nytt glittrande 2026, med löften om nya äventyr, kvällar vid brasan och ännu fler sagor att berätta. Kung Bore har äntligen kommit och utanför mitt fönster klär ett tunt snötäcke träden i vitt. Längtar efter att hälsa det nya året med frost och eld i skogen.
Det här året har mestadels varit vigd åt tid för skrivande och ännu mer skrivande men jag har ändå hunnit med en hel del författarsamtal, boksigneringar, föreläsningar och berättarstunder. På Smålands litteraturfestival fick jag prata om skogen, väsen och teater. Dalslands bokdagar tog mig till stranden av Vänern för att berätta ännu mer om skogen och jag har fått besöka Finspång och Jönköping i samma ärende. Skogen har jag pratat mycket om i år men jag har inte glömt bort de andra områdena som har en särskild plats i mitt hjärta. Jag har fått återvända till Hälsingland för att hålla min föreläsning om Trådens magi: folklore kring spånad, vävning och sömnad två gånger till. Jag har varit i Västsverige (mina hemtrakter) för att berätta om Vättar, jättar, diser och troll på Ekhagens fornby och för Skövde släktforskarförening. Ja, och så till Alvesta och det fantastiska Verket, där ett gammalt järnbruk och konsten möttes kring utställningar om väsen. Och så mycket mer som inte får rum här. Tack till alla som bjudit in mig och alla som kommit för att lyssna!
I början av sommaren fick jag äran att gästa Berättandets torg i Gamla stan, fint arrangerat av Berättarnätet Öst.
För någon som arbetar mycket själv är det så värdefullt att få dessa möten. Kloka frågor från publiken, som väcker nya tankar. Samtal med andra författare, som ger ny inspiration. Fantastiska platser runt om i landet, som jag kanske aldrig fått tillfälle att besöka annars. Och alla eldsjälar som ordnar kultur- och litteraturfestivaler, håller museer och bibliotek igång, driver föreningar och i det lilla bygger sammanhang som ger livet glöd och innehåll för så många.
Foto från Litteraturfesten i Älmhult, där jag var med och berättade om Skogen: I folktro, sägner och sagor… …i fint sällskap av Lena Andersson och Kalle Lind.
Min senaste bok ”Skogen: I folktro, sägner och sagor” har landat mjukt hos sina läsare. Det har varit en fröjd att vara ute och prata om den. Särskilt glad är jag över alla unga som kommer för att lyssna. Och som kommer fram sen och berättar om egna fantastiska projekt kring folklore – allt från masteruppsatser till speldesign, konstprojekt och egna böcker. Det ger mig gott hopp om framtiden!
Skogen tilldelas Svensk bokkonsts fina pris, tack vare Nina Ullmajas (längst till vänster i bild) magiska arbete med layout och alla andra på förlaget som arbetat med att göra boken.Och tänk, Skogen fick faktiskt ännu en (eller två) fin utmärkelse när den tilldelades Guld i kategorin Print och Grand Prix vid utdelningen av Publisherpriset. Här Emma Selfvén och Gabriella Swanstein från Bokförlaget Stolpe på när de tar emot utmärkelsen.
Tiden har inte riktigt räckt till för att hålla bloggen uppdaterad, så därför smyger jag in en bit 2024 också, för jag har ju inte berättat om att Skogen nominerades till Augustpriset här. En omtumlande och helt underbar upplevelse som jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få vara med om.
Med min förläggare Marika Stolpe på Augustgalan 2024.
Nu ser jag fram emot vad det nya året bär med sig. Jag drömmer om att skriva, vandringar i skogen, om havsvindar som smeker mig över kinden och doften av solvarma äpplen som väntar på att plockas. Gott Nytt År!
Midsommarveckan är här och för många väntar semestern strax bakom hörnet. Tid för vila, sand mellan tårna, svala bad – och för läsning i hängmattan. I Faktum Novell hittar du en härlig karamellblandning av olika sorters berättelser, skrivna av 13 olika författare (varav jag är en). Min novell ”Sländans kraft” kan rekommenderas för den som gärna ser inslag av magi, ödestrådar som tvinnas och oväntad kärlek i sina berättelser. Det känns förstås väldigt fint att få vara med i sammanhang som detta – och så är jag lite stolt över att min novell smyger in ett fantastiskt element i blandningen.
