Jag har ju alldeles glömt bort att lägga upp en länk till gårdagens program i Vetenskapsradion Forum i P1, där jag berättar om advent och besvarar lyssnarfrågor om folklore i samtal med Urban Björstadius.
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/638218?programid=1302
Vi spelade in det i Ersta kyrka, där jag till min stora glädje också hittade ett litet oblatbageri 🙂
Idag är det Mårtensafton, vilket firas med helstekt gås, svartsoppa och spettekaka. Nu förknippar vi kanske denna tradition främst med Skåne men Mårten har firats, och alla rätterna på menyn har ätits, på andra håll Sverige också.
I morse berättade jag om detta på Nyhetsmorgon i TV 4: http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/d%C3%A4rf%C3%B6r-firar-sk%C3%A5ningar-m%C3%A5rten-g%C3%A5s-3220116
Äta äta gås vid Mårtensmäss var en sed som troligen kommit till Sverige från Frankrike via Tyskland.Det berättas att St Martin försökte slippa ifrån att bli vald till biskop genom att gömma sig bland gässen, men de kacklade och avslöjade honom. Hur det än var med den saken så var gässen var feta och färdiga för slakt på senhösten och då passade det bra som mat till firandet.
Den första Mårtens gås som finns omtalad i Sverige hölls på ett herresäte utanför Stockholm på 1500-talet. Länge var det en tradition som firades av fint folk. Det var först under 1800-talet som bönderna började fira Mårtensafton (och då var det de mer välbärgade bönderna som åt gås, ofta fick man nöja sig med anka eller höns).
Att Mårtensafton kommit att förknippas med Skåne beror på att det blev svårare att hålla gäss när man förändrade jordbruket på 1700-talet. Innan dess var stora gåsflockar vanliga ända upp till södra Norrland. De hittade mat bland annat på mark som låg i träda men när man slutade med skiftesjordbruket blev det svårare att göda gässen – utom i Skånetrakten där det fanns andra marker att driva dem i vall på.
Svartsoppa är också festmat som ätits året runt i högreståndskretsar sedan 1500-talet i Sverige (och kanske längre tillbaka än så). Vid mitten av 1800-talet började en restaurang i Stockholm servera svartsoppa vid Mårten gås.
Spettekakan har ätits på många håll i världen, med dyra ingredienser som äggula och socker var även den länge en lyx. Första gången den omnämns i Sverige serveras den vid drottning Kristinas hov i Stockholm.Där kallades den länge bomkaka (det tyska namnet är baumkuchen).
Sovande trollungar, Tomteland
Halloween har kommit och gått och julen står, om inte för dörren, så i alla fall på gårdsplanen och stampar.
Själv har jag gett mig ut på nya äventyr. Sedan några veckor tillbaka är jag tjänstledig från Nordiska museet för att doktorera i folkloristik vid Åbo akademi. Jag kommer att forska kring hur väsen och varelser i folklore brukas i turistsammanhang med fokus på hur de gestaltas och vilka föreställningar om dåtid och samtid som förmedlas genom dem.
Det är väldigt spännande och jag ser fram emot att se vart de nya stigarna bär mig! Därför är jag nu tillbaka här på min egen blogg och kommer att fortsätta att berätta om folklore och folkloristik – och om vardagen som folklorist och mitt forskningsprojekt förstås.
Älvadrottningen, Trolska skogen
Sedan några dagar tillbaka skriver jag om folktro, sagor, sägner och annat spännande på min blogg Folkloristen berättar på Nordiska museets hemsida. Besök mig gärna där och läs om midsommarnattens magi!: http://www.nordiskamuseet.se/blogg/folkloristen-berattar
Den här bloggen kommer så småningom att förändras så att de båda bloggarna inte blir identiska, hur vet jag inte riktigt ännu men chansen är nog stor att fantasy och superhjältar får ännu större utrymme…
Idag har jag pratat midsommar i God morgon Sverige (på Skansen) och även skrivit en artikel i SvD: http://www.svtplay.se/klipp/2135908/direkt-fran-skansen och http://www.svd.se/kultur/en-gammal-solfest-som-standigt-fornyas_3675208.svd
Nu ska jag sluta skryta och gå och göra tårta istället 😉
Ikväll har jag varit supergäst på superlördag och berättat om tomten, troll och älvor. Superkul 🙂
Tomten är nog mitt favoritväsen. En liten, gråklädd gubbe som hjälper till på gården. Tar hand om djuren, ser till att folk uppför sig och drar till sig lycka och välgång. Lite vresig kanske men det får man väl stå ut med, tycker jag.
