Upptäckte till min förskärckelse att det är över ett år sedan jag skrev något här men till mitt försvar har det varit ett oerhört intensivt år. Ännu en sommar går mot sin ände och lite motvilligt återvänder jag till vardagen. Men det finns mycket att se fram emot i höst, jag tröstar mig med det. Ett helt år av ostörd forskning, bara det är ju en välsignelse! Och så en (digital) skrivarkurs för de som bor i Dalarna och som är intresserade av folklore och fantasy. Den är som ett upplopp mot Dalarna folklore och fantasy festival den 23-24 november, ett fantastiskt evenemang som arrangeras av Dalarnas museum (jag kommer även att medverka med en föreläsning på festivalen). Och sist men långt ifrån minst så är det release för min nya bok Skogen: I folktro, sägner och sagor den 25 september, precis innan bokmässan i Göteborg.
Mer detaljer om allt kommer senare men just nu dröjer jag mig kvar en stund i minnen av sommarens alla härligheter.
Mina tankar upptas av skog just nu. Fram för allt fantasins skogar, som det mesta jag skriver om kretsar kring för tillfället, men också verklighetens skogar. Det förstnämnda är lustfyllt och underbart, det andra skrämmande på många sätt. Sommaren har just börjat och det är redan torrt som fnöske i markerna och på flera ställen brinner skogen. Klimatförändringar, granbarksborren, trädsjukdomar och skogar som försvinner. Det värker i hjärtat och är svårt att andas, när man tänker på det. Men jag försöker trösta mig med att det fortfarande går att vända utvecklingen – det finns fortfarande hopp inför framtiden om vi inte förtvivlar och blir handlingsförlamade. Och jag vill tro att en del av det hoppet finns att hämta i myter, sagor och sägner om skogen och dess väsen. Både de gamla från förflutna tider, då man inte ens kunde föreställa sig de problem vi står inför idag utan hade helt andra faror att handskas med) och de nyskapade, som speglar vår tid med all dess rädsla, hopp och kärlek till skogen.
Foto: Patric Karlsson
Under våren har jag deltagit i flera seminarier med föreläsningar och suttit i panelsamtal på temat skog – och jag har också suttit i publiken och lyssnat när andra delat med sig av sina perspektiv på skogen. Det senaste var bara för några veckor sedan i samband med ett internt seminarium för landskapsarkitekter, som sökte inspiration för att förändra tänkanden kring stadsplanering och låta naturen – och folkloren – ta större plats i städerna. Mitt föredrag hette ”Stadens folklore och folklore i staden” – om skogens, vattnets och himlavalvets mytiska betydelse och hur dessa avspeglas i folkloren och om hur folklorens berättelser kan påminna oss både om det förflutna, om världen utanför staden och väcka tankar på vad vi vill förändra.
Den här gardinen hängde i mitt rum när jag var liten och jag älskade den – det gör jag förresten fortfarande. De mjuka linjerna, de mättade färgerna, de överdimensionerade bären och blommorna som skänker en lekfull stämning åt mönstret. Jag brukade ligga och tittade på den medan jag somnade, föreställde mig hur det skulle vara att vandra där inne, hur det skulle kännas att simma i sjöarna, som på samma gång är himlen, och vem man skulle kunna möta där inne. Ibland tänker jag att det kanske var i den här skogen som min fascination för fantasins skogar föddes.
Förra året skrev jag en artikel om folktrons väsen till utställningskatalogen för ”Trollbunden. John Bauer och den magiska naturen”, på Prins Eugens Waldemarsudde. Det var, av många skäl, ett väldigt kärt och givande uppdrag. Utställningen är väldigt vacker och stämningsfylld, med verk föreställande nordiska väsen av både Bauer och andra konstnärer från Norden. Ämnet berör också min egen forskning om hur folklorens väsen kommer till uttryck i populärkulturen och inom denna förändras i gestaltning och innehåll, en process i vilken Bauers konst har haft stor betydelse.
I bokens artiklar belyser forskare från olika ämnesinriktningar Bauers konst. Skogen, och Bauers påverkan på nutidens föreställningsvärld om naturen som en magisk plats, är ett tema som återkommer.
Bauer var ett barn av nationalromantiken, där tanken på den rena och själfulla naturen hade en central plats. Tiden präglades av snabba tekniska och samhälleliga förändringar. Naturen, och det förflutna, kom att symbolisera trygghet och ett naturligt liv (i kontrast till upplevelsen av samtidens som onaturlig). Intresset för bondesamhällets folklore var en del av detta. Bauer, liksom andra konstnärer och författare, inspirerades av de sagor och sägner man fruktade skulle falla i glömska om de inte samlades in och gavs nytt liv. Men deras kost är just inspirerad av de gamla berättelserna, en tolkning inte en spegling av dem. Ur dessa tolkningar föddes nya föreställningar, som fortfarande formar dagens bild av skogen och dess väsen.