Kategoriarkiv: Folktro

Fredag den trettonde!

Publicerad den av
2

Fredagen den trettonde – dagen då den utspillda mjölken, den missade bussen och det misslyckade mötet får en speciellt olycksbådande innebörd. Eller? Frågan är väl hur många som egentligen tror på otur fredag den trettonde men det är ett kärt motiv i media och populärkultur, som nog inte kommer att falla i glömska i första taget.

Det finns många förklaringar till hur denna dag fått sitt rykte, och tillsammans bildar de en väv av folklore kring dagens datum:

Bibeln berättar att Jesus korsfästes en fredag, och det var en dag som kom att förknippas med sorg i kristna grupper. Kyrkan kom med påbud om att fasta, lugn och stillhet skulle råda på fredagar – då skulle man minnas Kristus lidande på korset. I folktron kom denna dag därför att förknippas med otur och olycka. På fredagar borde man absolut inte flytta, börja ett nytt arbete eller gifta sig. Naglar skulle inte klippas på en fredag, då växte de i framtiden ut mycket snabbare. Samma sak gällde för luskamning, avlusade man sina barn en fredag skulle resultatet bara bli att de fick ännu fler löss dagen därpå. Men det finns också många uppteckningar som berättar att fredagen är en lyckodag. Kanske spår av en äldre föreställning, kanske spår av människor som var tvärt emot…

I det svenska bondesamhällets folktro verkar man inte ha lagt särskilt mycket vikt vid tretton som oturstal men föreställningen om att tretton för olycka med sig är gammal och finns i många kulturer. Kanske föddes den inom den babyloniska talmagin, där tretton förknippades med magiska makter, olycka och död. Talet tretton kom så småningom att spela en stor roll i antikens folktro och besvärjelser skapade av magiker i de mystiska sekter som var populära då. En annan förklaring till föreställningens spridning kan finnas i berättelsen om Jesus sista måltid med sina lärjungar, där de var tretton till bordet med den förrädiske Judas.

Det finns förstås många fler förklaringar (det är en hel liten folkloregren i sig) men jag sparar dem till en annan gång…

Libbstickan skyddar hemmet – fast tyvärr inte mot allt

Publicerad den av
Svara

IMG_2200

På vår vildvuxna uteplats har jag planterat en libbsticka invid grinden. I folktron sades den nämligen skydda mot allsköns skrömt och man planterade den därför ofta nära dörren. Det var bladens kraftiga doft och säregna smak som troddes ge växten dess skyddande krafter – att starka dofter och smaker drev bort det onda var (och är) en vanlig tanke i folktron.

Min libbsticka blir allt större och buskigare för varje år, vacker att se på och bladen är goda i soppor och grytor. Jag önskar att den kunde skydda mitt trädgårdsland mot mördarsniglar också, men så är tyvärr icke fallet…

Spökgubben och brunnsgubben

Publicerad den av
Svara

Min femåring älskar boken Spökgubben av Christine Nöstlinger – och det gör jag också. Den är underbart skriven och lika underbart tecknad av Stefanie Reich. När pojken Anton gör saker som hans mamma inte gillar (och det gör han ofta) hotar hon med att spökgubben kommer att ta honom. Och en dag kommer spökgubben. Men han är inte alls sådär otäck och läskig som Anton trodde han skulle vara. Spökgubben stannar hos Anton och hjälper honom busa. Tills en dag mamma får syn på spökgubben och jagar honom men en kvast. Då blir spökgubben arg, växer och förvandlas till att bli fruktansvärd och skrämmande. Då blir mamma rädd men Anton lugnar spökgubben och mamman lovar honom att aldrig mer hota med spökgubben.

spökgubben

Spökgubben är en litterär variant av de så kallade fiktiva väsen som finns i folkloren, uppfunna av vuxna för att hålla barnen borta från farligheter. Brunnsgubben är ett bra exempel, som höll många rädda barn borta från den farliga brunnen. Även väsen som de vuxna själva trodde på – som Näcken – kunde förstås användas för att skrämma barnen. Hjälpte det inte med att varna dem för att leka nära farliga vatten så hjälpte det kanske bättre att hota med att Näcken skulle ta dem och dra ner dem till en säkert död.

