Profilbild för Okänd

Om Tora Wall

Författare, folklorist och berättare, verksam vid Nordiska museet och Åbo Akademi. Intresset för folklore, kulturhistoria och människors liv nu och förr har löpt som en röd tråd genom mitt yrkesliv. En av de bästa sakerna med folkloristiken är att den rör sig både i dåtid och nutid. Det finns en frihet i att kunna studera både det förgångna och nutida företeelser inom samma vetenskap - och det ger dessutom en unik tillfälle att urskilja mönster och se sambanden mellan förr och nu.

Julbrasan och julstocken

Julen var en farlig tid i bondesamhällets föreställningsvärld. Nätterna var långa och mörka, fyllda med magi och väsen. Elden, som gav ljus och värme, var ännu viktigare än i vanliga fall under julnätterna. I en del uppteckningar finns uppgifter om att julbrasan skulle tändas på ålderdomligt sätt med gnideld, en ritual som markerade dess betydelse. Med hjälp av ett snöre och en båge snurrades en spetsad pinne av hårt trä mot något annat av trä, tills friktionen gjorde att det slog gnistor. Dessa matades med fnöske till en låga, med vilken man tände julbrasan. Elden fick inte slockna utan skulle hållas brinnande över julen. På Gotland, och även vissa ställen på fastlandet, bar man in en stock som fick ligga med ena änden in i eldstaden och brinna under hela helgen – men den sista stumpen av julstocken skulle räddas och kastas ut igen eftersom det kunde finnas något skrömt gömt i den.

Foto: Tora Wall

Foto: Tora Wall

Röda juläpplen

Idag är jag i Trolska skogen och gör fältarbete för min avhandling. I tomtens stuga fanns en skål med vackra, röda juläpplen. De röda äpplena hör ju julen till och lite då och då får jag frågan om hur det kommer sig. Svaret på det är ganska enkelt: äpplen var en av de goda saker som gick att lagra till jul i en tid då självhushåll var en självklarhet och köpt godis något man bara fick i undantagsfall. Vackra som dekorationer var de också, först i julträden och senare i julgranen som började bli vanlig mot slutet av 1800-talet i välbärgade hemjulapplen-i-tomtens-stuga

Selmas saga

I morse var det premiär för årets julkalender: Selmas saga, som handlar om en fattig flicka vars familj hotas av vräkning från sin lilla stuga. Hon springer förtvivlad hemifrån, rakt in i en snöstorm, och leds av en mystiskt ljus till Vetenskapsakademin. Där försöker den något excentriske vetenskapsmannen Efraim von Trippelhatt övertyga en skeptisk publik om att han har bevis för jultomtens existens. Stämningen andas steampunk, Jules Verne och magi. Alla dessa inslag är förstås av folkloristiskt intresse men jag avvaktar några dagar med att skriva om det. Just nu skall det mest bli spännande att se vilka reaktioner som kommer att komma. Ur mitt perspektiv är det nästan det mest intressanta med julkalendern: de starka känslor och de livliga debatter som den tenderar att väcka (det är förstås mest vuxna som känner och debatterar, barnens upplevelse kommer liksom i andra hand…)

I år verkar sagostämningen vara säkrad men det återstår att se om det finns något annat som kan ge upphov till moralisk panik. Jag vet att jag skrivit och pratat om det flera gånger tidigare men jag är fortfarande fascinerad över de (rätt många) volymer med protestbrev och sönderrivna kalendrar som skickades till SVT när Ebbe Schön berättade om folktro och nordisk mytologi i samband med att Trolltider sändes i repris 1985 (materialet finns nu på Nordiska museets arkiv).

pressbild-svt-adventskalendernEster Vuori som Selma Traskvist och Johan Ulveson som Efraim Von Trippelhatt.Foto: Ulrika Malm/SVT

Vem väntar vi på i advent?

Idag är det första advent, dagen då vi tänder första ljuset och väntan på julen börjar. Advent betyder ankomst och ursprungligen syftade ordet på föreställningen om Jesus födelse på juldagen. Men tiderna, och traditionerna förändras, och idag är det – åtminstonde inte i norden – inte så många som ser julen som huvudsakligen ett firande av Kristus ankomst. Men vem, eller vad, väntar vi då på? För barn är kanske frågan inte särskilt svår att besvara: jultomten. En relativt ny och väldigt spännande gestalt i folkloren, som jag kommer att återkomma till i december.

20161126_152203

Jultomten i sitt postkontor på Tomteland

Folklore och fantasi i Vetenskapsradion Forum

Under våren har jag och Urban Björstadius gjort fyra nya program om folklore i Vetenskapsradion Forum. Vi har pratat om magiska föreställningar kring nycklar, brunnslock, speglar, träd och källor. Och om Blåkulla, häxprocesser och folkmedicin. Ganska mycket om påsk, en del om första april och faktiskt lite grann om jul också. Folksagor, fantasylitteratur och de varelser och väsen man kan träffa på i fantasins och föreställningarnas värld har vi också hunnit med. Vi avslutar storstilat med berättelser om världens undergång, som domedagen och ragnarök.