Du kan köpa Faktum Novell av din Faktumförsäljare på gatan (i Göteborg, Helsingborg, Malmö och Karlstad med omnejd) eller beställa från https://faktumbutiken.se/
Mina tankar upptas av skog just nu. Fram för allt fantasins skogar, som det mesta jag skriver om kretsar kring för tillfället, men också verklighetens skogar. Det förstnämnda är lustfyllt och underbart, det andra skrämmande på många sätt. Sommaren har just börjat och det är redan torrt som fnöske i markerna och på flera ställen brinner skogen. Klimatförändringar, granbarksborren, trädsjukdomar och skogar som försvinner. Det värker i hjärtat och är svårt att andas, när man tänker på det. Men jag försöker trösta mig med att det fortfarande går att vända utvecklingen – det finns fortfarande hopp inför framtiden om vi inte förtvivlar och blir handlingsförlamade. Och jag vill tro att en del av det hoppet finns att hämta i myter, sagor och sägner om skogen och dess väsen. Både de gamla från förflutna tider, då man inte ens kunde föreställa sig de problem vi står inför idag utan hade helt andra faror att handskas med) och de nyskapade, som speglar vår tid med all dess rädsla, hopp och kärlek till skogen.
Foto: Patric Karlsson
Under våren har jag deltagit i flera seminarier med föreläsningar och suttit i panelsamtal på temat skog – och jag har också suttit i publiken och lyssnat när andra delat med sig av sina perspektiv på skogen. Det senaste var bara för några veckor sedan i samband med ett internt seminarium för landskapsarkitekter, som sökte inspiration för att förändra tänkanden kring stadsplanering och låta naturen – och folkloren – ta större plats i städerna. Mitt föredrag hette ”Stadens folklore och folklore i staden” – om skogens, vattnets och himlavalvets mytiska betydelse och hur dessa avspeglas i folkloren och om hur folklorens berättelser kan påminna oss både om det förflutna, om världen utanför staden och väcka tankar på vad vi vill förändra.
Den här gardinen hängde i mitt rum när jag var liten och jag älskade den – det gör jag förresten fortfarande. De mjuka linjerna, de mättade färgerna, de överdimensionerade bären och blommorna som skänker en lekfull stämning åt mönstret. Jag brukade ligga och tittade på den medan jag somnade, föreställde mig hur det skulle vara att vandra där inne, hur det skulle kännas att simma i sjöarna, som på samma gång är himlen, och vem man skulle kunna möta där inne. Ibland tänker jag att det kanske var i den här skogen som min fascination för fantasins skogar föddes.
6 juni och Sveriges Nationaldag. I år är det dessutom 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs 1523 och med hårdhänt hand formade Sverige till ett centraliserat rike. Men är dessa firanden något som slagit an hos människor i Sverige? Det har jag blivit intervjuad om i några olika sammanhang på sistone. Här hittar du till exempel en länk till ett inslag på SVT Kultur: https://www.svt.se/kultur/500-ars-jubileum-nar-nationaldagen-firas-yr-i-mossan
Den långa freden, att Sverige inte varit utsatt för hot mot sin självständighet under så lång tid, att Nationaldagen är så pass ny som officiell dag och att det inte finns någon självklar struktur för hur den skall firas är är några av de skäl som ofta brukar lyftas fram när man diskuterar varför dagen inte uppmärksammas mer. Själv skulle jag vilja lägga till ytterligare ett skäl: brist på tid. Valborg är inte särskilt längt borta, Mors dag (för de som firar den) har också precis varit, skolavslutningar och studentmottagningarna krockar nästan och midsommar är bara några veckor bort. Hur många storslagna firanden mäktar man egentligen med så här i den allra mest hektiska perioden innan sommarsemestern? Kanske är det då mer lockande med en ledig dag för fixa sånt som behövs fixas, gå på picknick, grilla eller ta en skogspromenad?
Jag brukar ofta få frågan om jag själv firar Nationaldagen och jag brukar alltid säga nej. Men i år har jag fått önskemål hemifrån om att vi skall baka Nationaldagsbakelser (eller kanske en tårta) och gå och bada – så på sätt och vis kommer jag att fira den lite grann ändå.
