Bellman

Här om dagen kom min sexåring hem från förskolan och berättade sin första Bellmanhistoria:

”Det var en gång Bellman, tysken och rysken. De skulle gå in i en spökgrotta. Först gick tysken in. Då hörde han en röst som sa:

– Vill du se mina gröna ögonen?

Han blev rädd och sprang ut. Sen gick tysken in. Han hörd en röst som sa:

-Vill du se mina gröna ögon.

Han blev också rädd och sprang ut. Sen gick Bellman in. Rösten sa:

-Vill du se mina gröna ögonen?

Då sa Bellman (mamma, nu kommer det roliga!)
-Vill du se mina gröna kalsonger?

Varpå den unge mannen viker sig av skratt – och jag med! Bellman historier berättade av en sexåring är slagbart roliga. Även när man hört dem ett par gånger om dan i nån vecka 🙂

Korstecken på förskolegården

Det tog mig ett tag att förstå vad min son menade att man skulle ”skära sig i halsen” – först uppifrån och ned och sedan från sida till sida (som ett plustecken) – när man lovade något. Men efter lite luskande kom jag fram till att det är det katolska korstecknet som genomgått en ganska radikal förvandling i form och betydelse på förskolegården.

Spökgubben och brunnsgubben

Min femåring älskar boken Spökgubben av Christine Nöstlinger – och det gör jag också. Den är underbart skriven och lika underbart tecknad av Stefanie Reich. När pojken Anton gör saker som hans mamma inte gillar (och det gör han ofta) hotar hon med att spökgubben kommer att ta honom. Och en dag kommer spökgubben. Men han är inte alls sådär otäck och läskig som Anton trodde han skulle vara. Spökgubben stannar hos Anton och hjälper honom busa. Tills en dag mamma får syn på spökgubben och jagar honom men en kvast. Då blir spökgubben arg, växer och förvandlas till att bli fruktansvärd och skrämmande. Då blir mamma rädd men Anton lugnar spökgubben och mamman lovar honom att aldrig mer hota med spökgubben.

spökgubben

Spökgubben är en litterär variant av de så kallade fiktiva väsen som finns i folkloren, uppfunna av vuxna för att hålla barnen borta från farligheter. Brunnsgubben är ett bra exempel, som höll många rädda barn borta från den farliga brunnen. Även väsen som de vuxna själva trodde på – som Näcken – kunde förstås användas för att skrämma barnen. Hjälpte det inte med att varna dem för att leka nära farliga vatten så hjälpte det kanske bättre att hota med att Näcken skulle ta dem och dra ner dem till en säkert död.

Jag kan absolut förstå att vuxna förr tog till (o)pedagogiska metoder som dessa för att hålla barnen i säkerhet. De var tvungna att arbeta hårt för att få mat på bordet, kunde inte ständigt ha koll på barnen och många ställen i närmiljön var farliga. Däremot tycker jag verkligen inte om när vuxna idag gör samma sak utan att ha samma problem att brottas med – skrämma barnen för att de inte skall vara till besvär med sin naturliga nyfikenhet att prova, busa och utmana gränser. Därför gillar jag den här boken, där den stränga mamman får smaka på sin egen medicin och lär sig en viktig läxa.

Den farliga lussenatten

I morse tittade jag på när världens gulligaste och busigaste tomtenisse sjöng Lucia-sånger tillsammans med små lucior, pepparkaksgubbar och stjärngossar i vintermörkret. Och jag tänkte på hur lustigt det kan vara med traditioner, hur saker förändras över tid och det oftast inte alls är som man tror.

Vår Lucia har egentligen ingenting, bortsett från namnet, gemensamt med helgonet från Syrakusa, som dog martyrdöden för sina vackra ögons skull.

Efter reformationen fanns helgonnamnet Lucia kvar i almanackan men i det folkliga berättandet associerades det med Lucifer. Lucia blev till ett skräckinjagande väsen som härjade tillsammans med Lussepär (djävulen) under årets längsta natt. Det trodde man nämligen att natten mellan den 12:e och den 13: december var – i den gamla julianska kalendern fanns ett fel som gjorde att den tänkta tidpunkten för vintersolståndet försköts bakåt och detta levde kvar i tankevärlden även efter det att felet rättats till.