Till hösten blir det fyra nya program, så om du har några frågor – eller tankar/berättelser – om folklore får du gärna skicka dem till forum@sverigesradio.se eller till Vetenskapsradion Forum, Sveriges Radio, 105 10 Stockholm.

Följ den här länken om du vill lyssna på vårens program:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1302

Magiska föreställningar: om peppar, nycklar och mindfulness

Det är lätt att förundras, och ibland kanske roas eller uppröras, när man läser folkminnessamlingarnas uppteckningar om magiska föreställningar i bondesamhället. En annan världsbild möter oss där, en världsbild som speglar en tid och ett samhälle med helt andra livsvillkor än vårt eget.

Vardagslivet genomsyrades av magiska föreställningar. På gården fanns (om man hade tur) tomten som höll ordning och hjälpte till med djuren. I skogen härskade skogsrået och på havet kunde fiskare få hjälp (eller stjälpas) av havsrået. Vargen kallades gullfot när man talade om honom, för att inte riskera att kalla på det man fruktade. Och för att skydda fåret mot rovdjur viskade man tyst ”Kom igen till året, med lamm vid låret” när hon skulle ut i vall om våren.

Vid sjukdom och skador användes trolldom för att bota det onda. Barn som led av engelska sjukan drogs genom särskilda träd, där stammen växt så att ett hål bildades i den. Vårtor kunde sättas bort under en sten vid fullmåne. Starkt smakande och/eller luktande saker användes för att bota sjukdomar: peppar, salt, vitlök och brännvin. Sjukdomen sågs som ett levande väsen, vilken skulle drivas ut i kroppen. Det gjorde man ofta genom att ta till det som var etter värre än sjukdomen själv. Ont ska med ont fördrivas, hette det.

En del av det jag nämner ovan känner vi igen idag. Peppar, peppar säger vi om vi har tagit ut något, lycka eller olycka, i förväg. Och många föräldrar och förskolepersonal sväljer hela vitpepparkorn när säsongens vinterkräksjuka drar igång, i hopp om att slippa bli smittade.  En nypa salt över axeln, för att avvärja olycka. En hästsko över dörren för lycka och maskot i väskan när det är dags att skriva prov. Skrock kallas det, med en gnutta förakt, ett skratt eller på fullaste allvar.

Ofta hör man:

”Jag tror egentligen inte på det men jag gör det ändå – för säkerhets skull.”

Skrock är ett ord som folklorister gärna undviker. Det är laddad med en nedlåtande ton och ett ovanifrånperspektiv. Vardagsmagi eller magiska föreställningar talar vi hellre om. Föreställningar som finns invävda i nutidens tankevärld, sida vid sida med det naturvetenskapliga och rationella tänkandet. Föreställningsvärlden förändras självklart med det samhälle den existerar i. En del äldre föreställningar följer med, de som fortfarande betyder något för människor, fast kanske inte i exakt samma form nu som för hundar år sedan. Andra försvinner, eftersom vi inte längre kan relatera till dem.

Och så kommer det förstås till nya. En del lekfulla och oskyldiga, som tanken på att vissa brunnslock betyder tur och andra otur om man kliver på dem.

Andra är mer svårupptäckta – och också mer problematiska. Vi ser dem kanske inte som folklore eftersom de är så självklara i tankevärlden att de accepteras som sanningar. Positivt tänkande och mindfulness, till exempel.  Föreställningar som vuxit fram ur new age och ett allt mer individualiserat samhälle. Ändlösa rader av självhjälpsböcker berättar för oss hur vi skall bli friska, framgångsrika och lyckliga genom att tänka glatt. Och lugna och harmoniska genom att existera i nuet och inte dröja allt för länge vid det mörka och oroande.

De senaste åren har allt fler kritiska röster höjts. Mest aktuell är kanske professor Agnes Wold som påpekat att dessa föreställningar inte bara är svårbevisbara utan också lägger till outhärdliga stressmoment för den som är sjuk eller befinner sig i en svår livssituation.

Salt och peppar

Salt och långpeppar (som importerades under medeltiden)

Julmarknader, äpplen och spöken i Vetenskapsradion Forum

Om julmarknader, äpplen, de dödas julotta, föreställningar om den perfekta julen och mycket mer handlar dagens program i Vetenskapsradion Forum, där jag berättar om julen. Här hittar ni det, om ni vill lyssna: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/647611?programid=1302

stekta äpplen

 

 

 

Julkalendern och föreställningen om förr i tiden.

Årets julkalender är inne på sin andra vecka och, som så ofta, stormar det kring den. Till och med mer än vanligt kanske. Ur ett folkloristiskt perspektiv är förstås själva stormandet egentligen mer intressant än julkalendern i sig.

Dagen innan första avsnittet av Tusen år till julafton visades, pratade jag  om några av dessa stormar i Vetenskapsradion Forum. Fram för allt den kring Trolltider, en av de mest populära julkalendrar som någonsin sänts. Så populär att den visades i repris som julkalender några år senare, då med ett efterspel av den folkkäre folklivsforskaren Ebbe Schön som berättade om folktro, magi och fornnordisk mytologi. Detta orsakade vilda debatter, där en del vuxna tittare  ansåg att det var fel att lära barnen trolldom och hedendom. På Nordiska museets arkiv finns flera volymer med upprörda brev och sönderriva julkalendrar som sändes till SVT i protest.