På något sätt är det redan fredag igen, efter en vecka fylld av semlor, böcker, deadlines och ett evigt knåpande med att få tiden att räcka till. Till slut blev det lite för mycket så idag packade jag ner en bok i ryggsäcken och rymde till skogs. I mitten av ”min” skog finns en liten herrgård där jag åt lunch och läste om Yggdarsil. Sedan tillbringade jag en tankfull stund med att titta in i elden, som är tänd ute på gårdsplanen varje dag. Egentligen för att barnfamiljer och skolklasser skall kunna grilla där men det var gråmulet och slaskväder så jag var ensam med elden, vinden och några muntra trastar med vårkänslor. Tänk ändå att något så enkelt som knastret från en brasa kan vara så vilsamt för en sliten själ.
Under veckan har jag bokat in flera nya föreläsningar till våren (hurra!) och så har jag förberett de som väntar den närmaste tiden. Nästa tisdag, den 28 februari, klockan 13.00 kommer jag att gästa Immanuelskyrkans seniorer i Stockholm och prata om ”Vättar, jättar, diser och troll” – det ser jag verkligen fram emot! Även om det är inom ramen för deras seniorverksamhet så förstod jag det som att det är öppet för att alla. Här hittar ni mer information om det: https://www.immanuel.se/calendar/immanuel-senior-6/
Veckan därpå, onsdagen den 8 mars, medverkar jag i något så spännande som ett Forest Lab på Nordiska museet. Vad det är? Ja, det kan jag inte riktigt svara på ännu men jag längtar efter att ta reda på det. Så här beskrivs i alla fall evenemanget på museets FB-sida: ”Lyssna till ett samtal med etnologen Lotten Gustafsson Reinius, folkloristen Tora Wall, religionshistorikern David Thurfjell och mykologen Anders Dahlberg i ett undersökande möte mellan konst och forskning.” Läs mer och boka biljetter här: https://www.facebook.com/events/1499870210500353
Det är ju ett spännande område, det där med magiskt skydd av hus. Inte minst för att de är materiella och gripbara – fysiska spår efter en magisk föreställningsvärld som till sin natur mestadels är immateriell och därmed flyktig och undflyende. Förra året skrev jag en artikel för tidskriften Byggarbetaren om oväntade fynd vid renoveringar av gamla hus – mynt, stenåldersyxor, gamla skor, inmurade huggormar och liknande – och folktroföreställningar om husbyggen. För den som vill finns artikeln att läsa här: https://www.byggnadsarbetaren.se/mystiska-fynd-nar-aldre-hus-renoveras-darfor-hittar-du-barnskor-och-yxor/
Den här hästskallen finns i Nordiska museets samlingar. Den hittades under golvet till Nábogården nr. 12 Fru Alstad by. Fotot är taget av Karolina Kristensson och finns på Digitalt museum, där du också kan läsa mer om skallen: https://digitaltmuseum.se/011023659193/hastskalle
Lade ni märkte till fullmånen i början av veckan? Stor, lysande och trolsk följde den mig på krispigt kyliga kvällspromenader. Allt blir så stilla i månsken. Och magiskt. Det är lätt att förstå var alla berättelser och föreställningar om månen kommer från då. Jag vet att det är hopplöst att försöka fånga månen på foto, särskilt med en vanlig mobilkamera, men jag kunde inte låta bli att försöka ändå.
Månen är en trogen följeslagare i vintermörkret men det är ändå skönt att ljuset börjar komma tillbaka och dagarna blir lite, lite längre hela tiden. Idag blåste det rätt snålt och var några minusgrader på lunchpromenaden men det gick ändå att sitta ute en stund och läsa i solen. En välsignelse, jag känner mig ofta fångad inomhus och sitter gärna ute när jag jobbar. Särskilt nu, när jag skriver om skogens berättelser, känns det konstigt att sitta mellan fyra väggar. Så fort vårsolen blivit tillräckligt varm brukar jag försöka gå ut och sätta mig när tillfälle ges istället.
Men förra torsdagen var jag glad åt att vara inne, då höll jag nämligen en digital föreläsning om folktrons troll i regi av Glimmingehus. Den går fortfarande att titta på via deras FB-sidan men jag lyckades inte kopiera länken och lägga in tyvärr (vet inte om det ens går att göra). Ämnet har ju aktualiserats på sistone i och med den norska filmen Troll på Netflix…och jag tänker nog att de skall bli ett inlägg om det här också så småningom.
