Det har varit mycket prat och skriverier om troll sista tiden. Troll är helt klart det nya inneväsendet i både kulturella och populärkulturella kretsar. De är hetare än vampyrer och spås till och med få en ny karriär i Hollywood 😉

Hur det än blir med den saken är jag förstås glad över det stora intresset för folktrons väsen, eftersom detta område har varit ett av mina största intressen inom folkloristisk forskning i drygt tjuga år.

När det gäller troll finns det en del förvirring över vad ett troll egentligen är, har jag märkt i samtal med journalister och andra. Förvirringen grundar sig i att det finns två sorters troll inom folkloren och att i nutida föreställningar blandas dessa ofta samman.

I folktro och sägner berättades det om troll som levde i berg, gravkummel eller under stora stenar. De såg ut som människor (i alla fall var de så de valde att visa sig men eftersom de kunde förvända synen på folk var det förstås svårt att säga med säkerhet) fast ofta vackrare och iklädda dyrbara kläder än vanliga människor. De hade stora skatter och osynlighetshattar. Oförsiktiga människor kunde bli bergtagna och tvingas leva med trollen inne berget och de tog människobarn ur vaggorna och la sina egna bortbytingar där i stället.

I folksagorna finns storväxta, fula troll som ofta påminner en del om jättar. Det är nog främst sagoböckernas illustrationer som påverkar vår fantasi när vi föreställer oss hur sagornas troll ser ut. Trollen i folksagorna håller också människor fångna och har skatter men berättelserna om dem skiljer sig från de om sägnernas troll.

Det där med att göra skillnad på sagor och sägner kan kanske verka lite fånigt men det är något man gör inom folkloristiken för att kunna studera berättelser och vilken betydelse de hade/har för berättare och åhörare.

Sägnerna är korta berättelser som gör anspråk på att vara något som verkligen hänt, ofta är det en namngiven person i bygden som sägs  varit med om händelserna. Sagorna är längre och handlar om fantastiska saker för länge, länge sedan eller långt borta östan om sol och västan om  måne. De berättas inte som om de var sanna och man trodde i allmänhet inte på dem.

Självklart finns det ingen klar gräns mellan de olika genrerna, en berättartradition lever ju sitt eget liv och bryr sig inte om gränser. Men för förståelsen av folktro, sagor och sägner kan det vara bra att känna till att skillnaderna ändå finns.

Nu måste jag sluta för idag, min egna trollunge drar mig i håret och tycker att det är dags att hitta på något annat 🙂