På lussenatten skulle man akta sig för att vara ute efter mörkrets inbrott, övernaturliga väsen var extra kraftfulla då och de straffade de människor som inte hade vett att hålla sig lugna under denna natt. I en del trakter berättade man om den fasansfulla lussefärden, ett följe av övernaturliga väsen som for fram över himlen anförda av Lucia. Synd var det om den olyckliga människa som kom i vägen för dem!

Lucia-tågets Lucia är troligen inspirerad av den tyska Kinken Jes (Jesusbarnet), som var en av de figurer som fick ersätta Sankt Nikolaus som presentutdelare efter reformationen i Tyskland då man ville utplåna minnet av de katolska helgonen. Rollen av Kinken Jes spelades ofta av en ung flicka med lång, vit särk och gloria. Hos oss växte ur detta en Lucia-traditon fram i västra Sverige. År 1764 väcks en ung teologistudent av en flicka som kommer in med frukost och levande ljus, då han gästar ett gods i Västergötland. Det är första uppgiften som finns om den ”moderna” Luciafiguren. Nästan hundra år senare är det en etablerad tradition i västra Sverige, med en Lucia-gestalt som vi börjar känna igen. Med studenter sprids den ut över landet och via Skansen och en tävling i Stockholms dagblad 1927 formas traditonen allt mer. Så småningom blev det också en barntradition och nya, fantasifulla figurer har anslutit sig till Lucian – stjärngossar, tomtenissar, pepparkaksgubbar- och gummor, katter, granar och säker ännu fler figurer som jag inte har hört talas om ännu.

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

 

Adventskalendern – farlig ockultism eller spännande fantasi?

Läste precis att årets adventskalender har blivit anmäld till granskningsnämnden för att den anses uppmuntra barn till ockultism och spiritism: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/julkalendern-anmald-for-ockultism

Julkalendern verkar väcka starkare känslor än andra program och rädslan för att barnen skall ta själslig skada är ofta kärnpunkten i kritiken. När Ebbe Schön berättade om folktro och asatro efter den legendariska julkalendern Trolltider på 80-talet organiserades protestinsamlingar bland vissa kristna samfund och lämpligheten i att berätta om hedendom och svart magi för barn debatterades ivrigt i media.

Lite lustigt, ter det sig allt när man tittar på det med ett utanförperspektiv. Även den kristna läran innehåller en hel del magiska inslag men det verkar inte ses med samma kritiska ögon. Och inte tror jag barnen tar skada av vare sig det ena eller det andra – inte så länge det finns en trygg vuxen i närheten som kan hålla i handen om det blir för läskigt och hjälpa till att reda ut vad som är verkligt och vad som inte är det.

Kung Bore, frostjättar och snö

Ibland har det sina fördelar att vara krasslig. Sitter i min stol vid fönstret, med en kopp te och en påse knäck, och tittar på hur snöyran viner omkring där ute. Jag kom precis att tänka på Kung Bore, en bister figur som personifierar vintern och nordanvinden. Det är lätt att föreställa sig honom dra fram över världen en dag som denna, gråskäggig och pälsklädd, med snö och is i sitt spår. Om jag minns rätt har namnet Bore sitt ursprung hos Odens far, ett passande släktskap.