Och så har jag fått en galet spännande förfrågan om tidsresor…jag kan inte säga mer än så just nu (så egentligen borde jag låtit bli men det gick inte). Återkommer om det i framtiden. Eller från det förgångna. Eller möjligen från en parallell dimension. Vem vet? Tills dess önskar jag er allt gott!
När det nya årets första månad snart är slut skriver jag om mitt 2022. Det här är inlägget jag började på i december förra året. Sedan föll världen samman när min far gick bort. Långsamt börjar bitarna nu falla på plats igen och jag minns alla de fantastiska saker som 2022 ändå bar med sig innan dess. Dem vill jag fortfarande berätta om, om inte annat för att jag själv skall komma ihåg att de faktiskt hände och att det som är sorgligt inte tar bort det som var bra.
År 2022 började (eller kanske borde jag skriva att 2021 slutade) storslaget med att jag medverkade på Sollidenscenen under Skansens nyårsfirande för att berätta om nyårstraditioner förr och nu. Temat var ”det glada 20-talet”, som en blinkning mot det förra seklet. Det är ju på många sätt en spännande tid att blicka tillbaka mot även om vårt 20-tal är av en helt annan sort än det förra. En del av vår tids fascinationen för 1920-talet ligger väl också i den vemodiga vetskapen om vad som kom sedan.
Fotot är taget efter hemkomsten på nyårsnatten, då jag äntligen fick dricka min champagne och fira på riktigt att det nya året 2022 hade börjat.
Våren kom så småningom, så som den brukar göra även om vintern känns oändlig efter jul. Och med våren kom också min bok ”Traditioner och högtider. En encyklopedisk kalender” ut på Bokförlaget Stolpe. Den är galet fin, vilket jag kan skriva utan att känna mig självgod eftersom utseendet inte alls är min förtjänst utan helt och hållet bildredaktören Beatrice Gullströms och formgivaren Nina Ulmajas. Och boken skulle förstås inte funnits allt om det inte vore för Marika Stolpe, som delar mitt intresse för folklore. Till nästa år kommer den dessutom att finnas tillgänglig även på engelska, i översättning av Clare Barnes som under hösten utfört hjältedådet med att överföra alla möjliga och omöjliga uttryck för folklig humor, verser, konstiga namn och dialektala ord till engelska.
Jag medverkade i en rad olika poddar under året: Stolpe Stories, Fruktansvärda monster, Avtryck, Axess är några av dem. Där pratade jag om allt från årets traditioner till älvor, monster, vålnader, häxor, snömannen, mara, varulv, myling och allt möjligt annat som kan stuvas in under rubriken Folklore och Fantastik. Men roligast av allt var kanske ändå att jag gjorde En förtrollad värld, en serie med tre specialprogram som sändes i SR P1 i samband med julens storhelger, tillsammans med Urban Björstadius. I dem samtalar vi om hur folktron speglar en värld där det förtrollade var något farligt. Du hittar det första programmet här: https://sverigesradio.se/avsnitt/en-fortrollad-varld–2
Radio är en underbart sätt att nå ut på men vilken glädje det varit i att också kunna vara ute bland folk igen och möta publiken öga mot öga i föreläsningar och berättarstunder! Samtidigt är det spännande med de nya möjligheter som öppnats upp under pandemin för digitala möten. Jag har varit på museum, bibliotek, hos hembygds- och släktforskarföreningar, på arbetsplatser, festivaler och hemma vid min dator för att berättat om väsen och sagor, om fantasy, om folklore kring mat, om trädgårdens folktro och om trådarnas magi, om den farliga julen och mycket annat för vuxna och för barn. Och som alltid är det bästa med dessa tillfällen alla berättelser och kloka tankar som jag får tillbaka från de som lyssnar!
Här ovan är jag på Karleby/Kokkola stadsbiblotek i Finland för att berätta om folktro kring naturens väsen i programet Skogens folk under Nordiska kulturveckan. Och nedan en bild från Medeltidsveckan på Gotland där jag höll föreläsningar om väsen för vuxna och också berättarföreställningen En lektion i äventyr för barn tillsammans med min trollkarl- och gycklarvän Caligari. Det fina fotot är taget av Iduna Pertoft Sundarp.
