Årets julkalender är inne på sin andra vecka och, som så ofta, stormar det kring den. Till och med mer än vanligt kanske. Ur ett folkloristiskt perspektiv är förstås själva stormandet egentligen mer intressant än julkalendern i sig.

Dagen innan första avsnittet av Tusen år till julafton visades, pratade jag  om några av dessa stormar i Vetenskapsradion Forum. Fram för allt den kring Trolltider, en av de mest populära julkalendrar som någonsin sänts. Så populär att den visades i repris som julkalender några år senare, då med ett efterspel av den folkkäre folklivsforskaren Ebbe Schön som berättade om folktro, magi och fornnordisk mytologi. Detta orsakade vilda debatter, där en del vuxna tittare  ansåg att det var fel att lära barnen trolldom och hedendom. På Nordiska museets arkiv finns flera volymer med upprörda brev och sönderriva julkalendrar som sändes till SVT i protest.

Liknade reaktioner fick även Mysteriet på Greveholm, efter ett avsnitt där barnen leker anden i glaset (man kan jämföra detta med debatterna kring Harry Potter, där vissa kritiker ansåg att det var farligt att uppmuntra barn till magi).

Årets julkalender kritiseras av helt andra skäl. Den handlar inte om jul. Den har ingen sagostämning. Den är trist och full med fakta. Fast opedagogisk. Programledarna är tråkiga. Eller för roliga men inte på ett sätt som passar barn.

På många sätt är kritiken raka motsatsen till kritiken av de ovannämnda kalendrarna (det är lite lustigt, tycker jag, hur man än vänder sig har man liksom alltid rumpan bak.)

Men varför är just julkalendern så laddad, jämfört med andra barnprogram? Säkert beror det på att den är en del av julen, den största av alla högtider i Sverige. Fylld av traditioner, gamla och nya, som blandas i ett virrvarr av glädje, förväntan och stress. Vi firar jul för att det är roligt, av religiös övertygelse, för att få tillfälle att samlas, för att vi måste, för att bryta vardagslivets monotoni och av tusentals andra skäl.

Julen är en del av vår identiteten, då vi gärna vänder oss bakåt i tiden i sökande efter rötter, trygghet och en känsla av tillhörighet. Julens traditioner förknippas med ”förr i tiden”, ett förr som vi aldrig upplevt men ändå längtar tillbaka till.

Ser man det på detta sätt borde ju Tusen år till julafton upplevas som den perfekta julkalendern. Men kanske är problemet att det förr som skildras där saknar sagostämning. Det är inte ett förr fyllt av magi, hjältar och fantastiska äventyr, på det sätt som det förflutna ofta framställs. Istället är det ett förr som är rått och hårt, där barn svälter, säljs eller hamnar på barnhus. Tusen år till julafton stör illusionen av julen som en tid då vi för en kort stund kan återvända till ett enkelt, sagoskimrande förr, fyllt med röda äpplen, doften av pepparkakor och bjällerklang från slädarna som far fram över den vita snön.

Ett förr som aldrig har funnits.

Här hittar ni avsnittet om hedniska julkalendrar i Vetenskapsradion Forum: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/641207?programid=1302