Liknade reaktioner fick även Mysteriet på Greveholm, efter ett avsnitt där barnen leker anden i glaset (man kan jämföra detta med debatterna kring Harry Potter, där vissa kritiker ansåg att det var farligt att uppmuntra barn till magi).

Årets julkalender kritiseras av helt andra skäl. Den handlar inte om jul. Den har ingen sagostämning. Den är trist och full med fakta. Fast opedagogisk. Programledarna är tråkiga. Eller för roliga men inte på ett sätt som passar barn.

På många sätt är kritiken raka motsatsen till kritiken av de ovannämnda kalendrarna (det är lite lustigt, tycker jag, hur man än vänder sig har man liksom alltid rumpan bak.)

Men varför är just julkalendern så laddad, jämfört med andra barnprogram? Säkert beror det på att den är en del av julen, den största av alla högtider i Sverige. Fylld av traditioner, gamla och nya, som blandas i ett virrvarr av glädje, förväntan och stress. Vi firar jul för att det är roligt, av religiös övertygelse, för att få tillfälle att samlas, för att vi måste, för att bryta vardagslivets monotoni och av tusentals andra skäl.

Julen är en del av vår identiteten, då vi gärna vänder oss bakåt i tiden i sökande efter rötter, trygghet och en känsla av tillhörighet. Julens traditioner förknippas med ”förr i tiden”, ett förr som vi aldrig upplevt men ändå längtar tillbaka till.

Ser man det på detta sätt borde ju Tusen år till julafton upplevas som den perfekta julkalendern. Men kanske är problemet att det förr som skildras där saknar sagostämning. Det är inte ett förr fyllt av magi, hjältar och fantastiska äventyr, på det sätt som det förflutna ofta framställs. Istället är det ett förr som är rått och hårt, där barn svälter, säljs eller hamnar på barnhus. Tusen år till julafton stör illusionen av julen som en tid då vi för en kort stund kan återvända till ett enkelt, sagoskimrande förr, fyllt med röda äpplen, doften av pepparkakor och bjällerklang från slädarna som far fram över den vita snön.

Ett förr som aldrig har funnits.

Här hittar ni avsnittet om hedniska julkalendrar i Vetenskapsradion Forum: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/641207?programid=1302

gryta

 

 

Om advent i Vetenskapsradion Forum, P1

Jag har ju alldeles glömt bort att lägga upp en länk till gårdagens program i Vetenskapsradion Forum i P1, där jag berättar om advent och besvarar lyssnarfrågor om folklore i samtal med Urban Björstadius.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/638218?programid=1302

Vi spelade in det i Ersta kyrka, där jag till min stora glädje också hittade ett litet oblatbageri 🙂

Oblat

 

 

Mårten gås

Idag är det Mårtensafton, vilket firas med helstekt gås, svartsoppa och spettekaka. Nu förknippar vi kanske denna tradition främst med Skåne men Mårten har firats, och alla rätterna på menyn har ätits, på andra håll  Sverige också.

I morse berättade jag om detta på Nyhetsmorgon i TV 4: http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/d%C3%A4rf%C3%B6r-firar-sk%C3%A5ningar-m%C3%A5rten-g%C3%A5s-3220116

Äta äta gås vid Mårtensmäss var en sed som troligen kommit till Sverige från Frankrike via Tyskland.Det berättas att St Martin försökte slippa ifrån att bli vald till biskop genom att gömma sig bland gässen, men de kacklade och avslöjade honom. Hur det än var med den saken så var gässen var feta och färdiga för slakt på senhösten och då passade det bra som mat till firandet.

Den första Mårtens gås som finns omtalad i Sverige hölls på ett herresäte utanför Stockholm på 1500-talet. Länge var det en tradition som firades av fint folk. Det var först under 1800-talet som bönderna började fira Mårtensafton  (och då var det de mer välbärgade bönderna som åt gås, ofta fick man nöja sig med anka eller höns).

Att Mårtensafton kommit att förknippas med Skåne beror på att det blev svårare att hålla gäss när man förändrade jordbruket på 1700-talet. Innan dess var stora gåsflockar vanliga ända upp till södra Norrland. De hittade mat bland annat på mark som låg i träda men när man slutade med skiftesjordbruket blev det svårare att göda gässen  – utom i Skånetrakten där det fanns andra marker att driva dem i vall på.

Svartsoppa är också festmat som ätits året runt i högreståndskretsar sedan 1500-talet i Sverige (och kanske längre tillbaka än så). Vid mitten av 1800-talet började en restaurang i Stockholm servera svartsoppa vid Mårten gås.

Spettekakan har ätits på många håll i världen, med dyra ingredienser som äggula och socker var även den länge en lyx. Första gången den omnämns i Sverige serveras den vid drottning Kristinas hov i Stockholm.Där kallades den länge bomkaka (det tyska namnet är baumkuchen).