Det har blivit flera artiklar för olika tidskrifter, en förmedlingsform som jag tycker om eftersom den når ut till läsare som jag kanske annars inte hade funnit. Jag har bland annat skrivit för facktidningar som Byggarbetaren och Sjömannen och för populärvetenskapliga tidskrifter med naturvetenskaplig inriktning som Populär Astronomi. Det speglar också, tänker jag, hur brett folkloristiken är som ämne och vilket stort intresse det finns hos allmänheten för de områden vi studerar.
En dag ringde Populär Historia och frågade om de fick intervjua mig om mina böcker, folklore som kulturhistoria och om växelverkan mellan folklore och fantasy i populärkulturen. Det är ju några av mina favoritområden så det tackade jag förstås med glädje ja till (och pratade sedan halvt ihjäl den stackars intervjuaren…).
2022 var året då de fysiska konferenserna tog fart igen och alla de som ställts in under de föregående åren hölls, inte sällan samtidigt, under de varma sommarmånaderna. Även om jag avstod från många av dem – för på sommaren är sommarlov med barnen viktigare än alla konferenser i världen – så var det ett snoende hit och dit. De som lämnade djupast avtryck, om än på olika sätt, var den stora etnologiska och folkloristiska ämneskongressen RE: 22 som hölls på Island och den betydligt mindre, men naggande goda, litteraturvetenskapliga konferensen The Fantastic in Cultural History – Inventorying a growing research field på Linnéuniversitetet i Växjö. Jag har redan skrivit om dem på bloggen så jag går inte närmare in på dem här men båda bjöd på en fin blandning av möten med akademiska kollegor, vackra naturupplevleser, spännande diskussioner och nya tankar. Här nedan ett foto från friluftsmuseet Árbæjarsafn på Island (där jag ständigt var ännu rufsigare i håret än vanligt).
En av förra årets absolut roligaste projekt var kursen Skriv om folktrons väsen, som jag höll i Skrivarakademins (Folkuniversitetet) regi under hösten. Så många spännande, fantasifulla, roliga, hemska och finurliga berättelser som deltagarna skapade! Och så många intressanta diskussioner om folktro, fantasitik, sagor och skrivande det blev. Utöver det har jag också varit skrivarcoach i några olika skönlitterära projekt och förstås också hjälpt studenter som är intresserade av folkloristik.
Jag har inte hunnit med så mycket eget skönlitterärt skrivande som jag skulle önska den senaste tiden men det har i alla fall blivit tre noveller. En av dem, Trädgårdsmästarens stuga, vann till min oförställda glädje andra pris LitterArt och tidskriften Traktens novelltävling med Maria Gripe tema. Maria Gripe har varit en av mina favoritförfattare sedan barndomen och det kändes fint att juryn tyckte att novellen var i hennes anda. Här finns den att läsa, om någon skulle vilja: https://trakten.nu/6-novellnumret/tradgardsmastarens-stuga/ De två andra novellerna har båda museitema: Toner ur det förgågnas magi i antologin Minnenas musik (Miramirs förlag) och Museets hjärta i Jul igen: natten går tunga fjät (Nohiding förlag).
Nu är det inte utan att jag börjar bli lite matt och jag gissar att ni, om ni orkat följa med mig ända hit, också är det så jag tror jag tar och avslutar här. Tänk ändå så mycket förtrollning och fantastiska saker det ryms i ett år. Nu ser jag fram emot nya möten, nya berättelser och nya bokprojekt som väntar.
En dryg vecka innan jul började jag skriva på ett inlägg som handlade om alla saker som gått bra yrkesmässigt under året, saker jag var glad över som föreläsningar, nya radioprogram, översättning och nästa bokprojekt. Jag var väldigt trött efter en intensiv höst men också väldigt lyckligt. Längtade efter ett par veckors ledighet, julpysslade med barnen och planerade jullovet. Men istället slutade 2022 i sorg och saknad när min käre pappa hastigt gick bort den 20 december. Det är fortfarande svårt att förstå och jag saknar honom så att det värker.