Jag kan absolut förstå att vuxna förr tog till (o)pedagogiska metoder som dessa för att hålla barnen i säkerhet. De var tvungna att arbeta hårt för att få mat på bordet, kunde inte ständigt ha koll på barnen och många ställen i närmiljön var farliga. Däremot tycker jag verkligen inte om när vuxna idag gör samma sak utan att ha samma problem att brottas med – skrämma barnen för att de inte skall vara till besvär med sin naturliga nyfikenhet att prova, busa och utmana gränser. Därför gillar jag den här boken, där den stränga mamman får smaka på sin egen medicin och lär sig en viktig läxa.

Den farliga lussenatten

Publicerad den av
2

I morse tittade jag på när världens gulligaste och busigaste tomtenisse sjöng Lucia-sånger tillsammans med små lucior, pepparkaksgubbar och stjärngossar i vintermörkret. Och jag tänkte på hur lustigt det kan vara med traditioner, hur saker förändras över tid och det oftast inte alls är som man tror.

Vår Lucia har egentligen ingenting, bortsett från namnet, gemensamt med helgonet från Syrakusa, som dog martyrdöden för sina vackra ögons skull.

Efter reformationen fanns helgonnamnet Lucia kvar i almanackan men i det folkliga berättandet associerades det med Lucifer. Lucia blev till ett skräckinjagande väsen som härjade tillsammans med Lussepär (djävulen) under årets längsta natt. Det trodde man nämligen att natten mellan den 12:e och den 13: december var – i den gamla julianska kalendern fanns ett fel som gjorde att den tänkta tidpunkten för vintersolståndet försköts bakåt och detta levde kvar i tankevärlden även efter det att felet rättats till.

På lussenatten skulle man akta sig för att vara ute efter mörkrets inbrott, övernaturliga väsen var extra kraftfulla då och de straffade de människor som inte hade vett att hålla sig lugna under denna natt. I en del trakter berättade man om den fasansfulla lussefärden, ett följe av övernaturliga väsen som for fram över himlen anförda av Lucia. Synd var det om den olyckliga människa som kom i vägen för dem!

Lucia-tågets Lucia är troligen inspirerad av den tyska Kinken Jes (Jesusbarnet), som var en av de figurer som fick ersätta Sankt Nikolaus som presentutdelare efter reformationen i Tyskland då man ville utplåna minnet av de katolska helgonen. Rollen av Kinken Jes spelades ofta av en ung flicka med lång, vit särk och gloria. Hos oss växte ur detta en Lucia-traditon fram i västra Sverige. År 1764 väcks en ung teologistudent av en flicka som kommer in med frukost och levande ljus, då han gästar ett gods i Västergötland. Det är första uppgiften som finns om den ”moderna” Luciafiguren. Nästan hundra år senare är det en etablerad tradition i västra Sverige, med en Lucia-gestalt som vi börjar känna igen. Med studenter sprids den ut över landet och via Skansen och en tävling i Stockholms dagblad 1927 formas traditonen allt mer. Så småningom blev det också en barntradition och nya, fantasifulla figurer har anslutit sig till Lucian – stjärngossar, tomtenissar, pepparkaksgubbar- och gummor, katter, granar och säker ännu fler figurer som jag inte har hört talas om ännu.

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

 

Fardume slott – en sägenomspunnen plats

Publicerad den av
Svara

Mynttornet

Är sedan några dagar åter från Gotland, där jag hälsat på min pappa i Valleviken. Liksom varje sommar sedan jag blev gammal nog att ge mig ut på egna äventyr, har jag promenerat till Fardume slott, ruinerna efter två medeltida byggnader alldeles nära Fardume träsk. Det är en vacker och stämningsfylld plats, där det är lätt att låta tankarna vandra. Det är också en sägenomspunnen plats, där den folkliga fantasin har hittat olika förklaringar till vad ruinera en gång har varit.

Den ena byggnaden, som var ett förråds- och boningshus, har kallats Sören Norbys källare eftersom den folkliga traditionen har berättat att Sören Norby skulle ha huserat där. Han var en dansk länsherre som styrde på Gotland 1517-1525 och det sägs att han därtill skulle ha varit en fruktad sjörövare. Den andra byggnaden kallas Mynttornet och uppfördes troligen något tidigare än boningshuset. Det är resterna av ett försvarstorn som sedermera, när tiderna blev lugnare, användes som förrådshus och kanske också som gillesal.

