Mina tankar upptas av skog just nu. Fram för allt fantasins skogar, som det mesta jag skriver om kretsar kring för tillfället, men också verklighetens skogar. Det förstnämnda är lustfyllt och underbart, det andra skrämmande på många sätt. Sommaren har just börjat och det är redan torrt som fnöske i markerna och på flera ställen brinner skogen. Klimatförändringar, granbarksborren, trädsjukdomar och skogar som försvinner. Det värker i hjärtat och är svårt att andas, när man tänker på det. Men jag försöker trösta mig med att det fortfarande går att vända utvecklingen – det finns fortfarande hopp inför framtiden om vi inte förtvivlar och blir handlingsförlamade. Och jag vill tro att en del av det hoppet finns att hämta i myter, sagor och sägner om skogen och dess väsen. Både de gamla från förflutna tider, då man inte ens kunde föreställa sig de problem vi står inför idag utan hade helt andra faror att handskas med) och de nyskapade, som speglar vår tid med all dess rädsla, hopp och kärlek till skogen.
Under våren har jag deltagit i flera seminarier med föreläsningar och suttit i panelsamtal på temat skog – och jag har också suttit i publiken och lyssnat när andra delat med sig av sina perspektiv på skogen. Det senaste var bara för några veckor sedan i samband med ett internt seminarium för landskapsarkitekter, som sökte inspiration för att förändra tänkanden kring stadsplanering och låta naturen – och folkloren – ta större plats i städerna. Mitt föredrag hette ”Stadens folklore och folklore i staden” – om skogens, vattnets och himlavalvets mytiska betydelse och hur dessa avspeglas i folkloren och om hur folklorens berättelser kan påminna oss både om det förflutna, om världen utanför staden och väcka tankar på vad vi vill förändra.
Den här gardinen hängde i mitt rum när jag var liten och jag älskade den – det gör jag förresten fortfarande. De mjuka linjerna, de mättade färgerna, de överdimensionerade bären och blommorna som skänker en lekfull stämning åt mönstret. Jag brukade ligga och tittade på den medan jag somnade, föreställde mig hur det skulle vara att vandra där inne, hur det skulle kännas att simma i sjöarna, som på samma gång är himlen, och vem man skulle kunna möta där inne. Ibland tänker jag att det kanske var i den här skogen som min fascination för fantasins skogar föddes.
Lindormar och Lusbrädor 