Om julmarknader, äpplen, de dödas julotta, föreställningar om den perfekta julen och mycket mer handlar dagens program i Vetenskapsradion Forum, där jag berättar om julen. Här hittar ni det, om ni vill lyssna: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/647611?programid=1302
Årets julkalender är inne på sin andra vecka och, som så ofta, stormar det kring den. Till och med mer än vanligt kanske. Ur ett folkloristiskt perspektiv är förstås själva stormandet egentligen mer intressant än julkalendern i sig.
Dagen innan första avsnittet av Tusen år till julafton visades, pratade jag om några av dessa stormar i Vetenskapsradion Forum. Fram för allt den kring Trolltider, en av de mest populära julkalendrar som någonsin sänts. Så populär att den visades i repris som julkalender några år senare, då med ett efterspel av den folkkäre folklivsforskaren Ebbe Schön som berättade om folktro, magi och fornnordisk mytologi. Detta orsakade vilda debatter, där en del vuxna tittare ansåg att det var fel att lära barnen trolldom och hedendom. På Nordiska museets arkiv finns flera volymer med upprörda brev och sönderriva julkalendrar som sändes till SVT i protest.
Liknade reaktioner fick även Mysteriet på Greveholm, efter ett avsnitt där barnen leker anden i glaset (man kan jämföra detta med debatterna kring Harry Potter, där vissa kritiker ansåg att det var farligt att uppmuntra barn till magi).
Årets julkalender kritiseras av helt andra skäl. Den handlar inte om jul. Den har ingen sagostämning. Den är trist och full med fakta. Fast opedagogisk. Programledarna är tråkiga. Eller för roliga men inte på ett sätt som passar barn.
På många sätt är kritiken raka motsatsen till kritiken av de ovannämnda kalendrarna (det är lite lustigt, tycker jag, hur man än vänder sig har man liksom alltid rumpan bak.)
Men varför är just julkalendern så laddad, jämfört med andra barnprogram? Säkert beror det på att den är en del av julen, den största av alla högtider i Sverige. Fylld av traditioner, gamla och nya, som blandas i ett virrvarr av glädje, förväntan och stress. Vi firar jul för att det är roligt, av religiös övertygelse, för att få tillfälle att samlas, för att vi måste, för att bryta vardagslivets monotoni och av tusentals andra skäl.
Julen är en del av vår identiteten, då vi gärna vänder oss bakåt i tiden i sökande efter rötter, trygghet och en känsla av tillhörighet. Julens traditioner förknippas med ”förr i tiden”, ett förr som vi aldrig upplevt men ändå längtar tillbaka till.
Ser man det på detta sätt borde ju Tusen år till julafton upplevas som den perfekta julkalendern. Men kanske är problemet att det förr som skildras där saknar sagostämning. Det är inte ett förr fyllt av magi, hjältar och fantastiska äventyr, på det sätt som det förflutna ofta framställs. Istället är det ett förr som är rått och hårt, där barn svälter, säljs eller hamnar på barnhus. Tusen år till julafton stör illusionen av julen som en tid då vi för en kort stund kan återvända till ett enkelt, sagoskimrande förr, fyllt med röda äpplen, doften av pepparkakor och bjällerklang från slädarna som far fram över den vita snön.
Ett förr som aldrig har funnits.
Här hittar ni avsnittet om hedniska julkalendrar i Vetenskapsradion Forum: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/641207?programid=1302
Sedan några dagar tillbaka skriver jag om folktro, sagor, sägner och annat spännande på min blogg Folkloristen berättar på Nordiska museets hemsida. Besök mig gärna där och läs om midsommarnattens magi!: http://www.nordiskamuseet.se/blogg/folkloristen-berattar
Den här bloggen kommer så småningom att förändras så att de båda bloggarna inte blir identiska, hur vet jag inte riktigt ännu men chansen är nog stor att fantasy och superhjältar får ännu större utrymme…
Ikväll har jag varit supergäst på superlördag och berättat om tomten, troll och älvor. Superkul 🙂
Tomten är nog mitt favoritväsen. En liten, gråklädd gubbe som hjälper till på gården. Tar hand om djuren, ser till att folk uppför sig och drar till sig lycka och välgång. Lite vresig kanske men det får man väl stå ut med, tycker jag.
Det finns något väldigt tilltalande med tanken på en osynlig medhjälpare, som hugger i när man själv inte riktigt hinner med. Jag önskar att jag hade en kökstomte, då skulle det kanske äntligen bli ordning i mitt kök. Och helt omöjligt verkar det inte vara. Det finns berättelser om tomtar som hjälpte pigorna med sina sysslor.
I några roliga sägner berättas det om tomten som hjälper till att baka bröd, så att pigan får sova en stund. Men hon gör misstaget att inte förklara tillräckligt noga för tomten hur han skall göra (det är alltid viktigt att vara väldigt precis när man skall ge övernaturliga väsen ett uppdrag). Istället för att baka ut degen till brödkakor häver tomten in den i ugnen i en stor hög och när pigan vaknar är degen förstörd. Fast det ordnar sig ändå, förstås. När hon börjar gråta blir tomten också ledsen. För att gottgöra sitt misstag kilar han över till granngården, där de också bakar, och byter ut sitt misslyckade bak mot deras välgräddade, doftande brödkakor.