När jag har orkat upp ur min stol och tittat efter om vi har några talgbollar kvar från förra vintern (det sitter ett domherrepar och kurar i trädet utanför, de ser så ynkliga ut att jag måste hänga ut lite mat dem) tror jag att jag skall hämta ner Neil Gaimans Odd and the frost giants från bokhyllan. Det är en barnbok (Odd och frostjättarna heter den på svenska) som handlar om vikingapojken Odd. En dag träffar han på en örn, en björn och en räv i skogen och det visar sig snart att det inte är några vanliga djur. Det är början på ett fantastiskt äventyr där Odd måste ta upp kampen mot frostjättarna för att hjälpa sina nya vänner. Det blir en perfekt läsning idag, tror jag.

https://i0.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder/b/9789163867255.jpg

Första adventsljuset tänt

Första adventsljuset tänt

Första adventsljuset tänt

I söndags tände vi det första ljuset och väntan på julen började på riktigt. Under katolsk tid var advent, adventus Domini, en tid för stillhet och fasta. Även efter protestantismens införande levde dessa tankar länge kvar i det folkliga tänkande, det fanns många regler för vad man fick och inte fick göra under adventstiden. Det roliga och goda skulle (med en del undantag för till exempel lussevakan) sparas fram till julen, den stora glädjens högtid.
Idag är det nästan tvärtom, tycker jag, vi börjar fira julen redan i advent med glöggfester, julbord och extra julaftnar för de som har familjemedlemmar och släktingar på olika håll. Lite stressigt kan det bli kanske men också väldigt mysigt i vintermörkret.
Själv inledde jag adventssöndagen med att berätta om tomtar i TV 4 på morgonkvisten.

I lördags började årets julkalender på TV – Mysteriet på Greveholm. Jag har inte bestämt mig riktigt för vad jag tycker än (men jag tror inte att den kommer att leva upp till förra årets kalender i mina ögon). Men mitt storebarn (fem år) verkar tycka den är spännande och lite lagom läskig.
Adventskalendern kom förresten till i slutet på 1800-talet, när en mamma i Tyskland försökte göra tiden fram till den efterlängtade julen lite roligare för sin son. Hon bakade kakor och lade ut på ett papper och så fick Gerhard (som pojken hette) äta en kaka varje dag fram till jul. Pojken växte upp och kom att arbeta på ett boktryckeri. Minnet av barndomens kakor inspirerade honom till att göra den första papperskalendern. Och visst är det roligt att något så enkelt som att öppna en lucka kan vara så spännande!

På äventyr i Trolska Skogen

Jag sitter med en kopp te och skriver vid köksbordet medan åskregnet smattrar mot fönstret. Vi är nyss hemkomna från en resa norröver och ett äventyrligt besök i Hälsingland och Trolska Skogen ( http://www.trolskaskogen.se/ ) där man kan gå trollstigen genom den vindlande, vackra skogen.

På väg genom skogen

Först träffade vi fen Gullfina, som lånade oss en magisk bok som vägledning när vi gav oss av på vandringen.

Farmor läser i Gullfinas bok

En skyddande amulett fick vi också med oss och det kan ju vara bra att ha i trollskogen.

Amuletten

Många underliga varelser mötte vi på vägen och mycket fick vi lära oss om både det ena och det andra.

Vem bor här?

Att vara folklorist kan ibland vara mycket farofyllt….

Smaug?

Folklorist trotsar faran

För mig var besöket spännande på flera sätt. För ungefär ett år sedan skrev jag en text om folktro till Trolska skogens hemsida (http://www.trolskaskogen.se/show/object.asp?oid=80) och ända sedan dess har jag varit väldigt nyfiken på hur det ser ut i verkligheten. Nu vet jag!

Vitmossa

Hur vi idag förhåller oss till och använder oss av äldre dagars folklore är ett område som intresserar mig mycket. I Trolska skogen arbetar många människor ideellt både för att på ett fantasifullt sätt sprida kunskap om folktro, sagor och sägner samtidigt som man använder dessa på ett nytt sätt för att diskutera och förhålla sig till nutida frågor om exempelvis miljö och naturvård.

Små fotspår

Sett ur ett folkloristiskt perspektiv tycker jag att Trolska skogen är fascinerande, inte minst för den lekfulla blandningen av folktro, sagoboksstämning och fantasy/lajvinsomfluenser som möter besökarna. För det är ju så, att vi inte kan återberätta eller levandegöra något utan att i någon mån sätta vår egen prägel på det och på så sätt både skapa en fortsättning på traditionen och samtidigt påverka vår tids uppfattning om vad människor trodde förr.

