Fredagen den trettonde – dagen då den utspillda mjölken, den missade bussen och det misslyckade mötet får en speciellt olycksbådande innebörd. Eller? Frågan är väl hur många som egentligen tror på otur fredag den trettonde men det är ett kärt motiv i media och populärkultur, som nog inte kommer att falla i glömska i första taget.

Det finns många förklaringar till hur denna dag fått sitt rykte, och tillsammans bildar de en väv av folklore kring dagens datum:

Bibeln berättar att Jesus korsfästes en fredag, och det var en dag som kom att förknippas med sorg i kristna grupper. Kyrkan kom med påbud om att fasta, lugn och stillhet skulle råda på fredagar – då skulle man minnas Kristus lidande på korset. I folktron kom denna dag därför att förknippas med otur och olycka. På fredagar borde man absolut inte flytta, börja ett nytt arbete eller gifta sig. Naglar skulle inte klippas på en fredag, då växte de i framtiden ut mycket snabbare. Samma sak gällde för luskamning, avlusade man sina barn en fredag skulle resultatet bara bli att de fick ännu fler löss dagen därpå. Men det finns också många uppteckningar som berättar att fredagen är en lyckodag. Kanske spår av en äldre föreställning, kanske spår av människor som var tvärt emot…

I det svenska bondesamhällets folktro verkar man inte ha lagt särskilt mycket vikt vid tretton som oturstal men föreställningen om att tretton för olycka med sig är gammal och finns i många kulturer. Kanske föddes den inom den babyloniska talmagin, där tretton förknippades med magiska makter, olycka och död. Talet tretton kom så småningom att spela en stor roll i antikens folktro och besvärjelser skapade av magiker i de mystiska sekter som var populära då. En annan förklaring till föreställningens spridning kan finnas i berättelsen om Jesus sista måltid med sina lärjungar, där de var tretton till bordet med den förrädiske Judas.

Det finns förstås många fler förklaringar (det är en hel liten folkloregren i sig) men jag sparar dem till en annan gång…