Det har varit mycket prat och skriverier om troll sista tiden. Troll är helt klart det nya inneväsendet i både kulturella och populärkulturella kretsar. De är hetare än vampyrer och spås till och med få en ny karriär i Hollywood 😉
Hur det än blir med den saken är jag förstås glad över det stora intresset för folktrons väsen, eftersom detta område har varit ett av mina största intressen inom folkloristisk forskning i drygt tjuga år.
När det gäller troll finns det en del förvirring över vad ett troll egentligen är, har jag märkt i samtal med journalister och andra. Förvirringen grundar sig i att det finns två sorters troll inom folkloren och att i nutida föreställningar blandas dessa ofta samman.
I folktro och sägner berättades det om troll som levde i berg, gravkummel eller under stora stenar. De såg ut som människor (i alla fall var de så de valde att visa sig men eftersom de kunde förvända synen på folk var det förstås svårt att säga med säkerhet) fast ofta vackrare och iklädda dyrbara kläder än vanliga människor. De hade stora skatter och osynlighetshattar. Oförsiktiga människor kunde bli bergtagna och tvingas leva med trollen inne berget och de tog människobarn ur vaggorna och la sina egna bortbytingar där i stället.
I folksagorna finns storväxta, fula troll som ofta påminner en del om jättar. Det är nog främst sagoböckernas illustrationer som påverkar vår fantasi när vi föreställer oss hur sagornas troll ser ut. Trollen i folksagorna håller också människor fångna och har skatter men berättelserna om dem skiljer sig från de om sägnernas troll.
Det där med att göra skillnad på sagor och sägner kan kanske verka lite fånigt men det är något man gör inom folkloristiken för att kunna studera berättelser och vilken betydelse de hade/har för berättare och åhörare.
Sägnerna är korta berättelser som gör anspråk på att vara något som verkligen hänt, ofta är det en namngiven person i bygden som sägs varit med om händelserna. Sagorna är längre och handlar om fantastiska saker för länge, länge sedan eller långt borta östan om sol och västan om måne. De berättas inte som om de var sanna och man trodde i allmänhet inte på dem.
Självklart finns det ingen klar gräns mellan de olika genrerna, en berättartradition lever ju sitt eget liv och bryr sig inte om gränser. Men för förståelsen av folktro, sagor och sägner kan det vara bra att känna till att skillnaderna ändå finns.
Nu måste jag sluta för idag, min egna trollunge drar mig i håret och tycker att det är dags att hitta på något annat 🙂
Den första nymånen på det nya året troddes ha en särskild kraft. Ogifta kvinnor kunde då niga för nymånen för att få reda på vem de skulle gifta sig med:
”God dag, nyårsny!
Säg mig vems bröd jag skall baka,
vems säng jag skall bädda,
vems barn jag skall föda.”
Men nyårsnymånen kunde också kallas för nykung och hälsas för att påverka det kommande året till att bli ett rikt år med välfödda djur och goda skördar.
Så håll utkik efter nymånen och kom ihåg att hälsa den ordentligt!
Den som la sig att sova på marken och snarkade stilla med öppen mun, kunde få orm i magen sades det förr. Ormen låg sedan och gnagde i magen, vilket förstås var väldigt smärtsamt. Men man kunde locka ormen att komma fram om man höll ett fat mjölk fram för munnen, då skulle ormen komma upp genom halsen för att dricka.
Den här sortens föreställningar kom till som en förklaring till svåra magsmärtor, som egentligen berodde på olika sjukdomstillstånd. Och de berättades säkert ibland också för att skrämmas från att smyga sig undan och ta en lur i gröngräset istället för att arbeta.
Skogsvandrare, svampplockare och lajvare gör bäst i att se sig om i terrängen innan de lägger sig ner och tar en tupplur på marken. Upptäcker man ett berg, en stor sten eller ett gammalt gravröse i närheten är det bara att gå vidare. Risken är nämligen stor att det bor troll där och den som lägger sig att sova utanför riskerar att bli bergtagen. Blir man det är goda råd dyra – men det är lyckligtvis inte omöjligt att ta sig ut. Vill du veta hur gör du klokt i att lyssna på Morgonpasset i P3 imorgon bitti klockan 8, för då kommer jag att vara där och prata om troll 😉
Idag inleder jag en miniserie i tre delar på temat ”faran med att sova på marken.” I detta ämne har folktron en del att säga, som kan vara bra att lägga på minnet om man till exempel tänker sig ut och campa.
En obehaglig, ibland dödlig, risk med att lägga sig till ro ute i skogen eller på ängen är att en tvestjärt kan krypa in i örat. I bästa fall sägs den slå sina klor i trumhinnan, i värsta fall kryper den vidare från örat och in i huvudet och lägger ägg där. När de kläcks fylls hjärnan med krälande tvestjärtsyngel (i vissa historier till och med så många att huvudet sprängs.)
Läbbigt, eller hur? Men är det sant? Självklart inte – de här historierna tycker jag är lysande exempel på att man inte skall tro allt man hör (eller läser på nätet).
Lindormar och Lusbrädor 