Mystiska små hus

Besöket avslutades med god saft- och muffinsfika på det mysiga skogscaféet och ett spännande samtal om folktro med med Helena Brusell, som är projektledare för Trolska Skogen.

Och så här vackert var det i Mellanfjärden, samhället alldeles nära trollstigen…

Mellanfjärden

Blått för lavendel, grönt för rosmarin…

Lavendel

Blått för lavendel, grönt för rosmarin,

När du är kung, blir jag drottningen din.”

Jag brukar ofta tänka på de här raderna när jag ser lavendeln blomma på min uteplats. Det är en översättning av de två första raderna i en populär engelsk folkvisa, som på 1800-talet blev till en sång för barn. Hela barnvisan går så här (det finns andra varianter också, tror jag):

Lavender blue and Rosemary green,

When I am king you shall be queen;

Call up my maids at four o’clock,

Some to the wheel and some to the rock;

Some to make hay and some to shear corn,

And you and I will keep the bed warm.”

De två första raderna är ett viktigt motiv i boken ”En vanlig prinsessa” (The Ordinary Princess) av M.M Kay som jag och min syster tyckte väldigt mycket om när vi var små. Den handlar om prinsessan Ametist som turligt nog får i gåva av en av sina gudmödrar att hon skall bli vanlig. Så hon har råttfärgat hår, uppnäsa, fräknar, uppför sig inte alls som en prinsessa skall och har väldigt roligt. När hon får höra att hennes föräldrar har hyrt in en drake för att förmå en prins att komma rädda henne (och bli tvungen att gifta sig med henne) rymmer hon hemifrån och tar arbete som kökspiga.

Det här är en av många böcker som problematiserar kvinnorollerna i folksagorna (eller i det borgerliga 1800-talets versioner av folksagorna, skall jag väl säga). Jag älskar den här formen av böcker, de är både en rolig och en tankeväckande del av nutida användning av folklore.

Till min glädje upptäckte jag precis att The Ordinary Princess kom i nytryck 2002 och finns att köpa på http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0142300853

Napptroll i Härlanda

Förra helgen var jag på besök i Göteborg och fick då, till stor glädje för mitt nördiga folkloristhjärta, höra talas om napptrollen i skogarna runt Härlanda.

För några år sedan skrev jag en artikel om ritualer för småbarn i samband med att de skall sluta med napp. Det är för många barn ett stort steg och därför har det bland föräldrar vuxit fram olika ritualer som går ut på att barnet överlämnar de kvarvarande napparna till någon som ”behöver” dem eller hänger/lämnar dem på en speciell plats (ofta där andra barn, före dem, har lämnat sina nappar så att de ser att den egna nappen ingår i ett större sammanhang). En sorts rite de passage för småttingar helt enkelt. Det finns oändligt många varianter på formen för ritualen: hänga dem i nappträd, nappometern på Liseberg, lämna dem till kattungarna på Skansen, ge dem till fåglar eller andra djur i skogen, ge/skicka dem till tomten eller lämna dem i en stubbe till rumpnissarna är några av de exempel jag har stött på.

När min äldsta son skulle sluta med napp gick vi till ett ihåligt träd där han fick lägga dem som gåva till trollungarna i berget bredvid. Jag minns att jag på vägen hem funderade på den intressanta transformation som begreppet troll har genomgått på vägen från folktrons och folksagornas troll, till trollen i de litterära sagorna och sagoboksillustrationerna och fram till dagens populärkultur. Gissningsvis får trollungarna ta emot många nappar med tanke på deras starka ställning i barnkulturen.

Men för att återgå till napptrollen, som om jag förstått det rätt var byggda figurer (alltså inte bara fiktiva karaktärer) så grumlades min glädje av att jag inte gå kunde gå och titta på dem (eller be min sambo fotografera dem) eftersom de tydligen var borttagna vid en upprensning. Jag hoppas att de kommer tillbaka, då skall jag absolut återkomma till detta ämne med bilder.