Men jag snubblar alltid lite på orden när jag skall säga Fardume slott – för mig heter ruinerna Fardume kloster, för de är så de kallades i de berättelser jag hörde som barn. I dem var ruinerna en gång ett kloster, med en hemlig gång som munkarna kunde fly genom om det blev fara å färde.

Visst är det intressant hur starkt grepp den här sortens berättelser, särskilt kanske de som man hör som liten, har om en? Även nu, när jag vet att det aldrig har legat ett kloster där och att det (tråkigt nog) inte finns någon hemlig gång så tänker jag på det som ”klostret”. Det säger en del om hur mycket folkloren präglar vår världsuppfattning och vår syn på historien.

Vitterväder

Publicerad den av
Svara

Vi har vitterväder hos oss just nu! Regn och solsken samtidigt. Det ser verkligen något särskilt ut, inte undra på att det blivit omtalat i fantasifulla ordalag. Då kärnar trollen smör, fan håller fest och skogsrået tvättar sin smörkärna…

Om det är någon som har hört något annat uttryck för eller lekfull förklaring till detta slags väder får ni gärna berätta det för mig:)

På äventyr i Trolska Skogen

Publicerad den av
4

Jag sitter med en kopp te och skriver vid köksbordet medan åskregnet smattrar mot fönstret. Vi är nyss hemkomna från en resa norröver och ett äventyrligt besök i Hälsingland och Trolska Skogen ( http://www.trolskaskogen.se/ ) där man kan gå trollstigen genom den vindlande, vackra skogen.

På väg genom skogen

Först träffade vi fen Gullfina, som lånade oss en magisk bok som vägledning när vi gav oss av på vandringen.

Farmor läser i Gullfinas bok

En skyddande amulett fick vi också med oss och det kan ju vara bra att ha i trollskogen.

Amuletten

Många underliga varelser mötte vi på vägen och mycket fick vi lära oss om både det ena och det andra.

Vem bor här?

Att vara folklorist kan ibland vara mycket farofyllt….

Smaug?

Folklorist trotsar faran

För mig var besöket spännande på flera sätt. För ungefär ett år sedan skrev jag en text om folktro till Trolska skogens hemsida (http://www.trolskaskogen.se/show/object.asp?oid=80) och ända sedan dess har jag varit väldigt nyfiken på hur det ser ut i verkligheten. Nu vet jag!

Vitmossa

Hur vi idag förhåller oss till och använder oss av äldre dagars folklore är ett område som intresserar mig mycket. I Trolska skogen arbetar många människor ideellt både för att på ett fantasifullt sätt sprida kunskap om folktro, sagor och sägner samtidigt som man använder dessa på ett nytt sätt för att diskutera och förhålla sig till nutida frågor om exempelvis miljö och naturvård.

Små fotspår

Sett ur ett folkloristiskt perspektiv tycker jag att Trolska skogen är fascinerande, inte minst för den lekfulla blandningen av folktro, sagoboksstämning och fantasy/lajvinsomfluenser som möter besökarna. För det är ju så, att vi inte kan återberätta eller levandegöra något utan att i någon mån sätta vår egen prägel på det och på så sätt både skapa en fortsättning på traditionen och samtidigt påverka vår tids uppfattning om vad människor trodde förr.

Mystiska små hus

Besöket avslutades med god saft- och muffinsfika på det mysiga skogscaféet och ett spännande samtal om folktro med med Helena Brusell, som är projektledare för Trolska Skogen.

Och så här vackert var det i Mellanfjärden, samhället alldeles nära trollstigen…

Mellanfjärden

Sju blommor under kudden

Publicerad den av
Svara

Midsommarhelgen har kommit och gått och sommarlugnet har lagt sig över Sverige. Nu är det semestertider med lata barfotadagar, bad och jordgubbar för många.

