I morse var det premiär för årets julkalender: Selmas saga, som handlar om en fattig flicka vars familj hotas av vräkning från sin lilla stuga. Hon springer förtvivlad hemifrån, rakt in i en snöstorm, och leds av en mystiskt ljus till Vetenskapsakademin. Där försöker den något excentriske vetenskapsmannen Efraim von Trippelhatt övertyga en skeptisk publik om att han har bevis för jultomtens existens. Stämningen andas steampunk, Jules Verne och magi. Alla dessa inslag är förstås av folkloristiskt intresse men jag avvaktar några dagar med att skriva om det. Just nu skall det mest bli spännande att se vilka reaktioner som kommer att komma. Ur mitt perspektiv är det nästan det mest intressanta med julkalendern: de starka känslor och de livliga debatter som den tenderar att väcka (det är förstås mest vuxna som känner och debatterar, barnens upplevelse kommer liksom i andra hand…)

I år verkar sagostämningen vara säkrad men det återstår att se om det finns något annat som kan ge upphov till moralisk panik. Jag vet att jag skrivit och pratat om det flera gånger tidigare men jag är fortfarande fascinerad över de (rätt många) volymer med protestbrev och sönderrivna kalendrar som skickades till SVT när Ebbe Schön berättade om folktro och nordisk mytologi i samband med att Trolltider sändes i repris 1985 (materialet finns nu på Nordiska museets arkiv).

Ester Vuori som Selma Traskvist och Johan Ulveson som Efraim Von Trippelhatt.Foto: Ulrika Malm/SVT