När man går förbi mäktiga, mossgröna bergväggar – som den på fotot här – är det inte svårt att förstå hur berättelserna om trollberg och bergtagna människor kommit till.
Trollen i folktron och folksägnerna har mycket lite att göra med de stora, klumpiga troll vi ser i barnboksillustrationer och populärkultur idag (de har mer gemensamt med folksagornas troll men mer om detta någon annan gång). Folktron trollfolk såg ut (nästan) som människor, fast ofta ovanligt vackra. I alla fall såg de så ut, som alla vet äger trollen förmågan att förvända synen på människor och det är inte alltid som saker är som de verkar när man har med troll att göra.
Deras liv påminde om människornas också – i sägnerna bakar de bröd, brygger öl och håller boskap, precis som bondesamhällets människor gjorde. Det finns många berättelser som handlar om troll och människor som stod på god fot med varandra och hjälptes åt när det behövdes. Men det finns ännu fler om hur farligt det kunde vara att ha med trollen att göra, om människor som blev bergtagna och om spädbarn som blev bortbytta i sina vaggor så att föräldrarna hittar trollens byting där istället för deras eget barn.
En ensam vandrare som råkade möta ett troll utanför dess boning kunde bli lurade att följa med in i berget. Väl inne var det svårt att slippa ut igen, om man inte fann sig snabbt och nämnde Guds namn förstås. Man tänkte sig nämligen att trollen, liksom andra övernaturliga väsen, inte kunde inte tåla det kristna eftersom de själva inte hörde till Guds barn.
Lindormar och Lusbrädor 