Julbrasan och julstocken

Julen var en farlig tid i bondesamhällets föreställningsvärld. Nätterna var långa och mörka, fyllda med magi och väsen. Elden, som gav ljus och värme, var ännu viktigare än i vanliga fall under julnätterna. I en del uppteckningar finns uppgifter om att julbrasan skulle tändas på ålderdomligt sätt med gnideld, en ritual som markerade dess betydelse. Med hjälp av ett snöre och en båge snurrades en spetsad pinne av hårt trä mot något annat av trä, tills friktionen gjorde att det slog gnistor. Dessa matades med fnöske till en låga, med vilken man tände julbrasan. Elden fick inte slockna utan skulle hållas brinnande över julen. På Gotland, och även vissa ställen på fastlandet, bar man in en stock som fick ligga med ena änden in i eldstaden och brinna under hela helgen – men den sista stumpen av julstocken skulle räddas och kastas ut igen eftersom det kunde finnas något skrömt gömt i den.

Foto: Tora Wall

Foto: Tora Wall

Röda juläpplen

Idag är jag i Trolska skogen och gör fältarbete för min avhandling. I tomtens stuga fanns en skål med vackra, röda juläpplen. De röda äpplena hör ju julen till och lite då och då får jag frågan om hur det kommer sig. Svaret på det är ganska enkelt: äpplen var en av de goda saker som gick att lagra till jul i en tid då självhushåll var en självklarhet och köpt godis något man bara fick i undantagsfall. Vackra som dekorationer var de också, först i julträden och senare i julgranen som började bli vanlig mot slutet av 1800-talet i välbärgade hemjulapplen-i-tomtens-stuga

Selmas saga

I morse var det premiär för årets julkalender: Selmas saga, som handlar om en fattig flicka vars familj hotas av vräkning från sin lilla stuga. Hon springer förtvivlad hemifrån, rakt in i en snöstorm, och leds av en mystiskt ljus till Vetenskapsakademin. Där försöker den något excentriske vetenskapsmannen Efraim von Trippelhatt övertyga en skeptisk publik om att han har bevis för jultomtens existens. Stämningen andas steampunk, Jules Verne och magi. Alla dessa inslag är förstås av folkloristiskt intresse men jag avvaktar några dagar med att skriva om det. Just nu skall det mest bli spännande att se vilka reaktioner som kommer att komma. Ur mitt perspektiv är det nästan det mest intressanta med julkalendern: de starka känslor och de livliga debatter som den tenderar att väcka (det är förstås mest vuxna som känner och debatterar, barnens upplevelse kommer liksom i andra hand…)

I år verkar sagostämningen vara säkrad men det återstår att se om det finns något annat som kan ge upphov till moralisk panik. Jag vet att jag skrivit och pratat om det flera gånger tidigare men jag är fortfarande fascinerad över de (rätt många) volymer med protestbrev och sönderrivna kalendrar som skickades till SVT när Ebbe Schön berättade om folktro och nordisk mytologi i samband med att Trolltider sändes i repris 1985 (materialet finns nu på Nordiska museets arkiv).

pressbild-svt-adventskalendernEster Vuori som Selma Traskvist och Johan Ulveson som Efraim Von Trippelhatt.Foto: Ulrika Malm/SVT