Det finns något väldigt tilltalande med tanken på en osynlig medhjälpare, som hugger i när man själv inte riktigt hinner med. Jag önskar att jag hade en kökstomte, då skulle det kanske äntligen bli ordning i mitt kök. Och helt omöjligt verkar det inte vara. Det finns berättelser om tomtar som hjälpte pigorna med sina sysslor.
I några roliga sägner berättas det om tomten som hjälper till att baka bröd, så att pigan får sova en stund. Men hon gör misstaget att inte förklara tillräckligt noga för tomten hur han skall göra (det är alltid viktigt att vara väldigt precis när man skall ge övernaturliga väsen ett uppdrag). Istället för att baka ut degen till brödkakor häver tomten in den i ugnen i en stor hög och när pigan vaknar är degen förstörd. Fast det ordnar sig ändå, förstås. När hon börjar gråta blir tomten också ledsen. För att gottgöra sitt misstag kilar han över till granngården, där de också bakar, och byter ut sitt misslyckade bak mot deras välgräddade, doftande brödkakor.
Det har varit mycket prat och skriverier om troll sista tiden. Troll är helt klart det nya inneväsendet i både kulturella och populärkulturella kretsar. De är hetare än vampyrer och spås till och med få en ny karriär i Hollywood 😉
Hur det än blir med den saken är jag förstås glad över det stora intresset för folktrons väsen, eftersom detta område har varit ett av mina största intressen inom folkloristisk forskning i drygt tjuga år.
När det gäller troll finns det en del förvirring över vad ett troll egentligen är, har jag märkt i samtal med journalister och andra. Förvirringen grundar sig i att det finns två sorters troll inom folkloren och att i nutida föreställningar blandas dessa ofta samman.
I folktro och sägner berättades det om troll som levde i berg, gravkummel eller under stora stenar. De såg ut som människor (i alla fall var de så de valde att visa sig men eftersom de kunde förvända synen på folk var det förstås svårt att säga med säkerhet) fast ofta vackrare och iklädda dyrbara kläder än vanliga människor. De hade stora skatter och osynlighetshattar. Oförsiktiga människor kunde bli bergtagna och tvingas leva med trollen inne berget och de tog människobarn ur vaggorna och la sina egna bortbytingar där i stället.
I folksagorna finns storväxta, fula troll som ofta påminner en del om jättar. Det är nog främst sagoböckernas illustrationer som påverkar vår fantasi när vi föreställer oss hur sagornas troll ser ut. Trollen i folksagorna håller också människor fångna och har skatter men berättelserna om dem skiljer sig från de om sägnernas troll.
Det där med att göra skillnad på sagor och sägner kan kanske verka lite fånigt men det är något man gör inom folkloristiken för att kunna studera berättelser och vilken betydelse de hade/har för berättare och åhörare.
Sägnerna är korta berättelser som gör anspråk på att vara något som verkligen hänt, ofta är det en namngiven person i bygden som sägs varit med om händelserna. Sagorna är längre och handlar om fantastiska saker för länge, länge sedan eller långt borta östan om sol och västan om måne. De berättas inte som om de var sanna och man trodde i allmänhet inte på dem.
Självklart finns det ingen klar gräns mellan de olika genrerna, en berättartradition lever ju sitt eget liv och bryr sig inte om gränser. Men för förståelsen av folktro, sagor och sägner kan det vara bra att känna till att skillnaderna ändå finns.
Nu måste jag sluta för idag, min egna trollunge drar mig i håret och tycker att det är dags att hitta på något annat 🙂
Den första nymånen på det nya året troddes ha en särskild kraft. Ogifta kvinnor kunde då niga för nymånen för att få reda på vem de skulle gifta sig med:
”God dag, nyårsny!
Säg mig vems bröd jag skall baka,
vems säng jag skall bädda,
vems barn jag skall föda.”
Men nyårsnymånen kunde också kallas för nykung och hälsas för att påverka det kommande året till att bli ett rikt år med välfödda djur och goda skördar.
Så håll utkik efter nymånen och kom ihåg att hälsa den ordentligt!
Här ute har det redan börjat dundra av raketer och smällare (eller, ja – det har det gjort i flera dagar men det har blivit intensivare den senaste timmen.) Raketer är, som ni säkert gissat, inte alls en särskilt gammal tradition (i Sverige). Däremot så förekom det att man sköt in det nya året med ett bösskott. Annars verkar nyår faktiskt inte ha varit en särskild speciell helg i bondesamhället, förutom diverse nyårsspådomar – och att niga för ny förstås men mer om det imorgon.
Gott Nytt År, allesammans!
Önskar att det fanns snö att bygga snölykta av…
Lindormar och Lusbrädor 