Det är svårt att fånga en hel människa, ett helt liv med alla dess glädjeämnen och bekymmer, i några raders text. Pappa var en mångsidig man. Han föddes i Valleviken, Rute socken på Gotland (på övervåningen i det andra huset i Röda raden, räknat från stora vägen). Även om familjen senare blev tvungna att flytta till fastlandet på grund av brist på arbete förblev Gotland nog alltid den plats som var mest ”hemma” för pappa. Efter att ha arbetat med många olika saker – på fabrik, som ingenjör på Volvo och som lärare i Norrland – blev han så småningom folklivsforskare och docent i ämnet. Hans avhandling och post-doc. handlade båda om folkliga föreställningar kring tjuvmjölkande väsen och han fortsatte sedan med att forska om trolldomsprocesser på Gotland. Det resulterade i två böcker: ”Hon var en gång tagen under jord” och ”Det ropades i skymningen”. Den senare är min mor, Bodil Nildin-Wall, officiell medförfattare till men det grämde pappa något gruvligt att hon inte stod som författare även till den första boken eftersom de arbetade så mycket tillsammans. Pappa var väldigt gripen, minns jag, av dessa kvinnors hårda öden, den vänskap de visade varandra och orättvisan i hur de behandlades.
Efter pensionen hittade pappa ett nytt liv där helt andra saker fyllde dagarna: biodling, båtar, odling, snickeri, och målning. Han tyckte det var skönt att arbeta med händerna igen men behöll kärleken till folktro, historia och berättelser hela livet. Nu fick hans egna berättelser också mer plats. Från min barndom minns jag med värme historier om hans vilda äventyr som sjörövare tillsammans med en enbent kapten, en tjock matros som var väldigt förtjust i öl, en talande katt och en pelikan. När barnbarnen kom fick dessa karaktärer sällskap av en busig spökmus, som brukade bita deras morfar i tårna (påstod han i alla fall, ingen annan har lyckats få syn på spökmusen).
Jag saknar dig, pappa, men jag är glad över alla berättelser och alla kärleksfulla minnen.
I förra veckan var jag på bokmässan och har fortfarande inte hunnit smälta alla intryck och tankar som virvlar runt om varandra. Jag hade inte varit där på några år, även innan pandemin, och hade glömt hur mycket det är av allt. Av böcker (förstås) men också av människor, möten och samtal. Och av ljud, ljus och rörelse, som får huvudet att snurra särskilt kanske nu efter pandemin för jag är fortfarande mer van vid ett annat sorts liv, där sociala interaktioner i mycket innebar vänliga nickningar från förbipasserande främlingar och korta pratstunder med majestätiska kråkor och kvicka ekorrar under skogspromenaden. Även om jag under sommaren åkt på konferenser, och på allvar kommit igång med att hålla föreläsningar för en publik som befinner sig i samma rum som mig igen, kändes det ändå överväldigande att kastas in bokmässan myller. Det var bitvis utmanande men mest underbart – och det fick mig att inse hur mycket jag längtat efter samtal öga mot öga om litteratur, läsning och livets gåtor.
I samtal med Svante Helmbæk Tirén (framför ett konstverk av Hilma af Klint)
För min del kretsade bokmässan kring folktro, traditioner, förtrollning och berättande, som jag pratade om både i intervjuer och med David Thurfjell och Joel Halldorf i seminariet ”Vad är det vi söker” som anordnades av Bokförlaget Stolpe.
Och så lyssnade jag, till kloka samtal och intressanta seminarier i alla möjliga ämnen. Många handlade om skogen, som ideal och som hotad plats, och om klimatet. Spännande och skrämmande, om vart annat. Och nog kändes det lite underligt att trängas på mässan bland alla de andra som också rest dit och prata om vad man kan göra för att rädda världen. Men det är ju aldrig enkelt – om vi slutar resa sparar vi klimatet men går miste om de ovärderliga mötena mellan människor och tankar.
Söndagen tillbringade jag med mer lättsamma saker. Jag var ledig nästan hela dagen och bestämde mig på morgonen för att bara gå på saker som var roliga och en bit ifrån det jag arbetar med till vardags (inte för att jag kan klaga på min vardag, det är en välsignelse att få tillbringa så mycket tid med sådant som intresserar en på djupet men ibland vill man ju ändå ha omväxling). Det blev en blandning med cosy crime, brödbakning, spänningslitteratur och medeltida helgon (det sista var väl kanske lite på gränsen men jag kunde inte låta bli att lyssna när jag gick förbi och hörde Maja Hagermans röst).
Inte helt oväntat fick jag med mig en förkylning hem – men också en massa böcker och en ask chokladpraliner som är utmärkta förströelser under filten på soffan medan jag väntar på att bli frisk.
Lindormar och Lusbrädor 