Äggen är uppätna, häxorna hemkomna och påskharen har varit här (två gånger). Nu är påsken slut. Fast vi firade inte så mycket i år, ibland är att det skönt att låta bli. Annars är påskkärringarna mitt favoritinslag i påskfirandet (mer och mer sällsynta men i alla fall). Förra året ringde det på två små påskkärringar hemma hos oss, med huckle, förkläde och kaffekittel. När jag öppnade sa den ena genast:

– Bus eller godis?

– Nej tyst, det är fel, viskade den andra ilsket, det är på Halloween man säger så. Du ska säga Glad Påsk.

Så kan det gå när traditioner glider samman. Men med den här sortens utklädnings- och tiggeriupptåg så hör det nästan till traditionsmönstret (som är väldigt gammalt) att det ibland förändras och flyttar mellan högtider.

Lite makabert är det allt med påskkärringar när man tänker på att de söta barnen med sina röda kinder och svarta fräknar minner om äldre tiders trolldomstro och de grymma häxprocesser som skapade så mycket hat och rädsla och förstörde livet för så många människor. Men det är också fascinerande, hur dessa händelser etsade sig fast i det folkliga minnet och med tiden blev till en barntradition.