Midsommar är på många sätt romantikens högtid, ett exempel på det är traditionen med att plocka sju sorters blommor och lägga dem under kudden för att drömma om den man skall gifta sig med. I bondesamhället fanns många traditioner kring spådomar och ofta var de förlagda till nätterna vid stora högtider (gränsen mellan människornas värld och det övernaturliga sades vara svagare då och detta troddes göra dessa nätter särskild magiska). Alldeles tyst skulle man vara medan man plockade blommorna, sju eller nio är det vanligaste antalet (båda dessa siffror har rykte om sig att vara magiska tal). Ibland sades det också att man skulle klättra över en gärdsgård mellan varje blomma man plockade. Kanske kan man se det som en symbolisk gränsöverskridning, som förde plockaren längre ifrån människornas värld och närmare den förtrollade.

Men det här är ju en sed som för de flesta var (och är) mer på lek än på allvar, som det ofta brukar vara när det gäller kärleksspådomar. Idag är det mest barn som plockar blommor och lägger under kudden men för några år sedan läste jag faktiskt om en undersökning gjord av en dejtingsajt, där förvånansvärt många vuxna sade sig ha plockat blommor att drömma på.

Och nej, jag lade inte blommorna på bilden under min kudde. Förutom att jag har en stilig sambo och inte behöver grubbla över detta ämne så har jag aldrig någonsin lyckats hålla tyst ända tills jag somnar (för det måste man nämligen om magin skall fungera). En gång, när jag plockade blommor som barn, var jag faktiskt tyst ända tills jag krupit ner under täcket men precis när jag stängde ögonen sa jag av gammal vana ”god natt” till min syster som låg i sängen på andra sidan rummet.Image

Katten som lyckobringare

Publicerad den av
4

Ibland blir jag trött på att det alltid pratas om katten som otursbringare och djävulsdjur när det gäller folklore. Så därför tänkte jag nu balansera bilden genom att skriva några rader om katten som lyckobringare. För den rollen hade katten också i folkloren (jag älskar hur folktron så ofta motsäger sig själv)!

Särskilt fyrfärgade katter sades bringa lycka till hemmet men alla hem där katten trivdes och mådde bra blev lyckliga – vantrivdes katten blev det däremot gräl och osämja på gården.

Man kunde också låta katten visa hur livet i ett nytt hus skulle bli. Innan man själv klev in genom dörren för första gången kastades (lite mjukt och försiktigt, får vi hoppas) katten in genom dörren. Stannade den kvar där inne var det ett tecken på att det skulle bli ett lyckligt och hemtrevligt hem men vände den tvärt och sprang ut var det inte något gott tecken.

En sedvänja som vi fortfarande har kvar (fast kanske laddad med en annan innebörd) var att aldrig ge bort en katt utan att ta en slant i betalning. Annars gav man bort lyckan katten hade med sig samtidigt med katten.

Och slutligen vill jag påminna alla om talesättet ”Det är ingen ordning”, sa katten som blev utslängd på julafton. På julaftonsnatten sades det nämligen att djuren kunde tala människospråk och denna natt skulle både hunden och katten få vara inne och smaka på samma goda mat som människorna fick att äta.

Några goda råd till skattsökare

Publicerad den av
Svara

Det finns många berättelser om nedgrävda skatter och hur man skall bära sig åt för att få tag på dem. Regel nummer ett är att absolut tystnad måste iakttas under en seriös skattjakt!  Bryter du tystnaden försvinner skatten framför dina ögon och står aldrig mer att finna.

Skatter som grävdes ner under orostider vaktas ofta av övernaturliga väktare. Dessa väktare är ibland drakar (och såna vet ju de flesta skattsökare hur man skall tas med) men kan också vara spöken efter djur – ofta en höna – som offrades då skatten grävdes ned.

Hönan ruvar på skatten och skrämmer iväg de som kommer i närheten. Det går illa för den som är ohövlig mot henne eller tar till våld för att försöka få tag på skatten. Men om du försiktigt lyfter hönan och lägger henne bekvämt på din jacka, då kan det hända att hon låter dig ta för dig av skatten. Skratta aldrig år hönan och låt dig inte heller lockas att skratta om det helt plötsligt kommer förbi ett hölass draget av en tupp, med en höna bakom tömmarna eller något liknande. Det är ett trick, som försöker få dig att bryta tystnaden!